”Jag älskar tunnelbanan”, sa vår guide Marie Andersson när vi SPF:are samlades på Karlaplans tunnelbanestation inför vårt studiebesök. Anledningen är självklar för henne som konstvetare: Stockholms tunnelbana är ovanligt rik på konst. Den brukar kallas världens längsta konstutställning. Av de 100 stationer som finns nu är drygt 90 försedda med konst. Fr.o.m. 1955 är det bestämt att det skall finnas konst på alla stationer.

Marie har arbetat som konstkonsult åt SL och har skrivit boken ”En guide till konsten i tunnelbanan och i den övriga SL-trafiken”, som snart kommer i ny utgåva. Hon är därför särskilt väl skickad att guida oss på dagens studiebesök.

Vi startade på Karlaplan. När den stationen skulle byggas på 1960-talet utlyste man ingen tävlan mellan konstnärer utan i stället inbjöd man Tor Hörlin, som klätt väggarna i fin stengodsmosaik i mer eller mindre abstrakta mönster. Han har också utformat nischer, som skapar ett ögonblicks lugn för de resenärer som sitter på bänkarna i väntan på nästa tåg. På motsatta väggen utmed spåren finns världens längsta fotomontage från 1983 (96 m) av Larseric Vänerlöf. Titeln är ”Den dagen och den sorgen”. Där kan man hitta en del kända personer, som kungen och Tage Erlander, och anspelningar på händelser. Men det finns en del scener som verkar rent dystopiska och som påminner om aktuella pressbilder från det pågående kriget i Ukraina.

Marie parerade skickligt sin info i pauserna mellan tågen. Hon berättade också att somliga deltagare i studiebesök i tunnelbanan, speciellt ungdomar, är besatta av de äldsta tågen. Det finns alltid något att nörda ner sig i!

Vi drog vidare till Östermalmstorg. Här kunde vi beskåda Siri Derkerts konstverk från 1965, som utgörs av ristade figurer och texter på väggen på temat kvinnosaken, freden och miljön. Det är utfört i den då nya tekniken blästring i betong. Eftersom hon var en av de konstnärer som ihärdigt lobbat för att tunnelbanan skulle utsmyckas, så är det rätt att hon fick detta uppdrag. Hon hade då hunnit bli 77 år, men det hindrade henne inte att lära sig tekniken. På ett foto kan man se henne på en stege iklädd skyddsdräkt i full fart med att blästra. Marie hann också berätta om denna intressanta konstnärs liv. Vilken kämpe! På pelarna har en annan konstnär, K. G. Bejemark, bidragit med träskulpturer. Den här stationen är helt reklamfri. Det finns bara konst att se på. Fantastiskt!

Så fortsatte vi färden till T-Centralen. ”Alla konståkare samlas här”, manade Marie när vi klivit av. Förbipasserande såg förundrade ut. Men jodå, konståkare var vi ju i en viss mening. Vi kunde inte se allt som finns på denna jättestation, och jag kan inte ta med allt i detta referat heller. Men jag vill nämna väggarna i ljus stengodsmosaik av Anders Österlin och Signe Persson-Melin från 1957 på den övre reklamfria perrongen. På pelarna uppmärksammades vi på de personporträtt som finns där, t.ex. av Anna Maria Lenngren, Carl Jonas Love Almqvist och Nils Ferlin. ”Det Klara som trots allt inte försvinner” heter konstverket utfört av Vera Nilsson, ännu en av de konstnärer som verkade för konst i tunnelbanan. Heder åt henne också.

Så lämnade vi den röda linjen och tog oss via gångtunneln till den blåa linjen. Där såg vi hur Fredrik Reuterswärd lekt med SL:s logga i konstverket ”Take the A-train” från 1984.

I det blå och vita valvet ut mot perrongen betraktade vi bladrankor och framför allt silhuetterna av alla de arbetare som byggt stationen. Konstnären heter Per Olof Ultvedt, och det är utfört 1975.

Nu gick färden till Rådhuset, en mindre känd station. Men den är väl värd att besöka för den konstintresserade. Här fick Sigvard Olsson 1975 full frihet att lekfullt visa på vad han kallar ”arkitektoniska fynd” från olika tidsperioder på Kungsholmen. Den vackra rosa färgen återger färgen på pudret i den puderdosa han säger sig ha funnit. Här finns också andra ”fynd” som anspelar på livet på Kungsholmen, som parmar – ett volymmått för hö – som lever kvar i Parmmätargatan, och lyckans galoscher, som sägs komma från en berömd skomakare. Sigvard Olsson bor i närheten och kommer då och då och ser till sitt konstverk, alltid elegant klädd. ”Kungsholmens Cary Grant” kallas han.

Så åkte vi till vår slutstation, Kungsträdgården. Den har blivit utnämnd till världens vackraste tunnelbanestation, och det är lätt att förstå. Här dominerar den gröna färgen, som naturligtvis skall påminna om den grönskande parken ovanför jord. För takmålningar svarar Arne Fredriksson. Annars är huvudkonstnären Ulrik Samuelson. Utsmyckningen var klar 1987. Golvet med sitt mönster i grönt, rött och vitt skall ses som en barockträdgård med röda grusgångar, gröna rabatter och vita skulpturer, allt inspirerat av 1600-talspalatset Makalös, som låg i Kungsträdgården men som brann ned 1825. Det finns mängder med föremål från detta palats utställda ­– eller snarare utslängda som på en utgrävningsplats – i nischer intill passagen upp till utgången. Naturligtvis finns också ett konstverk som anknyter till almstriden 1971, den som innebar att uppgången fick flyttas. Gud ske lov! Ett naturligt konstverk kan man kalla den mossa som nöjer sig med vattendropparna som sipprar ned från bergväggarna och den unika gruvdvärgspindeln, som lever i mossan.

Marie uppmärksammade oss också på de nya skyltarna som berättar om konstverken. Dem har hon bidragit till, och det kunde ske under pandemin. Inget ont som inte har något gott med sig.

Så var vår färd över. Men det framkom önskemål om flera konståkningar till andra stationer, och det tar vi i programgruppen gärna till oss.

Birgitta Agazzi