Men som det heter: ”Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder”. När jag anlände till andra omgången iförd ett regnskynke à la Spöket Laban hade vår guide Michaela Jolin redan klarat av den första rundan och satt och värmde sig i kaféet på Thielska galleriet. Det var henne väl unt.

Så samlades vi utanför galleriet, och det var faktiskt inte ösregn utan mer ett ihärdigt droppande. Men i övrigt var det fint att vara ute på Djurgården i den otroliga grönskan. Det är så grönt att det gör ont i ögonen, sa någon.

Michaela hade en mikrofonutrustning med sig, och det var extra bra just i sådana här fall där regnhuvor och paraplyer kan försämra möjligheten att höra.

Djurgården är ju proppfull av intressanta hus. Vi koncentrerade oss på dem runt Sjötullsbacken på Blockhusudden.  Här nämner jag bara ett urval.

Michaela berättade att på medeltiden var den här udden en ö, som kallades Eols udde. Senare växte ön ihop med fastlandet på grund av landhöjningen. Den har alltid haft en strategisk betydelse till följd av sin placering vid inloppet till Stockholm. På Gustav Vasas tid uppfördes en försvarsanläggning där i form av ett blockhus, därav det nya namnet Blockhusudden. Man byggde också ett tullhus där, Stora sjötullen, som var i bruk som tullhus fram till 1881. Därefter har det varit privatbostad.

Många bostäder på Djurgården ägs egentligen av kungen, eftersom Djurgården utgör kunglig enskild egendom. Den som hyr dessa bostäder skriver alltså kontrakt med kungen. Lite speciellt får man väl säga. Fastigheterna sköts om av Kungl. Djurgårdens förvaltning. De flesta hyresgästerna har haft något uppdrag inom hovet på något sätt. Det gäller bl.a. Lars Löfgren, f.d. Dramatenchef men också  kabinettskammarherre, Gunnar Biörck, livmedicus, Agneta Lundström, f.d. museichef för Kungl Husgerådskammaren och medlem hos oss!

Men så finns det också privat ägda bostäder. Vi beundrade bl.a. den praktfulla Villa Ekudden, en gång byggd som sommarbostad till fabrikör Bolinder, grundare av Bolinders mekaniska verkstad. Bland senare ägare kan nämnas August Reynhold, innehavare av flera bagerier, som gjorde huset ännu ståtligare, och Torsten Kreuger, bror till Ivar Kreuger. År 2011 köptes huset av konsthandlaren Verner Åmell för 70 miljoner! Han verkar dock inte ha tid att vistas där. Det ser väldigt obebott ut. Bryggan är i sorgligt skick.

Villa Eolslund är en klassisk grosshandlarvilla med mycken snickarglädje. Den byggdes just av en grosshandlare, J.G. Sjöberg. Här bor fortfarande hans släktingar.

Villa Johannisberg, var från början privatägd, byggd av en Johan (Johannis) Trotzig. År 1906 förvärvades den av Djurgårdsförvaltningen. En prominent hyresgäst var konstnären Axel Törneman, som tillsammans med Isaac Grünewald utförde en väggmålning, som man kan beskåda om man har lyckan att bli inbjuden som gäst.

Och så skall vi väl nämna Täcka Udden, som vi bara såg på avstånd. Den platsen ansågs sedan länge som särskilt naturskön och var en populär plats för sommarfester för de besuttna. Det sägs vara riksrådet Carl Gustaf Tessin som gav upphov till namnet, täck betyder ju ’vacker’, ’förtjusande’. En lite enklare, (nåja, två våningar!) grosshandlarvilla, Johns villa, byggdes senare om av punschfabrikören Fredrik Cederlund till dagens en mer palatsliknande byggnad, Cederlunds villa.  Den väckte stort uppseende på sin tid. Bara cirka två decennier senare köpte K.A. Walleberg villan som sommarresidens, för trots sin ståtlighet var huset inte vinterbonat! Släkten Walleberg äger fortfarande fastigheten, men i dag används den bara för representation.

Och så vände vi tillbaka till Thielska galleriet. Det byggdes 1907 som privatbostad för finansmannen och konstsamlare Ernst Thiel. Då var han Sveriges rikaste man. Men han hade en uppmärksammad familjeskandal bakom sig, för 1897 skilde han sig från sin hustru Anna, som han hade fem barn med och gifte om sig sig med barnflickan Signe Maria, som han fick två barn med. Hans betydelse för konsten och konstnärer var stor. I galleriet finns bl.a. den största samlingen verk av Munch utanför Norge. Där bedrevs storslaget sällskapsliv, och en återkommande gäst och vän var Hjalmar Söderberg. Han och Thiel var passionerade schackspelare, och när inte Hjalmar var på plats som spelade de per korrespondens. Flera brev och brevkort finns bevarade. Första världskriget innebar att Thiel förlorade mestadelen av sin förmögenhet, och 1924 sålde han det till staten, som två år senare öppnade det som ett konstmuseum.

Innan vi skildes åt i det strilande regnet såg vi på minnesmärket från 2018 över tsunamikatastrofen 2004. Det är utfört av den danska konstnären Lea Porsager och är ett s.k. jordkonstverk. ”Gravitationsvågor” heter det. Det består av ett antal gräsbevuxna vallar ordnade i en spiral. I mitten finns en platta med namn på många av de svenskar som omkom i tsunamin.

Vi tackade vår guide Michaela, och hon å sin sida berömde oss som tappra som ställt upp i detta väder. Men faktum var att ju mer hon berättade, desto mindre tänkte man på regnet.

Birgitta Agazzi