Vi SPF:are från Östermalm, Norrmalm och Kungsholmen som reste med Germund till Tallinn 14–17 november fick se en fin föreställning av La Traviata. Iscensättningen var helt traditionell. Det var inget krystat försök som ofta förekommer numera att förlägga handlingen till annan tid och plats, typiskt till nazitidens Berlin med trenchcoatar och uniformer. Tack för att vi slapp det! Scenografi och dräkter här var en fröjd för ögat. Sångarna var i världsklass. Och musiken är, som bekant, alldeles alldeles underbar.

Men redan dessförinnan hade vi hunnit med en rundtur i staden, och som extra bonus kunde vi besöka en märklig föreställning i Helios Hall, i en lokal som såg påver ut. Men det som visades var desto mer imponerande. Det var ett multikonstverk: målningar av Monet, van Gogh och Gustav Klimt projicerades på väggarna runt om i lokalen. Målningarna var animerade, och de flöt ut och in varandra, detaljer förstorades och krympte ihop. Allt ackompanjerat med vacker klassisk musik. Man kände sig andligen upplyft efteråt.

Dagen därpå fick vi en busstur till den lilla hamnorten Viinistu, 6 mil öster om Tallinn. Vår utmärkta lokala guide Kristina, som ledsagade oss under hela vår vistelse i Tallinn, berättade bl.a. att Viinistu på 1930-talet var utskeppshamn för sprit som smugglades till Finland och Sverige. Under sovejttiden fanns det en fiskfabrik där. När Estland blev fritt 1991 lades fabriksverksamheten ned, och i dag inhyser lokalerna ett konstmuseum. Och nu kom den andra bonusen på resan: vi fick glädjen att guidas av upphovsmannen bakom av detta museum, Jaan Manitski, som råkade befinna sig på plats.

Det var fantastiskt att höra hur han skapat ett konstmuseum med enbart estnisk konst med egna medel. Men kanske än mer fantastiskt var det att höra hans livs historia. På omisskännlig Boråsdialekt berättade han att han inte ens fyllt två år när hans föräldrar flydde med honom från hembyn Viinistu till Finland 1943 när Sovjetmakten intog Estland. Senare tog sig familjen till Sverige, där Jaan på 1970-talet blev delägare i Polar Music. Han var duktig på penningplacering och kallades "Abbas ekonomichef".

När det började ljusna politiskt för Estland återvände han dit och gjorde betydelsefulla insatser för återuppbyggande av landet. Han blev utrikesminister och sedan chef för den myndighet som privatiserade statsegendom. Det var i samband med det som han köpte fiskfabriken i sin gamla hemby. Det han har åstadkommit där är inte "bara" ett konstmuseum utan ett kulturcentrum med hotell- och konferensanläggning. Vilken framgångssaga!

Han är en god representant för ett okuvligt litet land, som sveks av västmakterna efter andra världskriget, men som lyckades behålla sin egenart under sovjettiden, och snabbt bli ett välmående land på några få decennier.

Det var också trevligt att resan företogs med båt. Vi hade gott om tid att umgås på kvällen på ditresan och hemresan, med utmärkt god mat, och förstås en och annan drink i baren. Natten mellan fredag–lördag bodde vi på ett hotell mitt i stan på bekvämt promenadavstånd från operan. Resan gav mersmak. Vi ser fram emot nästa resa.

Birgitta Agazzi