Även om Astrid Lindgrens lägenhet är rymlig är antalet besökare per visning begränsat till 12. Eftersom intresset var stort fick vi dela upp oss i två omgångar. 

Lägenheten ligger i ett flerbostadshus, där det bor folk att ta hänsyn till. Man kan gissa att det känns lite konstigt för dem att ha ett museum i samma hus och hela tiden massa folk i trappuppgången. Nåja, lite glans faller väl även på dem. 

Våra guider Jane Nilsson och Lillemor Torstensson hälsade oss välkomna och ledde oss en trappa upp, där lägenheten ligger. Vi fick lägga ifrån oss alla väskor, även handväskor, i hallen. Inte för att vi misstänktes för att vilja norpa åt oss något utan för att guiderna hade lärt sig av erfarenhet att folk tenderade att lägga ifrån sig väskor på bord och stolar, och det slitaget vill man inte ha.

Astrids efterlevande vill att lägenheten förutom att visas för allmänheten också skall fortsätta att vara en bostad och samlingsplats för släkten då och då. En viktig begivenhet är då årets ALMA-pristagare bjuds dit. Det brukar uppskattas. ALMA-priset för barn- och ungdomsförfattare instiftades som bekant efter Astrids bortgång av Sveriges regering för att hedra minnet av Astrid Lindgren.

Lägenheten är ett tidsdokument. Den har lämnats precis som den såg ut då Astrid Lindgren gick bort 2002. Brevlådeskylten uppger helt sonika ”A Lindgren”.  

Det första som slår en när man vandrar genom rummen är hur trivsamt och vackert det är. Det är ingen lyx men ändå gediget, ibland lite slitet. Välfyllda bokhyllor och fina tavlor, varav många är illustrationer till Astrids böcker. Överallt soffor och fåtöljer, som ser lockande ut men som vi som besökare inte kan sjunka ned i förstås. Flera möbler hade Astrid beställt av en smålandssnickare efter att ha spanat i möbelaffärer i Stockholm. Det blev billigare så. ”Hon var ju trots allt smålänning”, som guiden påpekade. På fönsterbänkarna står det statyetter och andra pjäser, som egentligen är priser och utmärkelser. Astrid, som var en praktisk person, tyckte att de på grund av sin tyngd fungerar utmärkt som fönsterstoppare.

Till den här lägenheten på Dalagatan 46 flyttade tvåbarnsfamiljen Lindgren 1941. De hade tidigare bott i en tvåa på Vulcanusgatan, så man kan förstå hur härligt det var med större utrymmen. Alldeles nyrenoverad var den också. Barnen Lasse och Karin fick varsitt rum, och speciellt dottern Karin gladde sig åt att det fanns två toaletter! Men det var krigstider, och Astrid skrev i sin dagbok: ”Jag kan inte låta bli att vara glad åt vår vackra våning, fast jag hela tiden är medveten om att vi har det oförskyllt bra, när många inte ens har tak över huvudet.” 

Men tiden kom vissa rum att få olika funktioner. Salen med fin utsikt mot Vasaparken verkar dock alltid ha varit ett sällskapsrum. Här finns en öppen spis, som förstås var bra att ha under de kalla krigsvintrarna som extra värmekälla. I salen ägnade sig familjen ofta åt högläsning. 

En bokhylla rymmer förstaupplagor av Astrids böcker. De flesta med dedikation till maken. Därinne finns också ”Jeltsin-skålen”, en skål som Jeltsin skänkte Astrid under ett statsbesök, som ett tack för all den läsglädje som hon skänkt ryska barn, framför allt då genom ”Karlsson på taket”, som var och är favoriten i Ryssland. På en vacker skrivmöbel står en fin liten lampa, som Astrid en gång fick av de s.k. parktanterna, alltså de småbarnsmammor som hon brukade umgås med i Vasaparken. 

Under krigsåren arbetade Astrid dagtid som sekreterare åt Harry Söderman, ”Revolver-Harry” även kallad, som räknas som svensk kriminologis fader. Där fick hon inspiration till böckerna om Mästerdetektiven Kalle Blomqvist! Men då och då försvann Astrid till sitt hemliga arbete i den militära brevcensuren. Där satt hon och strök över ortnamnsuppgifter i de inkallades brev hem och annan information som inte fick komma i fiendens hand. I många brev utgöt sig de inkallade om sin längtan efter frun och fästmön, ofta nog som oförblommerat. ”Snuskjobbet”, kallade Astrid sitt uppdrag.

Rummet intill salen, även den med parkutsikt, fungerade på senare år som ett kombinerat arbetsrum och tv-rum. En skrivmaskin, en de många hon hade, står framme. Men skrivmaskin utnyttjades bara för renskrift. Utkast gjorde hon i stenografi. En konst hon hade lärt sig i sin ungdom på Bar-Lock, något som fler av de besökande också hade gjort. Ett stenogramblock på bordet vittnar om detta. När hon var något så när nöjd med ett utkast läste hon det högt för sig själv. Så skrev hon ut texten på maskin och lämnade den till förlaget. Det var då så perfekt att det kunde skickas direkt till sättning. En musikanläggning finns också. När hon tillfrågades om sin musiksmak så sa hon: ”Ja, det är förstås Mozart, och så är det … Mozart, och så Mozart.” 

År 1944 skickade Astrid in ett manus till Bonniers förlag om Pippi Långstrump, en figur som Karin kommit på. Men det refuserades av förlagschefen Gerhard Bonnier själv. Ett av världens mest kända felbeslut brukar man kalla det. Men Astrid kunde redan samma år kamma hem andrapriset i Rabén & Sjögrens pristävling om flickböcker med boken ”Britt-Mari lättar sitt hjärta”. Sedan skickade hon in Pippi-manuset till detta förlag och de nappade. Till lycka inte bara för Astrid och alla barnboksläsare utan även för förlaget, som då stod på ruinens brant men som nu fick vad som visade sig vara en storsäljare. När Astrid var en väletablerad författare försökte många förläggare att locka över henne men hon var Rabén & Sjögren trogen hela sitt liv. Hon fick också en tjänst som redaktör där. Men Pippi vållade debatt. Några fruktade att andra barn skulle ta efter och t.ex. hälla socker på golvet! Astrid skrev då en replik, som slutar med: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv”. 

Efter boken om Pippi kom en strid ström av böcker, som läses inte bara här hemma utan även utomlands. Hon är Sveriges mest översatta och mest internationellt spridda författare. Givetvis mottog hon mängder, ja tonvis, med beundrarbrev. De var inte alltid korrekt adresserade. På ett kuvert kunde det stå ”Snälla posten. De vet ni väl var Astrid bor”. På ett annat ”Karlsson on the Roof”. Dalagatan blev ”Dollargatan” osv.

På väggen hänger en teckning av EWK, som illustrerar den s.k. Pomperipossaskatten. Astrid hade som andra egenföretagare drabbats av regler som medförde orimligt hög marginalskatt. Hon skrev 1976 en artikel i Expressen i form av en saga om Pomperipossa, som blev arg för att hon skull betala 102 % i skatt. ”Så många procent finns ju inte!” Finansministern Gunnar Sträng gick i svaromål och deklarerade grötmyndigt i riksdagen: ”Berätta sagor kan fru Lindgren, men räkna kan hon inte.” Det hjälpte inte utan det slutade med skattereformer och bidrog till den borgerliga valsegern samma år. 

Vi gick vidare till matrummet, som egentligen är en del av hallen. Men utrymmet var tillräckligt rymligt för att fungera som matrum, tyckte Astrid på sitt praktiska och okonventionella sätt.

Intill matrummet ligger det stora sovrummet, som fungerade som Astrids och makens sovrum. När Sture dör 1952 är visserligen andra världskriget över men i stället pågår det ett kallt krig. Astrid får för sig att hon skall ta körkort. Hon visar sig vara en urusel elev. ”Jag behöver körkortet bara för att kunna föra barn och barnbarn i säkerhet om det blir krig”, sa Astrid till sin körkortsinspektör. Han svarade torrt: ”Kära fru Lindgren, er bilkörning är en större fara för barnen än själva kriget”. (Det är förstås Astrid själv som berättat detta!) Hon fick dock sitt körkort, men efter en första misslyckad biltur avstod hon för all framtid från vidare körning. Under de sista åren fungerade detta sovrum som ett gästrum för barn och barnbarn.

Slutligen kom vi till det sista rummet, det lilla sovrummet, som ligger intill. Dit in flyttade Astrid när Karin flyttat hemifrån. Sängen är en del av den dubbelsäng som hon en gång beställt av den småländska snickare som även tillverkat andra möbler. Vi noterar att det inte finns någon sänglampa. Men som vår guide påpekade mot slutet av sitt liv blev Astrid så gott som blind och kunde ändå inte ligga där och läsa.

En fråga som infinner sig hos mången besökare är vad Astrid skulle ha tyckt att det kommer okänt folk och kikar hennes hem. Guiderna har själva undrat och frågat Karin, som är helt säker på att hon skulle ha gillat det. Tänk, jag tror att Karin har rätt. Man kan föreställa sig hur Astrid i sin himmel skrockar lite och säger något i stil med: ”Om nu folk så hjärtans gärna vill se hur jag bodde så får de väl göra det då, så får vi se om de tycker att det är så märkvärdigt.” 

Men märkvärdigt är faktiskt just vad det är. För som besökare slås man, om inte förr, av insikten om vilken fantastisk person Astrid Lindgren var med sin underfundiga humor och förmåga att inte gripas av storhetsvansinne trots all framgång. 

Vi har väl alla våra favoriter när det gäller Astrids böcker. Om jag tvingas välja får det bli ett stycke ur Emil i Lönneberga. En dag satte Emil i sig jästa körsbär i stället för att gräva ned dem och blev berusad på kuppen – till stor fasa för mor Alma, som ju var nykterist. Nå, det gick ju över, och mor Alma noterade dagen efter i sin dagbok, där hon skriver ned alla Emils hyss: ”Gud hjelpe mig för den Gåssen men idag är han i alla fall nykter”. 

Tack till guiderna för denna visning och tack till Astrid Lindgren-sällskapet, som gjorde den möjlig.

Birgitta Agazzi