Ersta diakoni

Nästan 30 SPF:are hade hörsammat inbjudan till studiebesök hos Ersta diakoni på Södermalm. Vi ska besöka museet, Ersta kyrka och få en glimt av Sveriges enda oblatbageri.

Vår guide heter Urban Beckfjäll, och han är ”kyrksyster”, en titel som lever kvar sedan den tid då allt arbete utfördes av kvinnliga diakoner, diakonissor.

Ersta diakoni är en ideell förening, som bedriver sjukvård, omsorg, utbildning och forskning professionellt. Verksamheten drivs helt med gåvomedel, inte en skattekrona går åt.

Verksamheten vilar på kristen grund och inriktningen är att se hela människan. Här finns i dag hjälp för våldsutsatta kvinnor, ett hospice för barn och ungdomar, alltså vård i livets slutskede. Här finns också ett sjukhus med landets främsta experter på mag- och tarmkirurgi.

Sjukhuset har 100 sängplatser samt dagverksamhet. En om- och utbyggnad ska vara klar 2023; antalet sängplatser blir detsamma, men man kommer att kunna ta emot fler dagpatienter.

Historik
Historien börjar 1851, då Marie Cederschiöld öppnade ett sjukhus och utbildning för kvinnor. Det var Sveriges första sjuksköterskeskola. Hon var själv Sveriges första utbildade sjuksköterska och diakonissa och bidrog till en förändring av sjukvård, utbildning och kvinnors förutsättningar i samhället.

Det var en utpräglat kvinnlig miljö. En diakonissa skulle kunna läsa och skriva, men vara ogift, något som ändrades först 1967. Många var arbetarklassflickor, som såg utbildningen som en möjlighet till en tryggad försörjning. I dag finns också manliga diakoner.

Det nya ledordet blev hygien, något som på den tiden var ett så gott som okänt begrepp. Vid inskrivningen skulle patienten tvättas och få rena kläder och rena lakan – och egen säng!

Ersta kyrka
På sjukhusområdet finns också Ersta kyrka. Kyrkan stod klar 1872. Den har en ovanlig form: den är nämligen rund för att alla skulle kunna se och höra lika bra. Väggarna var under en lång tid röda, men vid renoveringen i slutet på 1960-talet blev färgen den ursprungliga igen, alltså benvitt.

Kyrkan har plats för 300 personer, men det är ingen vanlig församlingskyrka utan avsedd att vara diakonissornas kyrka. Därför saknades t.ex. länge en dopfunt. Men nu finns det en och ett nytt altare i massiv sten. Det går inte att flytta, för det väger flera ton. Tidigare prydde en murgröna väggarna vid altaret. Det var en diakonissa som hade planterat den, och länge fick alla nyexaminerade diakonissor ett skott av denna murgröna med tanken att det skulle planteras i den kyrka i de hamnade i. En vacker tanke, men tyvärr, som Urban konstaterade, så mår inte väggar inomhus så bra av klängväxter, så den togs bort vid den senaste renoveringen.

Museum
Vi vandrar vidare till museet, där man har byggt upp olika miljöer, bl.a. från ett barnhem och ett Magdalenahem, där ”fallna” flickor kunde lära sig att spinna eller sy för att på så sätt kunna försörja sig. Vi såg en sjukhussäng med perfekt vikta lakan. Lite spännande var det att se olika kirurgiska instrument från förr. En hemmiljö visar hur många människor bodde, och det kan sammanfattas med två ord – eländigt och trångt.

Det fanns också en knyppeldyna, som erinrar om att många pensionerade diakonissor förr ägnade sig åt att knyppla spetsar såväl till kyrkligt bruk som till försäljning utåt. Urban berättade att han är utbildad inom textil och specialiserad på kyrklig textil. Nu skulle han börja på en kurs i just knyppling och på sätt återknyta till historien.

Oblatbageri
På området finns också Sveriges enda oblatbageri, som vi fick bekika från utsidan för att inte störa verksamheten. Här tillverkas drygt fyra miljoner oblater varje år. Mycket går på export, främst till USA. De är glutenfria och görs på rismjöl.

Tillverkningen sköts till stor del av volontärer. Oblatjärnen är elektriska men sköts för hand, liksom de speciella stansmaskinerna. Det är en viktig princip enligt Urban. Tillverkningen ska ske i lugn och ro och med respekt, och dessutom ger det arbetstillfällen till personer som annars har svårt att få anställning. En gång konstruerade några extra kreativa volontärer en maskin för att förenkla tillverkningen. Detta inte sågs med blida ögon av prästen, så han bad en bön att maskinen skulle gå sönder och det gjorde den, vid ett åskoväder.

Besöket vid oblattillverkningen avslutade dagens besök hos Ersta diakoni och vi tackade vår guide Urban, som var med oss hela tiden. Det märktes att han älskade sitt jobb och var stolt över Ersta, och det med rätta.

Karin Bökman