Vi har sagt det tidigare, men det förtjänar att upprepas. Med en kunnig guide som Marie Anderson, så lär man sig se med nya ögon på modern konst och arkitektur. Hur många av oss har inte reagerat surt på de höga husen kallade Norra tornen? "Kartonghusen", säger barnen, och kartongerna är inte ens staplade rakt utan minskar i omfång trappstegsvis på höjden, i en A-form. Marie berättade att hon själv varit lite tveksam till att börja med, men med tiden har hon kommit att uppskatta dem. De många fönstren och fasaden med sina många små stenar återspeglar det speciella stockholmska ljuset, så att husen kan växla från att skimra i blått till att glimma nästan guldgula. En fördel för dem som bor i husen är att fönsterputsning ingår i avgiften. Den utförs med hjälp av maskin placerad på taken.

Hagastaden är en ny stadsdel som börjar vid Torsplan, där det gamla industriområdet ner mot Norra stationsgatan slutar, och fortsätter via det nu överbyggda stationsområdet och gamla E-fyran över till Solna. Än så länge kan man bara ta sig över via en gångväg, men snart kommer Gävlegatan förlängas över till Solnasidan. Det är inte bara Norra tornen som sticker ut arkitektoniskt, utan även de andra husen byggda utmed Norra stationsgatan ser annorlunda ut. De är byggda med mellanrum mellan och inte hopbyggda som det brukar vara i Stockholm. Men än så länge är inte allt färdigbyggt. När det är klart kommer stadsdelen att inrymma 6.000 lägenheter och erbjuda 50.000 arbetsplatser.

En avlång park planeras i mitten på området. Den nya t-banan Gula linjen får en station i Hagastaden. Klocktornet vid Norra station, som revs trots stora protester, tänker man nu bygga upp igen med de tegelstenar som staden fått köpa tillbaka. Dyra lärpengar!

Vi vandrade via gångvägen över till Solna-sidan, där konsten utomhus vid Nya Karolinska stod i fokus. Marie berättade att det är Sveriges hittills största konstprojekt, som tilldelats hela 118 miljoner kronor. Och hör och häpna: såväl tidsplan som budget hölls! En spontan applåd.

Ett konstverk som faktisk kom till utanför detta projekt är Herta Hillfons staty av Astrid Lindgren, som sitter på en bänk. Det är en donation från Stiftelsen Astrid Lindgrens barnsjukhus och står utanför barnbiblioteket. Bredvid Astrid finns plats på bänken för ett barn, som så kan sitta och konversera denna älskade författare.

Vi kunde kika in på ljuskonstverket "Puls" av David Svensson i entrén till sjukhuset. Han har inspirerats av EKG-bilder som togs i samband med sonens födelse. De lysande rören ändrar långsamt färg från rött till blått.

Runt hörnet vid entrén till akuten kunde vi på fasaden beundra glaskonsten "Crystal" av Jesper Nyrén. Ett falsk "diamant" från Buttericks gav honom idén. I behagliga färger skimrar prismorna, och konstverket är vackert att se både utifrån och inifrån, och ger dessutom insynsskydd för väntrummet.

Så vek vi av runt hörnet igen och kom in på Akademiska stråket. Här mötets vi av det tudelade konstverket "Andetag" av Karin Lindh och Mats Karlsson. Det ena kallas "Inandningen" och står lämpligt nog vid förlossningen, där de nyfödda tar sitt första andetag. Det en stor rundel uppsatt på en ställning. Det påminner om ett rosettfönster med olika färgfält som växlar med dagsljuset. En fiffig detalj är att det fungerar som växtlampa för planteringen där det står. Längre bort står andra delen, "Utandningen". Det är många lite avlånga glasbubblor, somliga belysta, upphängda i pergolan. Glasbubblorna förställer alltså droppar i utandningsluften. "Kanske lite kusligt så här i coronatider", tyckte Marie. Men vackert var det i alla fall.

Vissa huskropparna är sammanbundna högt över marken med glasgångar, "skyways", och har försetts med ett ljudkonstverk av Kim Hedås. Det är ljudslingor som varvas så, att man sannolikt sällan kommer att höra samma slinga även om man går där dagligen.

På stråket finns också ett konstverk, "Atcho prosit!" av Karin Lindh, i form av jättelika näsdukar som trots materialets hårdhet ser ut att ha fallit i mjuka veck. (En språkvårdare vill dock ha stavningen attjo.)

I slutet av stråket såg vi "Tip of an Iceberg" av Mats Bigert och Lars Bergström. En glasfigur som se ut att sväva i ett glashus med toppen uppstickande precis som ett isberg.

Vi gjorde en avstickare från stråket och såg på den stora väggmosaiken "Ager Medicinæ" ('Medicinens fält') av Kristoffer Zetterstrand på fasaden till parkeringshuset. Den återspeglar medicinens framsteg, alltifrån antiken med t.ex. Asklepiosstaven, och framåt. Eftersom denna del av fasaden vetter mot Kardiologen fanns också ett hjärta som en hyllning till Rune Elmqvist, uppfinnaren av världens första hjärtstimulator. Hans namn kunde också skymtas i mosaiken. Gatunamnet är passande nog Framstegsgatan. Konstnärens formspråk har påverkats av spelvärlden med dess lite pixliga bilder.

Dessutom hann vi se på "Ariadne och labyrinten" av Katrine Helmersson. Inspirerad av afrikansk konst låter konstnären en tråd slingra sig uppåt.

Efter det var vi framme vid slutpunkten, "Aula Medica", som med sin krökta fasad kan sägas vara en lika spektakulär höjdpunkt som Norra tornen. Det är Gert Wingård som ligger bakom denna skapelse. Triangelformen går igen över allt, både inne och ute, i själva huskroppen som i fasadens utsmyckning i mångfärgade glaselement. För en gångs skulle under promenaden fick vi komma inomhus och kunde beundra väggkonsten "Falling Water ", ett elektroniskt vattenfall, av Ingegerd Råman. Till det hör de många kristallkonerna i taket intill, som återspeglas på vägar och golv.

Så gick vi ut och vände oss mot den gamla 1700-talsgård som fått stå kvar och bildar en stark men fin kontrast mot Aula Medica. På 1800-talet odlades här tobak. Gården används fortfarande, i dag till representation.

Det här var en spännande dag och fulla med intryck av allt detta nya i denna nya stadsdel gav vi guiden Marie en välförtjänt applåd.

Birgitta Agazzi