Studiebesök 14 november på Dramaten

I novembermörkret var det fint för oss SPF:are att komma in i värmen på marmorpalatset Dramaten för en rundvandring.

  • Vår eminenta guide Ulla-Kari. Foto: Birgitta Agazzi

Där hälsades vi välkomna av guiden Ulla-Kari Sjögren, som är medlem hos oss. Med smittande entusiasm ledde hon oss på vandringen. Hon har arbetat på Dramaten länge och är hon faktiskt äldst av alla där. Hon började i garderoben och kunde peka ut finessen med galoschhyllorna där.

Huset, som går i tuktad jugend, stod färdigt 1908 efter 6 års byggande. Lotteripengar bidrog till att täcka kostnaderna för det påkostade bygget. Avsikten var att skapa ett nationalmonument. Arkitekt var Fredrik Lilljekvist. Han bestämde färgskalan till blått och gult, och det skulle de anlitade konstnärer hålla sig till. Men det gjorde de inte riktigt. Carl Larssons färgsprakande takmålning i Marmorfoajén avviker starkt. I en brevväxling mellan honom och arkitekten fälls hårda ord. Konstnären vann. Men stolarna i salongen har sedan 1989 sin ursprungliga blå klädsel. Många av oss minns från våra yngre dagar den röda sammeten som fanns under långa tider.

På invigningen visades "Mäster Olof", fast August Strindberg var inte där. Han var sur för att pjäsen hade blivit ratad tidigare. Å andra sidan var kung Gustav V där med sina söner. De satt förstås i den kungliga logen, som inte direkt är optimal om man se pjäsen. Men det var inte huvudsyftet, utan meningen var i stället att publiken skulle få se de kungliga. De ingick så att säga i föreställningen!

Det var spännande att få följa med bakom kulisserna och se teknikerna byta sceneri. Man har normalt 4 olika pjäser på gång, och det är ett omfattande arbete att få allt på plats. Förr i världen var det sjömän som arbetade bakom scenen, därav den marina terminologin som tåg, hala och hissa

Vi besökte också Tornrummet, som numera är en av de många spelplatserna. Långt tillbaka var det servering där för teaterbesökarna på 3:e raden. Marmorfoajén var till för dem med dyrare biljetter! Senare blev det utbildningslokal, där eleverna lärde sig agera, dansa och fäkta och tala så att det hördes i hela salongen. I dag används mygga och då fungerar inte den gamla taltekniken.

Slutligen förde Ulla-Kari oss till kostymateljén. Kostymerna planeras 1 år i förväg och sys först upp i enkel bomull innan man syr den riktiga varianten. Använda kostymer rengörs i ett ozonskåp.

Med nya insikter tackade vi för oss och drog ut i novembermörkret igen.

                                Birgitta Agazzi