Äntligen stod han i talarstolen! Alltså, Ola Gäverth. Honom har några av oss i SPF Karlaplan tidigare bara sett på skärm, på ett Zoom-möte mars 2021, då han berättade om Carl Larsson och ett annat i januari 2022, då han berättade om Karin Larsson. Många känner också igen hans röst från radion, där han under många år varje morgon presenterat nyheter i P4.

Ämnet nu var en annan konstnär, Anders Zorn och även dennes hustru Emma. Ola förklarade att han inte är någon konstvetare utan i stället riktar in sig på sina huvudpersoners liv och leverne. Precis som i fallet med föredraget om Carl och Karin Larsson är han angelägen att rätta till missförstånd om dessa personer.

Anders Leonard Zorn föddes 1860 i en by utanför Mora. Hans mor Anna Andersdotter, som i likhet med många kullor säsongsarbetade som buteljsköljerska på annan ort fick sonen efter en romans med bryggmästaren Leonard Zorn, bördig från Tyskland, när de båda arbetade på ett bryggeri i Uppsala.

Något giftermål blev det inte, och Leonard träffade aldrig sin son utan flyttade till Helsingfors, där han avled när sonen bara var 12 år. Han verkar inte ha lämnat mor och son helt i sticket. Anders fick bära hans efternamn, och ekonomiskt bidrog han också, även om den summa om 3.000 kr som Anders fick som arv till stor del var resultat av en insamling bland flera bryggmästare. Ola menade att det var bryggmästarfruarna som tvingade sina män att betala, som en påminnelse om att vara varsam med att sätta utomäktenskapliga barn till världen. Mor Anna måste fortsätta att säsongsarbeta, så det var morföräldrarna i Gruddsgården som tog hand om Anders. Och de gjorde de på ett kärleksfullt sätt.

I motsats till många av sina kamrater fick Anders gå i läroverk, där hans konstnärliga begåvning upptäcktes tidigt. Som barn hade varit han inriktad på hantverk. Vi fick se prov på imponerande figurer som ha täljt som barn. I skolan tog teckning och måleri över. Så begåvad var han att han uppmuntrades att söka in till Kgl. Konstakademien, där han kom in bara 16 år gammal. Där lärde han känna Carl Larsson, som just hade avslutat sin elevtid men var kvar som lärare. Det blev en vänskap för livet.

Anders slog igenom som 20-åring med porträttet ”I sorg”. Det föreställer en ung kvinna med sorgflor. Kungen, Oscar II, blev stormförtjust och ville ha den. ”Tyvärr, den är redan såld, Ers Majestät”, sa Anders. Men kungen gav sig inte, så då målade helt sonika Anders en kopia åt honom. Och det var en lösning som han ofta kom att ta till. Snart var han porträttmålaren på modet. Ett viktigt uppdrag var när han skulle avporträttera en son till bokförläggare Hugo Geber. Lilla Nils var dock bångstyrig, han hade fått för sig att hela han skulle smetas ned med färg! En moster tillkallades för att lugna honom. Det visade sig vara en förtjusande ung dam, Emma Lamm. Så förtjusande att Anders tittade mer på henne än på motivet Nils. Förälskelsen var ömsesidig, men klasskillnaden var stor. Emma var listig och föreslog sin far att Anders skulle bjudas ut till sommarnöjet på Dalarö för att måla ett porträtt av henne. Fyra år tog det innan de till slut fick varandra.

Emma var inte bara vacker, hon var också begåvad och driftig och hade ovanligt goda språkkunskaper. Som ung fick hon en amanuenstjänst på Etnografiska samlingarna, där hon utvecklade ett intresse för folkminnesvård och hemslöjd, områden som hon kom att ägna sig åt även som gift. Det är hon som ligger bakom Zornmuseet och Mora folkhögskola. Hon fungerade som Anders konstagent. Hon bestämde pris för konstverken och såg till att pengarna kom in. Det var också hon som övertalade maken att återgå till att kalla sig Anders i stället för Leonard, vilket han själv tyckte var finare.

När de ingick sitt äktenskap var Anders noga med att de skulle ha äktenskapsförord. Han ville inte att folk skulle tro att han gifte sig för pengarna. Ingen visste då hur rik han skulle bli på sin konst. Under bröllopsresan till Turkiet insjuknade Anders så allvarligt att det var risk för livet. Det tog flera månader att bli frisk. Efter några års utlandsvistelser bosatte de sig på det ställe utanför Mora som de lät bygga och som kom att kallas Zorngården. Det blev platsen för många glada fester med konstnärer som Carl och Karin Larsson, prins Eugen, Albert Engström och Erik Axel Karlfeldt.

Till att börja med var äktenskapet lyckligt, även om Anders ofta vistades på annan ort och målade medan Emma mestadels bodde på Zorngården. Men så vänder lyckan. En dag kommer Anders hem med en kvinna, amerikanskan Emily Bartlett, och berättar för Emma inte bara hur underbart vacker han tycker att Emily är utan även att han är stormande förälskad. Han förväntar sig tydligen att Emma skall godta detta och välkomna Emily i makarnas Zorns hem. Att gifta män hade fruntimmersaffärer vid sidan av var inte ovanligt, men detta var något alldeles extraordinärt. Så klart Emma inte kunde acceptera detta. Skilsmässa var det dock inte tal om. Hans affär med Emily tog snart slut, men Emmas förtroende fick han inte tillbaka. Det kunde han aldrig förstå. ”Det är ju henne jag är gift med”, klagade han inför vännerna. Emma sökte terapihjälp hos en doktor på modet, dr Westerlund, han med blomman!

En annan stor sorg i äktenskapet var att de aldrig fick några barn, för Anders var steril. Men båda var barnkära, och de grundade Zornska barnhemmet, där särskilt Emma engagerade sig. Carl Larssons dotter Kersti bodde en period på Zorngården, och Carls son Esbjörn åt söndagsmiddag där när han gick i utbildade sig i Mora. När Esbjörn långt senare begick självmord efter en konkurs tog Emma det lika hårt som om han varit hennes egen son.

Emma stod utåt lojalt vid sin makes sida, och när han mot slutet av sitt liv var svårt sjuk på annan ort hyrde Emma en hel tågvagn för att ta hem honom, så att han fick tillbringa sina sista dagar i hemmet. År 1920 gick han ur tiden, 60 år gammal, medan Emma levde tills hon blev 81 år. Under hela sitt liv fortsatte hon att på olika sätt stödja folkbildning och folklig konst, och det är min gissning att hon påverkade sin make att i sin konst avbilda masar och kullor, som då fortfarande till vardags bar det vi i dag kallar folkdräkt.

Många förknippar Anders mest med tavlor av nakna kullor, och det är lätt att tänka sig att han, som bevisligen hade åtminstone en älskarinna, hade affärer även med dem. Skvallret gick i den riktningen då liksom nu. Men det verkar inte finnas mycket fog för det. Det finns en intervju med en av modellerna som berättar att allt gick ordentligt till. Zorn betalade sina modeller rikligt och månade om dem. Men sant var att han drack för alldeles för mycket, och foton visar på en vällevnad som var osund.

Naturligtvis visade Ola mängder med bilder av Anders tavlor. En tavla ”I törnsnåret”, där man ser en kvinna som fastnat i ett törnrossnår med sin klänning, bygger på en händelse där det nygifta paret Emma och Anders gick på en skogspromenad. Emma fastnade i ett snår och Anders såg det genast som ett motiv. I stället för att hjälpa henne loss tog han fram sitt block och färger och så fick hon stå där i timmar som modell. Tur att de var förälskade då! Ett annat konstverk, ”Morgonbad” är en fontänskulptur av en ung naken kvinna. Den hade inte bara en modell utan tre, där Anders valde ut de delar som han gillade mest, midjan hos en, brösten hos en annan osv. Han gjorde skulpturen ursprungligen för Zorngården, men kopior finns, bl.a. utanför Rosenbad i Stockholm och i Botaniska trädgården i Västerås. I ett annat fall kan man säga att han gjorde tvärtom. På tavlan ”Dans i Gopsmorstugan” ser man flera par virvla fram. Men det är ett och samma par, som man ser från olika håll.

Anders var ju som bekant suverän på att återge vatten, dess speglingar och rörelse. Han utvecklade också etsningskonsten. Och så var han som sagt en framstående porträttmålare. Det mästerskapet hade han utvecklat i sin ungdom, då han vistades i London. Lite senare var han i USA, där han målade porträtt av den amerikanska societeten och inte minst presidenter. Han är den enda utländska konstnär som fått måla ett officiellt presidentporträtt för Vita Huset, det av William Taft. Så måste jag ta ett personligt minne av en tavla. Min morfar och mormor hade en avbildning av det konstverk som heter ”Stickande kulla”. Jag tyckte att kvinnan på bilden var så vacker och älskade att titta på den innan jag somnade i soffan hemma hos dem. Efter deras död fick mina föräldrar överta den, och nu är den i min ägo.

Paret Zorn hade som sagt inte några arvingar. De efterlämnade en stor förmögenhet. Det blev till inte mindre än fyra museer: Zorngården, Zornmuseet, Zorns gammelgård och Gopsmorstugan. Där finns mängder med föremål, bl.a. en stor silversamling, och konstverk, egna och andras.

Ja, detta och mycket annat berättade Ola om, och det märktes att ämnet låg honom varmt om hjärtat. Kanske extra mycket, eftersom han själv kommer från dessa trakter i Dalarna, fast närmast då Sundborn, där han också varit guide på Carl Larsson-gården.

Slutligen tipsade Ola om några program om som man kan avlyssna i SR:s arkiv (SRPlay):  två från en serie i P1 Kultur, Zorn del 1 och 5 samt Radiofynd: Anders Zorns modeller.

En varm applåd och många frågor avslutade detta månadsmöte, som dragit en stor publik.

Birgitta Agazzi