Under 18 år kom f.d. förläggaren Svante Weyler till oss för att berätta om höstens böcker, sista gången 2018. Sedan bröts traditionen, eftersom Svante sålde sitt förlag. Fast det lever ändå kvar under hans namn.

Men vi som vant oss vid att höra Svante berätta om böcker har insett att det inte spelar någon om han har något förlag eller ej. Tala om böcker kan han göra oavsett. Och som han talar om böcker! Med en brinnande kärlek och mycket vältaligt och energiskt. Lite av predikant säger han själv. Vi som hörde på honom tycker inte att det är något fel att predika när man har ett så bra budskap.

Temat var nu ”Böckerna – och meningen med världen”, vilket också är titeln på hans nya bok. I presentationen av Svante blev det i hastigheten lite fel. Det blev ”meningen med livet”, men det menade Svante vore för stort. Han har använt böcker för att förstå världen. Vetenskapliga avhandlingar och annan saklitteratur kan förklara världen, men skönlitteratur kan hjälpa läsaren att förstå meningen med världen.

Tidigare i sitt liv ville Svante aldrig se bakåt och han läste aldrig om böcker. Men så småningom har han vågat sig på det. Därför har han skrivit en bok om de böcker och de författare som hjälpt honom att förstå meningen med världen och som kanske format honom. Han ville inte skriva en regelrätt memoarbok, eftersom han tycker att han haft ett alltför lyckligt och lyckat liv. Det skulle bli långtråkigt, trodde han. Jag är inte helt övertygad om det. Jag skulle gärna höra mer om hans liv som förläggare och hans tankar om litteratur. Hemifrån fick han följande råd: ”Det är inget fel att var rik bara man vet vad det är att vara fattig, det är inget fel att vara lycklig bara man vet vad det är att var olycklig, det är inget fel att ha framgång bara man vet vad motgång är.” Läsningen har hjälpt honom till denna förståelse.

I sitt föredrag kunde han bara ge några axplock från sin bok, och i detta referat får jag begränsa mig än mer.

Svante beundrar författare som har ambitioner och som tilltror sig att kunna beskriva det som ingen annan gjort förut. Ett exempel är Vilhelm Moberg, som i sin utvandrarsvit berättar om den stora utvandringen i Sverige i slutet av 1800-talet. Det var inte fråga om smarta svenskar som drog västerut och som sedan kom tillbaka med nya pengar och nya idéer. Sverige var då ett fattigt land där många svalt och oliktänkande förföljdes. Ett sätt att försöka rädda sig var att utvandra till Amerika. Men priset var högt: bakom sig lämnade man sina gamla föräldrar för att aldrig se dem mera och det land man kände.

Att komma från utkanten kan innebära att en författare kan ge en annan syn på saker och ting. Svante pekade här ut Hilary Mantel och PO Enquist.

Mantel kom från en lite udda katolsk familj med en dominerande mor i nordvästra England. Hon bestämde sig tidigt för att skriva om Thomas Cromwell, som från ytterst enkla förhållanden kom att bli en makthavare under Henrik VIII:s tid. Hon skildrar honom som en riktig människa och lyckas också att levandegöra den period det handlar om. Det blev tre böcker: ”Wolf Hall”, ”För in de döda”, ”Spegeln och ljuset”.

Enquist kom från liten by i Västerbotten med en frikyrklig mor. Precis som Mantel så skaffade han sig lite mot alla odds en akademisk utbildning. Precis som Mantel intresserar han sig för makt och politik och ger sig i kast med att beskriva en maktmänniska. I detta fall tysken Struense, som i egenskap av livläkare åt den sinnessjuka kung Kristian VII fick ett enormt inflytande i Danmark och som inleder ett kärleksförhållande med drottningen. ”Livläkarens besök” heter boken. Både Enquist och Mantel beskriver den tomhet som infinner sig när någon som eftersträvat makten når den.

Naturligtvis tog Svante också upp Imres Kertész. Han var en överlevare från Auschwitz och Buchenwald, och har beskrivit sina upplevelser på ett häpnadsväckande osentimentalt sätt i böcker som ”Kaddish för ett ofött barn” och ”Mannen utan öde”. År 2002 fick han Nobelpriset, naturligtvis en stor upplevelse även för pristagarens förläggare, i detta fall Svante.

Av alla de andra författare som Svante berättade om får jag här nöja mig med att ge namn och titlar: Agneta Pleijel ”En vinter i Stockholm”, Göran Sonnevi ”Om kriget i Vietnam”, Torgny Lindgren ”Berättelserna”, Marilynne Robinson ”Gilead”, ”Hemma”, ”Lila”.

Som alltid när Svante berättar om böcker så vill man läsa dem man inte har läst och läsa om dem man har läst.

En sak som framgick var att Svante inte bara är en person som gillar de böcker han varit med om att ge ut utan även intresserat sig för och blivit god vän med sina författare.

Naturligtvis kom det frågor från publiken, såsom: Vad tycker Svante om Philip Roth, Joyce Carol Oates och Graham Greene? I korthet: Han gillade en del men inte allt Roth och Greene skrivit. Oates blir ofta orättvis bedömd som lättsam för att hon är så produktiv. Men hon är bra. – Vilka böcker kan man sätta i händerna på ungdomar som inte läser så mycket? Svaret här blev att det kan bero på bakgrund med mera, men att man i alla fall inte skulle nöja sig med att säga ”Läs vad du vill, bara du läser” utan i stället föreslå böcker som man vet är läsvärda. ­”Gamla böcker är bra böcker”, sa Svante. Har de överlevt ett par decennier så beror det på att de är bra. – På frågan om det inte vore bra med en litteraturkanon svarade Svante att han inte trodde på en uppifrån statligt styrd kanon men att han och andra gärna kunde presentera sin egen kanon.

Varma applåder blev det förstår och många med mig köpte hans nya bok.

Birgitta Agazzi