Inledningsvis fick vi höra Kaisa Nord berätta om Väntjänstenpå Östermalm. Den innebär att man hjälper den som behöver hjälp med att t.ex. ta sig till läkare eller någon butik eller som bara vill ha sällskap på en promenad. Man kan också läsa högt för någon. Allt bygger på frivilliga insatser. Som hjälpare får man utbildning och veta vad som gäller. Den som vill ställa upp som hjälpare eller behöver hjälp kan kontakta Kaisa på tfn 08-783 67 65.

Så var det dags för föredraget med Ingrid Thörnqvist. Hon är medlem hos oss och välkänd som tidigare utrikeskorrespondent för SVT i Berlin och Wien för bevakning av Tyskland och Östeuropa. 

Livfullt berättade hon om sitt arbete med sin bok ”Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin”.

Västra delen av Berlin var ju under det kalla kriget en liten ö omsluten av det kommunistiska Östtyskland och fr.o.m. 1961–1989 avskild genom en mur, Berlinmuren, för att hindra östtyskar från att ta sig över till västsidan. Fast på östsidan kallades den för en ”antifascistisk skyddsvall”.

Ingrid var med på den presskonferens den 9 november 1989 där en östtysk partifunktionär missvisande råkade säga att vissa aviserade lättnader i utresa till väst skulle träda i kraft ”omgående”.  Och plötsligt reste sig några östtyskar och avvek från lokalen. Ingrid och hennes västkollegor insåg efter en stund att något stort var på gång och drog iväg till muren, och där kunde man se glädjestrålande östberlinare som med hänvisning till budskapet på presskonferensen passera gränsen medan de annars så bistra vakterna bara såg på. Tänk att hon fick vara med om detta! Som Ingrid konstaterade: ”Journalistik beskrivs ofta som konsten att komma fram för sent, så snabbt som möjligt.”

Men den bok hon skrivit utspelar sig alltså i huvudsak före murens fall och handlar om en av det kalla krigets hjältar, Carl-Gustaf Svingel. Hon hade hört talas om honom som en av dem som hjälpte östtyskar att fly till väst. Men hur gick det till, vilken betydelse hade han och hur var det med hans kontakter med det svenska kungahuset? Låg det något i ryktena att han var oäkta son till Gustav V? Hade han hjälpt östtyska släktingar till drottning Silvia att komma till väst?

Ingrid grävde allt djupare i massor av arkiv, alltifrån det monstruösa Stasisarkivet till det fridsamma lilla hembygdsarkivet i Hjärtum, och lyckades efter många nej till slut även få ett samtal med drottningen.

Fram tornar en bild av en mycket speciell person. Carl-Gustaf föddes som s.k. oäkta barn och lämnades 2 år gammal av sin mor till barnhemmet i Hjärtum i Bohuslän. Han visade sig ha sångbegåvning och fick viss utbildning. Efter en period i Rom, som fortfarande är omvärvd av mystik, fick Carl-Gustaf, som nu tagit sig efternamnet Svingel, debutera på Operan i Stockholm. Men recensenterna är inte nådiga: ”en onödig debut” heter det och ”Herr Svingels röst karakteriseras bäst som en kommunalstämma. Lika färglös, opersonlig och tråkig”!  Men han strävar på och via ett engagemang i Hamburg hamnar han på 50-talet i Tyskland. Nöden där var stor och Carl-Gustaf gav upp musikkarriären och började ägna sig åt hjälparbete. Han lyckades samla in medel för att starta ett vilohem för äldre, och 1959 kunde det invigas i Väst-Berlin under Lutherska världsförbundet och med Carl-Gustaf som föreståndare. ”Haus Victoria” hette det. Bara två senare kom muren, och nu kom detta vilohem att bli en viktig neutral mötesplats mellan öst och väst tack vare Carl-Gustafs många kontakter på hög nivå på ömse sidor.  Genom att olovandes använda CC-skyltar på sin tjusiga sportbil kunde han få över massor av varor till Östtyskland och framför allt så medverkade han aktivt till att friköpa östtyska politiska fångar, som sedan fick vistas så länge de ville på hans vilohem.

Det var spännande att följa hur Ingrid la sitt pussel och få se hur bilden klarnade. Carl-Gustaf Svingel var en betydelsefull person, som hjälpte många, men som verkar vilja ha omgärdat sig med lite mystik. Ingrid konstaterar till slut: ”Det blev ett bra liv för en faderlös spinkig pojke från bohuslänska Hjärtum.” Och hon citerar honom själv: ”Det jag gjorde var en humanitär skyldighet, som förde mig samman med intressanta personligheter och gav mig många vänner för livet.” Han avled 1995 79 år gammal. Vid begravningsceremonin fanns en krans från kungaparet och en krans från familjen Sommerlath. Hans aska fördes till Stockholm och efter en minnesceremoni nära slottet spreds askan i Stockholms ström, ”i hans stil – inte helt lagligt, och utom synhåll för de flesta” som Ingrid skriver.

Nå, hur var det med släktskapen med Gustaf V? Och hjälpte han drottning Silvias släktningar? Och vad berättade drottningen när Ingrid äntligen fick sin intervju? Det fick vi höra som var där, och andra rekommenderar jag att läsa hennes bok.

Birgitta Agazzi