Men den som väntar på något gott … Intresset var så stort att vi lade in två extradagar, så det blev tre dagar i rad: 15, 16 och 17 juni, och vi var cirka 25 personer varje dag. Platsen var helt perfekt: Blockhusudden, dit man kunde ta sig med buss 67. Och det var verkligen garden-party, för vi träffades i Agneta Lundströms privata trädgård. Allt var perfekt, sol, lite fläktande sommarvind och man kunde välja om man ville sitta i solen eller i skuggan. Naturen prunkade som den bara kan en försommardag.

Den som undrar över hur vi kunde få förmånen att  vara i denna privata trädgård, skall veta att Agneta Lundström är medlem i vår förening, och som framgick av hennes miniföreläsning har hon inställningen att när hon nu bor så underbart i detta hus från 1700-talet med en fin trädgård så vill hon dela med sig.  Hon berättade att hon veckan innan hade haft studentmottagning där och redan på lördag efter våra evenemang skulle hon ta emot en annan grupp, en liten kör.

Agneta är arkeolog i botten och skrev sin avhandling om utgrävningarna på Helgö. Intresset för arkeologi hade hon efter sin far, Birger Nerman, tvillingbror till konstnären  Einar Nerman. Hon var först försteantikvarie vid Historiska museet. Den kloka Bengt Göransson, som gick bort just dagarna, fick som kulturminister upp ögonen för henne och föreslog henne som chef för Livrustkammaren, Skoklosters slott  och Hallwylska palatset. Senare blev hon chef för Husgerådskammaren. Agneta berättade att hon värjde sig litet, hon var ju arkeolog och inte historiker eller museiexpert. Men hon gick med på det, och sa att hennes inställning var att hon lät sina medarbetare sköta sitt och såg till att skaffa fram pengar så att de kunde göra det. En föredömlig inställning hos en chef!

Hon har under sitt liv bott på flera ställen på Djurgården. Det hus hon bebor nu fick hon tillgång till när hon blev chef för Husgerådskammaren. Lönen där var inte alltför stor, så hon ställde frågan om det inte kunde tänkas att Slottsförvaltningen hade något hus ledigt på Djurgården. Det hade man, och hon får bo kvar där även som pensionär. En värdigare hyresgäst är svårt att föreställa sig.

Agneta berättade om alla kända personer – kungligheter, konstnärer, författare och kulturpersoner som bott och bor på Djurgården. Alla stockholmare kan vara glada över att vi har denna väldiga park att njuta av, och tacka både kungen och djurgårdsbor för att de värnar om parken. Agnetas far var en av dem. Han var tillfällighetsdiktare, och skrev följande drapa med titeln ”Djurgårdsbornas bön”, när det var aktuellt med Österleden, som ju skulle drabba Djurgården:

Bevare oss, Gud, för eld och brand
och för mer bebyggelse efter hand,
för funkishus, punkthus och Gärdeshus
och lotsverksskyltar och skyltningsljus,
för högre arrenden och Skansenjazz
och för ännu flera stånd med glace,
för flottister på nattlig och vinglig stråt
och tutning från morgontidig båt!
Bevare oss, Gud, för örlig och pest!
Men för Österledsbron bevare oss mest!

Det blev ingen Österled! Efter miniföreläsningen var det dags att mingla och ta för sig av buffébordet med ostar, korvar och annat smått och gott samt ta sig ett och annat glas vin. Det märktes att det fanns ett uppdämt behov att få träffas och prata efter den isolering som många tvingats till av, ja ni vet vad.  Det blev ett kärt återseende med dem man kände och tillfälle att göra nya bekantskaper. Ett givet samtalsämne var förstås hur man klarat av pandemitiden och vad som hänt för övrigt. Men annars berörde samtalen allt möjligt. Vi talade bl.a. om lärare som gjort intryck och lite otippat om predikokonst. Två lustiga berättelser etsade sig fast i mitt minne. En medlem berättade att en nära anhörig hade 13 förnamn! Han kunde rabbla upp dem alla. Tydligen hade föräldrarna känt sig tvingade att uppmärksamma alltför många släktningar och anhöriga vid namngivningen. En annan medlem berättade apropå att Fröding hade bott på Djurgården att hon ägde en klänning som tillhört Frödings ungdomskärlek. Och den hade hon burit på en tillställning som Bonniers hade anordnat på temat litterära figurer.

Efter tredje dagen lämnade vi Agneta, som nu fick en dag på sig att vila upp sig innan nästa evenemang på lördagen. Som tack fick hon följande dikt:

Äntligen kan vi ses, likt ystra kalvar nyss släppta att beta.
Tack för att vi får göra det i din trädgård, kära Agneta.

På denna udde bor du av kunglig nåd
för att du sett efter hovets husgeråd.

Men inte bara det, skall ni veta,
för hon har gjort mycket mer den lärda Agneta.

Hon har chefat över de flesta museer i staden,
Livrustkammarn och Hallwylska är bara två i raden.

Så njut nu ditt otium när du slipper arbeta.
Vi SPF:are tackar dig och höjer våra glas för den goda Agneta.

Birgitta Agazzi