Stockholms blodbad

Sommartid är Strömparterren en verklig oas vid Stockholms ström med utsikt över Grand Hotell, Slottet och Operan. Här finns servering och sköna bänkar att njuta av utsikten på. Och så finns här också ingången till Medeltidsmuseet insprängd i berget under Norrbro.

Men så här års lockar nog Medeltidsmuseet mer än utsikten, och när SPF Karlaplan ska besöka utställningen om Stockholms blodbad öser regnet ner och vi går snabbt in i museets sköna värme.

Egentligen skulle det inte alls ha byggts ett museum här utan ett parkeringsgarage för riksdagsledamöterna, men när man i slutet av 1970-talet började undersöka marken för att kunna börja bygga hittades den gamla stadsmuren och runt den byggdes i stället museet.

Vi som var där den 27 oktober togs emot av Kalle Holmqvist, som är museipedagog och en av museets guider.

Utställningen om Stockholms blodbad är inte stor, men desto intressantare. Vi går igenom museet, och längst in hittar vi historien om Stockholms blodbad 1520. Det började med fest och glam men slutade i blodbad i Gamla stans gränder, och det blev kulmen på en maktkamp om Sveriges tron.

Bakgrunden var att Sverige – eller vissa grupper i Sverige – under en lång tid hade opponerat mot Kalmarunionen, som instiftades 1397. På 1510-talet kom det till en kraftmätning mellan motståndarna under riksföreståndaren Sten Sture d.y. och unionsanhängarna under ärkebiskop Gustav Trolle. Det slutade med att biskopborgen Almarestäket genom ett beslut på ett riksmöte 1517 revs och att Trolle avsattes. Detta beslut medförde att den katolska kyrkan bannlyste Sten Sture och hans anhängare. Därmed ansåg den danska kung Kristian II att det var hans kristeliga plikt att anfalla Sverige. Efter strider fram och tillbaka, där Sten Sture stupade, hade Kristian segrat. Kristina Gyllenstierna, Sten Stures änka, försvarade dock under flera månader Stockholms slott. Hon gav upp först när Kristian lovat amnesti till henne och hennes medhjälpare.

Nu verkade allt ordna sig. Den 4 november 1520 kröntes Kristian till svensk kung i Storkyrkan. Kröningsfesten pågick i tre dagar, då det bjöds på mat och dryck, tornerspel och underhållning av gycklare. Alla som betydde något inom såväl kyrkan som politiken var där. På den fjärde dagen låstes portarna och gästerna blev fångar. De anklagades av ärkebiskop Gustav Trolle för att ha avsatt honom och rivit hans borg. Han ville främst ha ersättning, men framförde också anklagelse om kätteri. Det hjälpte inte att Kristina Gyllenstierna Gyllenstierna kunde hänvisa till den utlovade amnestin eller än mindre visade upp ett brev där det framgick att de som varit med om riksrådsbeslutet 1517 hade förbundit sig hålla ihop mot eventuella påföljder från den katolska kyrkan. Nu trädde biskop Brask fram och visade upp att han hade fogat in en lapp i sitt sigill i detta brev. På lappen stod ”Härtill är jag nödd och tvungen”, vilket gett upphov till begreppet brasklapp. Han räddade därmed sitt liv.

Alla andra både direkt inblandade och släktingar och tjänare dömdes till döden! (Ja, inte Kristina Gyllenstierna, hon sattes i fängelse i Köpenhamn.) Men männen fördes till Stortorget, där de halshöggs. De högadliga med svärd – det var ett privilegium! – övriga med yxa eller genom hängning. Det finns olika uppgifter om hur många som avrättades, men drygt 80 personer i alla fall, historieskrivaren Olaus Magnus hävdar att 120 personer fick sätta livet till. En åskådare som grät blev också avrättad. Efteråt hängdes kropparna upp för att senare brännas. Ett hemskt straff enligt dåtiden syn för då kunde man inte vara med om den framtida återuppståndelsen från de döda. Sten Stures lik grävdes upp för att genomgå samma behandling, liksom kroppen efter ett av Kristina Gyllenstiernas barn.

Kungen hade klokt nog redan avvikit från Stockholm och påstod efteråt att han inte hade varit inblandad utan att det hade uppstått kalabalik i samband med en förmodad sammansvärjning, varvid två biskopar hade råkat bli dödade! Vid sin vidare färd genom Sverige hem till Köpenhamn lät han avrätta flera personer som han misstänkte som motståndare. Inte undra på att han fått epitetet Kristian Tyrann i Sverige. Däremot är det inte sant att han kallades Kristian Den gode eller Kristian Bondekær i Danmark.

Museet byggdes 1986-87 och har runt 185 000 besökare varje år. Utställningen om Stockholms blodbad pågår bara någon vecka till, men museet är väl värt ett besök även när den utställningen plockats ner.

Karin Bökman