Nu var han här för att berätta om det uppdrag han har sedan några år som ceremonimästare på Kungl. slottet.
 
Uppdraget ingår i det som kallas ceremonistaten, som ansvarar för att alla ceremonier går rätt och värdigt till vid statsbesök, officiella middagar m.m. Där arbetar förutom Odd en vice ceremonimästare, fyra kabinettskammarherrar, tio kammarherrar och en hovkanslist. Vid utnämningen av dessa personer lägger man vikt vid att de skall representera skilda yrken och skilda åldrar. Odd är chef för det hela men inte överceremonimästare, för det är Johan Molander. Det är inget heltidsjobb utan man tjänstgör vid behov, men man får ändå intrycket att det fyller upp bra mycket av Odds tid.
 
En ceremonimästare måste givetvis vara med i de officiella sammanhangen, och det finns en bestämd klädkod för de olika tillfällena. Det finns fyra nivåer. Finast är förstås statsbesök och kungamiddagar.  Då är det frack. Vid riksdagens högtidliga öppnande är det mörk kostym. Vi som brukar bläddra i Svensk Damtidning kunde för ett par år sedan kunde läsa följande rubrik: ”Men vem är det som går före Hans Majestät Konungen?” Det noterades att han hade en tofsprydd stav i handen. Vi som vet, såg att det förstås var Odd. I det sammanhanget var det rätt att han gick först. I vilken ordning man går och sitter är förstås något som en ceremonimästare måste behärska. För det mesta klarar Odd av det utan att kika i ”rangrullan”, men för några år sedan tog det lite tid att avgöra hur en svensk kardinal skulle sitta i förhållande till en svensk biskop.
 
På tal om den nyss nämnda ceremonistaven, berättade Odd att han och hans kollegor blivit lite nervösa vid ett tillfälle då en nyutnämnd ambassadör skulle överlämna sitt kreditivbrev och få en pratstund på egen hand med kungen. Detta att kungen är ensam i ett sådant sammanhang med en besökare utan vakter är unikt i världen men är en urgammal svensk tradition. Det som orsakade nervositeten vid detta tillfälle var att i ambassadörens praktfulla uniform ingick även ett väldigt svärd. Nå, det gick bra, svärdet fick förbli i sin balja. Men det har i alla fall inneburit att man funderar på om det är så lämpligt att kungen lämnas ensam vid dessa tillfällen.
 
Vid statsbesök ordnas galamiddagar, vilket förstås är extra högtidliga tillställningar. Så finns det andra kungliga middagar och luncher. Men vår nuvarande kung har infört en ny typ av middagar, som heter Sverigemiddag. Till en sådan inbjuds på förslag från landshövdingarna personer som gjort betydande insatser för Sverige lokalt, regionalt eller nationellt. Det kommer många förslag och sedan väljer Odd och hans kollegor ut runt 150 personer, där man eftersträvar en representativ sammansättning. Sista ordet har kungen och drottningen. Bland de inbjudna häromsistens kan man förutom landshövdingar och vd:ar bl.a. notera en speedwayförare, en innehavare av en konferensgård, en lantbrukare, en ordförande för en brottningsklubb, en ostmästare, en tonsättare.
 
Ett annat speciellt tillfälle är när kungen med drottningen delar ut medaljer till förtjänta personer. Odd avslöjade att många är nervösa inför ceremonin. ”Men du ju är van att stå inför en tusenhövdad publik”, sa Odd till en. ”Det är väl skillnad. Nu är det ju kungen och drottningen man skall träffa”, blev svaret. Det brukar dock alltid gå mycket bra. Säkert hjälper det att det i bakgrunden finns folk som Odd som talar om hur det hela skall gå till.  Det är inte ovanligt att en del som fått en inbjudan ringer och säger att den nog måste vara ställt till fel person. Inte skall väl de ha en kunglig medalj? Då det tar det en stund att övertyga dem om att det skall de visst.
 
Den reform som trädde i kraft 1974 och som innebar att i princip endast utländska statschefer kunde tilldelas ordensutmärkelse är numera upphävd. Snart kommer alltså svenska medborgare åter att kunna bli riddare eller kommendör av en svensk orden. Odd och hans kollegor är förstås inblandade i utformandet av ceremonielet.
 
I år firas flera viktiga jubileer, som kräver kungahusets engagemang: Kungen själv firar 50 år på tronen, det var 500 år sedan Gustav Vasa valdes till Sveriges kung och 100 år sedan Stockholms stadshus invigdes. Vidare fyller Högvakten 100 år och Göteborg firar ett lite försenat 400-årsjubileum.
 
Kung Carl XVI Gustaf tillträdde som kung den 15 september 1973 och han är därmed Sveriges genom tiderna längst regerande monark. Firandet inleddes med en Sverigemiddag i januari. Kungen är mån om att jubileet inte får bli Stockholmscentrerat utan omfattar hela Sverige. Under året kommer därför kungaparet att besöka alla Sveriges län. I september blir det en jubileumshelg i Stockholm med en kortege och en jubileumsmiddag.
 
500-årsjubileet av Gustav Vasas trontillträde inleds givetvis på Nationaldagen den 6 juni. Kungaparet besöker först Strängnäs, den stad där Gustav Vasa kröntes till kung, och senare blir det ett extra festligt nationaldagsfirande i Stockholm. Det blir Skansen som vanligt, för det är inte lätt att hitta någon bättre och säkrare plats. Efter firandet på Skansen skall alla hedersgäster transportera sig till Nordiska museet för en mottagning. De får gå till fots, för man vill inte ha några bilar där den dagen. Det blir, som man brukar säga, en utmaning! Nordiska museet är ett självklart val. Det är ett museum för Sverige från Gustav Vasas tid och framåt och gästerna kan blicka upp till jättestatyn av Gustav Vasa i den stora hallen. Och det solenna taptot kommer att framföras framför museet. Dessutom firar museet 150 år i år!
 
På slottet visas en specialutställning som Odd rekommenderade, ”Vasa till Bernadotte. Kultur i rikets tjänst 1523–1973–2023”.
 
Odd sade avslutningsvis att hans arbete sannerligen gav guldkant åt tillvaron, inte bara för att han får vistas i vackra slottsmiljöer utan även för att han får tillfälle att möta så många intressanta människor. Han är imponerad över kungens och drottningens engagemang och höga arbetstempo. Drottningen kan t.ex. messa till honom vid halvsjutiden på morgonen.
 
Så klart att ett sådant här jobb väcker omgivningens intresse. Några kan tycka att det verkar gammeldags eller märkligt. En del är till och med negativa. Vid en privat middag ville en gäst ställa Odd mot väggen, och förhörde honom först om han var rojalist. Jo, det medgav Odd. Då ombads han att ge argument för att vi skulle behålla monarkin. Odd sa då att han kunde sammanfatta sin positiva inställning med två ord. Sorlet runt bordet upphörde, och alla fick höra Odds svar: ”Donald Trump.”
 
Vi som satt i salen applåderade inte bara den repliken utan hela välformulerade och trevligt framförde föredraget.
 
Birgitta Agazzi