Drottningholms slott byggdes som bostad för drottning Hedvig Eleonora på 1600-talet. Men det var den kulturellt intresserade drottning Lovisa Ulrika, Gustav III:s mor, som lät anlägga en teater där. Den första byggnaden från 1754 brann ned redan efter 8 år. År 1766 stod en ny teater på plats,och den står där än i dag.

Det är världens enda 1700-talsteater där man använder det ursprungliga scenmaskineriet. Guiden demonstrerade vindmaskinen och regnmaskinen. Men där finns också en åskmaskin, som utgörs av en låda där stora stenar rullar runt, en vågmaskin och mycket mer. De ursprungliga kulisserna är för ömtåliga att användas, så i stället har man gjort kopior.

Det var under Gustav III:s tid som teatern hade sin storhetstid. Skådespelare och musiker från utlandet bjöds in och de bodde på teatern på sommaren tillsammans med sina familjer. Språket var inget problem – alla talade franska! Man spelade inte bara teater på scen utan det ordnades också ett slags riddarspel utomhus, som liknade moderna lajvspel. Hela slottspersonalen förväntas delta. Rester av drakkostymer från dessa spel har hittats.

Väggarna i teatersalongen är i trä men målade för att imitera marmor, och även pelarna är av trä. Och det är bra, för trä är bättre än sten rent akustiskt. Salongen är också föredömligt byggd, så man ser bra även från sista bänk. Salongen rymmer 454 platser.

Efter mordet på Gustav III stängdes teatern i princip. Den användes bara någon enstaka gång, och fick i stället fungera som magasin. Den stora sällskapssalongen blev sädes- och potatisupplag!

År 1921 kom litteraturhistorikern Agne Beijer och väckte teatern ur sin törnrosasömn. Allt fanns i stort sett kvar sedan 1700-talet. Då passade man också på att införa elektriskt ljus.

Förutom guiden Louise Bergs vackra 1700-talsklänning kunde vi också beundra flera fina kostymer, bl.a. den dyraste som hittills framställts, nämligen en handmålad sidenklänning från operan "Tom Jones" av Philidor, som kostat 30.000 kr.

                                                                         Birgitta Agazzi