Vi började framför entrén till Kungl. Biblioteket. Byggnaden invigdes 1878. Överbibliotekarie Klemming var mycket nöjd med flytten från Slottet till Humlegården, för han såg fram emot att äntligen skulle få vara i fred med sina böcker. "Ända hit skulle väl ändå ingen orka", trodde han. Så avsides var Humlegården då. I dag ligger den som bekant "mitt i smeten".

Huset genomgick en tillbyggnad och renovering på 1990-talet. Då tillkom inte bara utbyggnaden på baksidan utan även två femvåningshus under jord! Ändå vet man att det kommer att bli fullt 2050.

Området framför huvudentrén fick sin nuvarande utformning i samband med renoveringen av arkitekten Sivert Lindblom. Vår guide Marie Andersson, välbekant för flera av oss vid det här laget, uppmärksammade oss på hur den rundel i form av en låg stenmur som omgärdar gårdsplanen inte bara kan ses som en fortsättning på huset utan också att den från andra sidan kan ses som något som drar en inåt mot huset.

Det är verkligen en förmån att ha en så kunnig och entusiasmerande guide som Marie. Med hennes hjälp kan vi förstå och inse sådant som inte är så lätt att uppfatta på egen hand. Det gäller speciellt de abstrakta konstverken, t.ex. det som består av ett antal rostiga stolpar av Einar Höste. När man hör Maries förklaring att de skall ses som koordinater blir det strax i alla fall något begripligare. Innan dess hade Marie låtit oss gissa om det var en man eller kvinna som utfört den abstrakta skulpturen som står vid infarten söderut. De flesta gissade på en man, och så brukade det vara i de grupper som Marie hade haft. Hon menade att vi har fått lära oss att förknippa konstverk med kantiga och hårda former med män. Konstverket heter "Isobartema", och mycket riktigt var konstnären en man, Martin Holmgren.

Andra stereotypiska skillnader mellan manligt och kvinnligt kunde Marie också demonstrera när vi jämförde olika statyer. "Hjalmar Söderberg" av Peter Linde står upphöjd på en sockel och är i energisk rörelse framåt. "Linné" av Fritjof Kjellberg tronar på en ännu högre sockel omgiven av fyra symboliska gestalter. Han håller en linnea i ena handen och sitt storverk "Systema Naturæ" i andra handen, och han är lika imponerande som han var i verkligheten. "Fredrika Bremer" av Sigrid Fridman däremot närmast hukar ödmjukt direkt på marken och är inte utrustad med minsta symbol, trots att hon var en förgrundsgestalt i jämställdhetskampen och en internationellt känd författare på sin tid.

Statyn av Hjalmar Söderberg har utförts på uppdrag av Hjalmar Söderberg-Sällskapet, för de ville vara säkra på att få en traditionellt föreställande skulptur och inget abstrakt konstverk. Sedan skänkte de skulpturen till Stockholms stad. Konstnären Peter Linde gick grundligt tillväga inför sitt skapande. Han lånade en tidstypisk rock av ett museum för att han ville studera hur tyget föll. Han återger hur elegant klädd Söderberg var. I ena handen håller han sin hatt och en promenadkäpp med en krycka i form av ett förgyllt ormhuvud och i andra handen ett par röda handskar, vilket anknyter till huvudpersonen Tomas Weber i "Förvillelser", som köper ett par röda handskar och sedan förför expediten.

När Linnemonumentet invigdes 1885 var det en stor folkfest och försäljning av vad man i dag kallar kringprodukter som cigarraskar och punschflaskor, prydda med linneor. En staty som vi inte kunde titta på var den sittande mannen ("Seated Figure") av Sean Henry, för den har var bara varit till låns och flyttades bort veckan innan vårt besök. Den var gigantisk, annars var den otroligt realistisk.

På väg uppåt i parken kunde vi beundra "Farfadern" av Per Hasselberg. Den tillkom genom en insamling och sattes upp 1896 efter konstnärens död. Den väckte anstöt på sin tid, för några uppfattade den äldre mannen, som håller en liten naken gosse i knät, som pedofil. Lite väl fantasifullt kan vi tycka, men då var man känslig för nakenhet i konsten och i all synnerhet om det fanns utrymme för erotisk tolkning. Hasselberg utförde faktiskt många skulpturer med nakna trånande unga flickor, men med titlar som "Grodan", "Snöklockan", "Näckrosen", försökte man undvika erotisk tolkning av dem. När det gällde "Farfadern" hjälpte tydligen inte det tricket.

Längre upp i parken tornar ett stort granitblock upp sig. Det är en skulptur, kallat "Cordillera de Los Andes" ('Bergskedjan Anderna') av Francisco Gazitúa. Konstnären har delat blocket, som kommer från Anderna, i flera delar, urholkat dem och så fogat ihop dem. Man kan se fogarna och kika in i titthåll. Hela skapelsen väger inte mindre än 12 ton, och är en gåva från Chile till Sverige för att vi tog emot så många chilenska flyktingar på 1970-talet.

Längst upp i parken såg vi på världens första abstrakta klätterskulptur, "Tufsen", av Egon Møller Nielsen. I början var en del bekymrade över att barnen inte skulle förstå den. Men så klart att barn förstår hur man klättrar på och i den. Den har härligt bulliga former, som man kan uppskatta utan att grubbla över om den skall föreställa något.

Frusna men nöjda applåderade vi vår guide och kunde gå hem och värma oss.

Birgitta Agazzi