Aprilvädret är ju som det är. Efter två skapligt ljumma dagar blev det regn och sibirisk snålblåst. Och då skulle vi gå på en konstvandring på Kungsholmen!

Men dagens seniorer är av segt virke så vi ställde alla upp, och som vår guide Marie Andersson sa så fick vi trösta oss med att det trots allt är bra att komma ut och röra på sig, vilket vi troligen annars inte hade gjort med tanke på vädret. Dygdens belöning alltså.

Vi startade vid Rådhuset. Marie berättade att planen i början av 1900-talet var att uppföra ett kombinerat rådhus och stadshus. Det skulle stå på den gamla Eldkvarnstomten ner mot Riddarholmsfjärden. En arkitekttävling utlystes och till slut kvarstod två förslag, helt olika. Det ena av Ragnar Östberg, det andra av Carl Westman. Östbergs förslag vann. Men de styrande hade under tiden kommit fram till att man skulle ha två separata hus – ett rådhus och ett stadshus. Östbergs förslag blev Stadshuset och Westmans förslag blev Rådhuset, som alltså placerades nära Polishuset, lämpligt nog. Därmed hade Kungsholmen med dessa officiella byggnader blivit en viktig del av det nya Stockholm.

Rådhuset är byggt i dåtidens nationalromantiska stil. Det påminner till sitt yttre om en Vasaborg, och det är faktiskt inspirerat av Vadstena slott. Vi blickade upp mot fasaden vid huvudingången och tittade på alla utsmyckningar. Där syns S:t Erik, symbolen för Stockholm. Så finns figurer som syftar på husets ändamål som domstol: fru Justitia, en domare med två personer som ser skyldiga ut och två andra som ser oskyldiga ut. Vi ser också de sju dödssynderna och en person som skakar galler. Utsmyckningarna är utförda av bröderna Gustaf och Aron Sandberg samt Christian Eriksson. Det är fint att bli uppmärksammad på sådan här ornamentik och få hjälp med tolkningen.  Det är vi nutidsmänniskor som Marie påpekat på flera vandringar dåliga på, märkligt nog med tanke på hur bildfixerade vi annars är. Det här var ju en utomhusvandring, så vi gick inte in. Men vi har besökt insidan tidigare, och det kan man läsa om i ett referat på vår hemsida (Klicka här.)  Ett faktum värt att notera är att bygget av Rådhuset inte bara blev klart i tid utan också blev billigare än planerat!

Vi korsade Scheelegatan och gick in på tomten till Piperska muren. Där låg för 300 år sedan en malmgård, alltså ett sommarresidens, ägt av greve Carl Piper. Han var dock mest utomlands och krigade med Karl XII och dog i rysk fångenskap. Hans driftiga änka skötte det hela och lät anlägga en barockträdgård omgärdad av en hög mur. Därav namnet. Efter ägarskifte förföll huset och bara en del av muren blev kvar. Ett nytt hus byggdes, där det i dag finns konferenslokaler och festlokalen. Fastigheten ägs numera av Arla Coldinu-Orden, och parken är deras privata. Den får man som vanlig dödlig njuta av utifrån.

Vi svängde in på Bergsgatan och stannade till vid nr 5. Över porten finns där ett hästhuvud. Det visar att det förr i världen fanns ett stort bryggeristall där i flera plan, men hiss för hästarna. Så kom vi till Kungsholms kyrka, en korskyrka som stod färdig 1668. Egentligen heter den Ulrika Eleonora kyrka, uppkallad efter Karl XI:s gemål. Det var den kung som också fick namnge själva stadsdelen. Den hade tidigare kallats Munkholmen, eftersom franciskanermunkar hade hållit till där tidigare. Nu föreslogs att den skulle heta Karlsholmen till kungens ära. Men han lär själv ha avstyrt det och konstaterade att det fanns ett Riddarholmen intill och ett Drottningholm ett stycke därifrån, därför passade det med Kungsholmen däremellan.

Vi tog oss ned till Hantverkargatan och stannande till vid nr 15, i dag säte för Ekobrottsmyndigheten, för att beskåda statyn ”Ingeborg” av Gerhard Henning. ”Ingen konstvandring utan ett naket fruntimmer”, sa Marie. Men hon påpekade att den avvek från många andra samtida nakenstatyer från 1920-talet, som brukar föreställa finlemmade lite blyga kvinnor. Den här visar en stabil kvinna som ger ett frimodigare intryck, När den kom på plats 1958 var den inte lika uppseendeväckande.

Så hastade vi vidare och gick in genom den pampiga portalen till Kungliga Myntet. Hit flyttade mynttillverkningen 1850.  Innan dess låg där Kungsholmens mekaniska verkstad, grundad av den svenska verkstadsindustrins fader, Samuel Owen. Under den tid mynt tillverkades utgjorde kvarteret en egen värld. Entrén var noga vaktad och de flesta som jobbade där bodde också där. År 1974 flyttades mynttillverkningen till Eskilstuna. I dag håller olika företag till i detta kvarter, men också ett daghem.

Nu hade vi börjat huttra så mycket att vi kom överens med Marie om att korta av visningen. Tråkigt, men klokt. Vi fortsatte till vår slutstation: Stadshuset. Det firade ju 100 år förra året. Med anledning av det hade vi ett studiebesök där och såg det också inifrån. Om ni klickar här kan ni läsa referat från 25/1 2023. 

Nu såg vi det utifrån. Och som sagt vi gjorde det snabbt på grund av kylan. Vi såg på de ”två portföljarna”, alltså de två konstverken som står varsin sida om ingången. Det till vänster visar fram ett Stockholm som det såg ut den 23 juni 1523 när Gustav Vasa red in i Stockholm. Det till höger visar Stockholm som det såg ut den 23 juni 1923 när Stadshuset invigdes. Tittar man noga kan där man se en cyklist och till och med en trafikolycka! Allt otroligt skickligt utmejslat av Gustaf Sandberg, alltså en av de två bröder som också förskönat Rådhuset. Så mycket mer imponerande då konstverket är hugget i granit, ett mycket svårarbetat material. De väldiga portarna är i ek och inte vilket ekträ som helst, utan det är hämtat från regalskeppet Riksäpplet.

Vi gick in genom valvet. Fasaden där huvudingången finns var täckt av en duk. Men det var inte någon installation à la Christos det är fråga om renovering. Duken återger fasaden så fint att man knappt ser att det är en målning.

Vi besåg ett konstverk placerat intill den ingång som blivande bröllopspar tar. Det heter ”Kärlekspar på klippa” av Stina Persson. De var så omslingrade att det var svårt att urskilja den ena kroppen från den andra. Men så skall det väl vara i när det är äkta kärlek!

Men med det skildes vi åt och tackade förstås Marie för att hon skickligt förstått att förmedla så mycket fint under denna komprimerade konstrunda. 

Birgitta Agazzi