Vi SPF:are som samlats denna novemberonsdag i Östermalmshallen fick vänta en stund på vår guide. Men vi stod inomhus och kunde insupa goda dofter från alla varor som bjöds ut. 

Så kom hon då vår guide, Lina Bielsten, i sällskap med en bedårande liten tax. Hundvakten hade fått förhinder, så lilla Quincy, som han heter, måste få följa med matte och han har så korta ben så det hade tagit sin tid att komma dit. Så klart vi smälte inför detta faktum. Ännu bättre kändes det när Lina lovade att vi skulle få varsin chokladtryffel efter visningen som kompensation.

Lina tog med oss utomhus för en introduktion. Där kunde vi också studera konstverket som står utanför huvudentrén. ”Up, up and away” heter det. Det beskrivs som ett ben i språnget. Konstnären, Fredrik Wretman, har inspirerats av att tornet på saluhallen kröns av Mercurius hjälm. Guden Mercurius är ju handelns skyddspatron, så benet skulle alltså vara Mercurius. Fast egentligen hade det modellerats efter konstnärens eget ben. Passande nog är Fredrik son till Tore Wretman. I början hade konstverket ingen skylt, vilket kan behövas för att man skall förstå det. Så Lina kontaktade ansvariga i staden och de lovade att ordna det. Tiden gick men ingen skylt kunde ses, så Lina påminde om löftet. Jodå, svarade man, det fanns visst en skylt. Den sitter på väggen till vänster. Och där satt den verkligen, men ”i taxhöjd”, som Lina konstaterade. Den har nu flyttats lite högre upp. Varför den inte får sitta väl synlig på sockeln till statyn övergår vanligt folks förstånd.

Men nu till själva saluhallen. Vi gick in och fick först sitta i Café Beiruts övre restaurang en trappa upp. Där var tomt, för den restaurangen är stängd dagtid, och där sorlar det inte lika mycket som nere i själva hallen. Vi fick veta att det är familjen Wahlgrens stamlokus, som de ofta abonnerar när de har en familjefest. Benjamin Ingrosso, son till Pernilla Wahlgren, är för övrigt stamgäst i hallen. Bättre reklam än när han lägger upp ett foto på Instagram av en räkmacka kan hallen inte få. Det drar ett yngre klientel, i synnerhet unga kvinnor.

Östermalmshallen invigdes 1888, och med sitt torn var det den högsta byggnaden i Stockholm. Arkitekterna hette Isak Gustaf Clason och Kasper Salin, då unga och relativt okända. De var inspirerade av byggstilen i Europa. Resultatet blev en pampig katedralliknande byggnad i tegel med synlig gjutjärnskonstruktion. Det elektriska ljuset imponerade också. Torghandlarna var dock inte så sugna på att flytta in i hallen. Hyran var för hög tyckte de. Men så kom förbudet mot att sälja fisk och kött utomhus, så då blev man så illa tvungen att öppna en butik inomhus. Med tiden kom många handlare att trivas där, och deras butiker överlevde dem själva, ibland var det nästa generation som tog över. M. Segers (kött) har funnits med sedan start! Lisa Elmqvist (fisk och skaldjur) och Betsy Sandberg (choklad) har funnits där sedan 1920-talet. Den höga kvaliteten på varorna och den fina servicen har uppskattats, och stamkunderna är många. Gissningsvis har det varit en fördel att Östermalm snabbt blev ett burget område med många prominenta invånare, som gärna handlar i hallen. Det är väl känt att man förutom Benjamin Ingrosso som nämndes tidigare kan stöta på kändisar som Micael Bindefelt och Marie Göranzon och förr i världen Erik ”Kar de Mumma” Zetterström och Ernst Hugo Järegård. En annan celebritet värd att nämna är Quincy Jones, som gärna besökte hallen när han bodde i Sverige på 1960-talet. Det är honom som Linas tax är uppkallad efter!

Staden köpte fastigheten 1914 av det bolag som lät bygga den. Men tiden gick med slitage och nya krav på lokalerna, så till slut var det dags för renovering. Den började 2016 och tog fyra år att jämföra med de åtta månader (!) som det tog att bygga hallen. Under tiden flyttade verksamheten till tillfälliga lokaler ut på torget. Men den 5 mars 2020 var det nyinvigning av hallen.

Renoveringen tog alltså längre tid och blev mycket dyrare än man planerat. (Låter bekant!) Fastigheten är blåklassad som kulturminnesmärke, så det går inte att göra hur som helst med den. Man har varit mycket mån om att den skulle återställas till sitt ursprungliga utseende så långt det går. Samtidigt måste den anpassas efter alla nya krav. Lina berättade att man nu fått en ny separat avdelning för avfallshantering. Tidigare fick avfall samsas med varulagret till glädje för råttorna! Nu är det bättre ordning, så råttorna har fått flytta utomhus. Under butiksplanet finns ett lika stort källarplan för varulager och tillagning, och där jobbar minst lika många som ovan jord. Utsmyckningen på väggarna med ordspråk och ommålningen av pelarna återspeglar hur det en gång såg ut. En nyhet är två nya balkonger där besökare kan sitta på olika serveringar och titta ned på kommersen i hallen. Restauranger har flyttats ut till fasadläge, vilket inneburit att dessa kan ha öppet på kvällarna, men samtidigt har en del butiksutrymmen försvunnit. Vissa takpartier har byggts på och nya fönster har satts in. Det gör att hallen är luftigare och ljusare än tidigare.

Några handlare valde att inte flytta tillbaka efter renoveringen. Dels höjdes hyran, dels fick inte alla butiker sina gamla platser. Och så tyckte några att de efter många år kunde passa på att sluta. Så var det med ett par ingifta släktingar till mig, Molly och Lasse Thörnqvist, innehavarna av J. E. Olsson & Söner (frukt och grönt). I fyrtio år hade de skött sin butik. Det hade inneburit tidiga morgnar i Årsta partihallar sex dagar i veckan. De hade försökt sluta en gång tidigare men köpte tillbaka stället samma år när de mötte kunder på gatan som klagade över de nya innehavarna. Men nu skulle de äntligen få vila, tänkte de. Deras son är etablerad fotograf och var inte intresserad att ta över. Men det tog inte lång tid förrän de var tillbaka i hallen igen, men nu med en juicebar. Det kan tas som ett exempel på hur trivsamt det är att arbeta i Östermalmshallen, vilket Lina också intygade. Hon menade att det känns som alla är en stor familj. Ändå är det så att butikerna måste anpassa sig till nya tider och även införa näthandel som alternativ. För mig är det svårt att fatta att folk föredrar att sitta hemma vid datorn och knappa in en beställning framför att ta sig till den vackra saluhallen, möta kunniga handlare som kan ge råd och framför allt njuta av atmosfären. 

Vi avslutade vårt besök med att gå en runda i hallen och stannade till slut vid Betsy Sandberg, där Lina infriade sitt löfte och bjöd på tryfflar. Vi hade svårt att välja bland alla sorter. För min del blev det en med kardemumma. Jättegod!

Efter att vi varmt tackat Lina och klappat Quincy skildes gruppen åt, men själv hade jag blivit så hungrig av dofter och synintryck att jag tog en croque monsieur på Paulas café tillsammans med Sonja Ottosson, som var med på vandringen, och vi tyckte båda att vi var värda ett glas vin till det efter allt traskande. En fin avlutning på dagens visning.

Birgitta Agazzi