Vi samlades på Mosebacke torg. Den platsen har fått sitt namn efter Moses Israelsson, som på 1600-talet drev en kvarn där. Senare blev det som bekant en nöjesplats. Det har funnit en teater där sedan 1800-talet, men den första brann 1857 i en stor brand. En ny byggdes snabbt upp och det är den som står där i dag. Vi beundrade den fina skulpturgruppen ”Systrarna” av Nils Sjögren. Det tog sin tid att färdigställa den. Men 1931 var den på plats. Först hade han tänkt att det skulle vara tre systrar men så blev det två. De har ryggarna mot varandra, så det gör att det inte finns någon fram- och baksida. En envis skröna har uppstått att figurerna skulle föreställa de två flickor som 16 år gamla 1911 dränkte sig i Hammarby sjö för att omvärlden inte kunde acceptera deras kärlek till varandra. Helt osannolikt. Skulpturen visar fullväxta mogna kvinnor och inga 16-åringar, och deras uttryck påminner på intet sätt om någon tragisk händelse.

Vi vandrade en bit och blickade upp mot vattentornet, ritad av ingen mindre än Ferdinand Boberg. Det kom på plats 1896 och var i bruk ända till 1960! I bottenvåningen finns en bostad. Intill tornet ligger en av de vackra industrifastigheter som finns från slutet av 1800-talet. Det var länge telegrafstation, senare bedrev Stilles sin instrumentfabrik där. På brandgaveln finns en jättelik färgsprakande muralmålning av bröderna Pandolfo från Brasilien, som de utförde 2017 på uppdrag av Stockholms stad. I likhet med andra sådana muralmålningar skall den bara sitta uppe några år. Mittemot finns ett hus där Lisbeth Salander bodde enligt författaren Stieg Larsson. Huset kallades på sin tid för ”Skandalhuset”. Det var så högt att det skymde Katarina kyrka och ansågs allmänt anskrämligt. Herregud, hur många av dagens stockholmare skulle inte vilja bo där! Marie tyckte att vi skulle ta lärdom av det när vi bedömer nya byggnader i dag.

Från en gata hade vi en underbar vy över Stockholm med Katarina kyrka i ena ändan och långt bort över vattnet skymtade vi Hedvig Eleonora kyrka. I slutet av Mäster Mikaels gränd ligger en liten park med en charmig skulptur föreställande Cornelis Vreesvijk. Konstnären Bitte Jonasson Åkerlund har låtit gitarren bilda trubadurens kropp och försett den med två röda hängslen. Parken är nu omdöpt till Cornelisparken.

Nästa gata vi stannade på var Sandbacksgatan där vi såg på ”Hantverksstenen” av Edvin Öhrström, ni vet han som gjort glaspelaren på Sergels torg. I granit har han huggit fram olika hantverkare. Beundransvärt. Skälet till att den står där är att Hantverksinstitutet höll till där i närheten. I dag är det skola i de lokalerna.

Vi vandrade vidare förbi Katarina kyrka, som brann för andra gången 1990. Den byggdes upp otroligt snabbt, på bara 5 år, delvis tack vara frivilliga bidrag. Vi kunde inte gå in utan tittade i stället på en del av de intressanta gravar som finns på kyrkogården, bl.a. den för Gösta Ekman d.y., som hans hustru Marie Louise Ekman prytt med ett vackert konstverk. Det är ett fönster som man ser igenom. På fönsterblecket syns en liten fågel. Den är till minne av att Gösta brukade lägga ut fågelfrön på fönsterblecket hemma och sedan ligga i sängen och titta på en koltrast som ständigt återkom. På andra sidan på gravmonumentet finns ytterligare en fågel, och den är för konstnären, som också vill vila där en dag. Rörande!

Anna Lindhs grav pryds också av ett fint monument av Annie Winblad Jakubowski. På en sten står en liten stiliserad gren med en liten fågel.

Vi gick sedan Östgötagatan ned och stannade till vid de gigantiska kopparportarna på baksidan av det som en gång var transformatorstation. ”Sprängportarna” kallas de, och det med rätta. Konstnären, Mikael Pauli, gick vetenskapligt till väga och uppsökte en gammal bergsprängare och tillsammans experimenterade de och lyckades spränga skrot under ett lager av koppar, så att allt smälte ihop. Skrotet är allt möjligt, våffeljärn, strykjärn m.m. De syns som avtryck i kopparplåten. År 1992 kom portarna på plats. De skulle vara tunga och kunna stå emot en explosion. På framsidan av byggnaden var det tidigare inhyst ett elverk. Arkitekten är igen Ferdinand Boberg. Sedan 2000 är hela bygganden moské med ingång från Björns trädgård. En minaret byggdes till, men inga böneutrop sker.

I Björns trädgård tittade vi på den förtjusande lilla skulpturen ”Grodan” av Per Hasselberg. Den föreställer en ung flickas som sitter framåtlutad. Lite som en groda kanske, eller beror namnet på den lilla grodan som finns där? En lite mindre sympatisk tanke är att det syftar att på franska är groda, grenouille, slangord för prostituerad. Nej, det tror jag inte på. Hon ser för ung och ofördärvad ut. Så såg vi på några en samling lekskulpturer av Torbjörn Berg. Lustiga små knubbiga djur med simglasögon. ”Hot dogs” kallas de. En hund som följde med på vår vandring fattade tycke för dem, och det kan man förstå.

Vi avslutade på Medborgarplatsen. Medborgarhuset där har nyligen restaurerats och fått en ny ingång från markplanet, prydd med en stor skulptur kallad ”Knopen” av Kristina Matousch och Anders Soidre. På trappan intill finns en glasskulptur av Leif Bolter med en inskription att här höll Anna Lindh sitt sista tal. Fint tänkt, men det är svårt att läsa inskriptionen.

Så skildes våra vägar åt efter sedvanlig tacksam applåd åt vår kunniga guide.

Birgitta Agazzi