Numera är det omgjort till konferensanläggning, så gästerna får bo i fängelseceller, som dock är moderniserade och upprustade till hotellstandard.

Det finns också ett speciellt museum där. Även där bor gäster i de gamla cellerna utom i en cell, som sparats precis som den var när det var ett fängelse. Kalt och dystert.

Vår guide Ola Nyman gav en beskrivning av hur det var när det begav sig. Han inskärpte de fyra reglerna som styrde vardagen: 1) Hårt arbete 2) Avhållsamhet från sprit 3) Biblestudier 4) Isolering.

Redan på 1600-talet fanns ett fängelse på Långholmen, men det var ett kvinnofängelse, ett s.k. spinnhus. Där inhystes kvinnor, som saknade hem och arbete och följaktligen var skyldiga till lösdriveri eller som sågs som lösaktiga samt förstås sådana som hade begått allvarligare brott. De fick utföra arbete, bl.a. spinning. Den mest berömda som satt där var hovdamen Magdalena Rudenschiöld, som straffades för landsförräderi, för ha deltagit i Armfeltska konspirationen på 1790-talet. Det kunde ha blivit dödsstraff. Själva anstiftaren Armfelt (som var fröken Rudenschiölds älskare) hann fly.

På 1840-talet anlade man ett kronohäkte på ön och på 1870-talet lät man bygga det stora centralfängelset. För sin tid var såväl häktet som fängelset modernt. Man var inspirerad av amerikanska fängelser med celler längs väggarna och en korridor i mitten. Det var flera våningar högt och öppet som en galleria mellan våningarna. Ytterligare en modernitet var att fångarna fick undervisning. Det var Fredrika Bremer som bidrog till det.

Det var alltså cellstraff som tillämpades, idén var att fången skulle sitta större delen av sin fängelsetid i sin cell. Det ansågs humanare än att låta alla trängas i ett rum. Så smångom fattade man att cellstraff var psykiskt påfrestande, men det avskaffades först 1946.

Långholmens fängelse låg som sagt mitt i Stockholm, och många av oss minns att man kunde beglo fängelset och fångarna från Västerbron. Med nya idéer inom fångvården började detta fängelse att verka föråldrat. År 1956 fattades ett beslut om att lägga ned det, men som vår guide syrligt påpekade är det ofta långt mellan beslut och handling, så det var först 1975 som verksamheten upphörde.

Vår guide återgav dramatiskt hur livets sista dag tedde sig för fången Alfred Ander. Han hade rånmördat en kassörska på ett växlingskontor. Han lämnade massor av spår efter sig och blev snabbt fast och dömdes till döden. Straffet verkställdes en dyster novembermorgon 1910. Att det skulle bli den sista avrättningen i Sverige visste man inte då. Däremot visste man att det var första gången som en giljotin skulle användas.

Den hade nyligens importerats från Frankrike, förstås. Men den höll på att fastna i tullen, för de nitiska tjänstemännen visste inte hur de skulle bokföra den tills någon kom på lösningen att kalla den en ”skördetröska”. Då gick den igenom. En liten grupp utvalda åskådare stod på gården på avrättningsdagen. Ander fördes ut. Där stod redan riksskarprättaren Albert Gustav Dalman biträdd av sina två söner, varav den yngsta var 17 år. Domen lästes upp. Prästen fick säga några väl valda ord. Därefter fick fången lägga huvudet på brädan, och så lät Dalman bilan falla. Det kan ju bara sluta på ett sätt, men för säkerhets skull fick en läkare komma fram och konstatera att fången var död.

Det finns flera kända personer förknippade med Långholmen. Somliga satt fängslade där, bl.a. Hjalmar Branting, Isaac Grünewald, som passade på att göra några fina målningar under sin strafftid, Barbro Alving, Olle Möller, Stig Wennerström, Lasse Strömstedt, som rymde gång  på gång, Jan Guillou. Andra hade annan anknytning – Julia Cæsars far var fångvaktare, tydligen en uppskattad sådan. Även Anna-Greta Leijons far var fångvaktare där, men verkar ha varit en otäck person att döma av hennes memoarer.

Vi avslutade visningen med att bese de individuella rastgårdarna formade som”tårtbitar”. En sådan tårtbit hör i dag till ett dagis. Vilken omvandling! Vi fick också med oss ”Dagordning för Straffångar å Långholmen”. Trots detta stränga dokument och ställets dystra historia hördes många glada skratt under visningen tack var vår fantastiska guide, som tillika är marknadschef för hela inrättningen. Bättre reklam kan den inte få än genom en sådan guidning, både rolig och lärorik, och förlåt, jag kan inte avstå – fängslande!

Till slut fick vi alla kaffe med dopp på Café Rastgården.

Birgitta Agazzi