Så roligt att så många tog tillfället i akt att möta den välkända dokumentärfilmaren Tom Alandh. Däribland många av hans forna arbetskamrater på SVT. Han har under sin tid på SVT sedan 1970-talet gjort över 100 dokumentärer. Bland kända filmer kan nämnas serien om Martina, en flicka med Downs syndrom, och "Oscar och Greta och huset de byggde".

Fast Tom värjer sig mot benämningen dokumentärfilmare. ”Jag kan varken filma eller klippa”, bekände han. Han ser sig som journalist, som haft lyckan att samarbeta med duktiga fotografer, klippare och ljudtekniker. ”Man måste ha bra människor framför kameran och bra bakom”, menade han. Därför hade han till föredraget tagit med sig den klippare som han samarbetar med sedan 2010, Heleen Rebel.

Det var mycket intressant att få höra dem berätta tillsammans om tillkomsten av en dokumentär. Att klippa en film handlar verkligen inte bara om att klippa bort oönskade snuttar, utan om att det är viktigt att sätta ihop det hela så det blir en bra och begriplig helhet, att tänka på tempo, dramaturgi etc., att lägga till rätt sorts ljudbakgrund. En klippare bör helst vara med från början. Den förra klipparen ville gärna ha med Tom vid redigeringen vid klippbordet. Men Heleen föredrar att sitta ensam. Sedan får naturligtvis Tom säga sitt.

Det där med ljud är viktigt. Både Tom och Heleen delade den avsky som flera i publiken uttalade sig om för filmer som dränks i musik. Det är inte bara svårt för den som höra illa, det är dessutom störande för upplevelsen. Det är också viktigt att inse pausens värde.

Vi fick se avsnitt ur flera välkända gamla Alandhfilmer. Vi fick t.ex. se scenen där den då femåriga Martina tillsammans med sin lillebror och till mammas ackompanjemang på piano sjunger ”Jag älskar mamma och pappa och min lillebror”. Hon sjunger av hjärtans lust och med sådan inlevelse och verkar så lycklig att man smälter som åskådare. Den sången återanvände Tom och Heleen i den sista filmen om Martina. Nu blir det inga fler, berättade Tom, för Martina, nu något över 50 år, börjar bli så dement att det vore oetiskt att filma henne. Men tänk att vi har fått följa denna person i 45 år och sett att hon tack vare sin mammas kamp klarade skolan, fick ett jobb och ett eget boende. Alla de mål som en tvärsäker läkare försäkrade att hon aldrig skulle uppnå. Att hon kunde spela piano var ”cirkuskonster” ansåg han! Marina har varit en livslång vän till Tom.

Vi fick också se en film om Toms fosterföräldrar, Oscar och Greta. Han tyckte att deras livshistoria var värd att berätta inte bara för att de var hans fosterföräldrar och mycket goda sådana. Men som åskådare kan man inte annat än tycka att han klarade uppgiften att berätta så att det inte bara blir en kärleksfull skildring utan också ett stycke svensk nutidshistoria om ett strävsamt par som var med och byggde Folkhemmet.

Tom drömde länge om att få göra en film med Ingmar Bergman. De hade några telefonkontakter, men det blev inget. Däremot kunde han göra en film med Anita Haglöf, som var Bergmans hushållerska i åtta år på hans ålders höst. Att en stor konstnär inte behöver vara en stor människa fick vi ett prov på. Bergman avskydde vitlök. En dag gjorde Anita misstaget att krydda köttfärsen med vitlökspulver. Ny köttfärs måste införskaffas! De befann sig på Fårö, enda butiken var på andra sidan sundet. Hon skulle inte hinna med att åka fram och tillbaka innan maten skulle stå på bordet på klockslaget. Hon ringde till butiken och ICA-handlaren, som kände till Bergmans lynne, såg till att ett paket med köttfärs kom med nästa färja. Anita slängde sig i bilen och tog hand om det. Hem igen. När Bergman sedan åt sina köttbullar som blev färdiga i tid berättade Anita om incidenten. Det skulle hon inte ha gjort. Bergman ältade länge detta och kunde inte förstå hur hon kunde göra ett sådant misstag. Inte ett ord till beröm över hur hon löst problemet.

Vi fick också se utdrag från filmen ”Ibland är det tungt att vara människa” om samlingslokalen Balder vid Norrtull. En plats för den som är ensam eller känner sig lite udda. Det var så fint att se folk komma, slå sig ned och ta en kopp kaffe, prata lite och sedan gå igen. Filmen lyckades fånga lugnet och trivseln. Gissar att lokalen och gemenskapen där har räddat livet på många som varit förtvivlade.

Vi fick se och höra mycket mera, men nu är det dags att sätta punkt. Den som inte var med eller för den delen den som var med kan gå in på SVT-Play eller SVT-Arkiv och se flera av Alandhs filmer.

När Tom och Heleen för sin del satte punkt, sa Tom att han nu skulle pensionera sig och sluta göra film. ”Nej!” hördes många spontant ropa. Vi kommer ändå snart att få se en hej-och-tack-för-mig-film. Man har svårt att tro att han bara upphör att göra dokumentärer. Tom lovade att återkomma och hålla föredrag för oss. Tackapplåden var den längsta som jag har hört på något månadsmöte!

Birgitta Agazzi