Vi som varit på Hanser Bio är ju vana vid att Anders Hanser tar sig tid att presentera det vi skall se. Och det gjorde han även här. Det är alltid lika roligt att höra honom berätta om hur han får sina idéer och hur han förverkligar dem. Den här gången handlade det om två svenska världsstjärnor på sångens område, Jenny Lind och Jussi Björling.

I är det 200 år sedan Jenny Lind föddes, så det valet var självklart. Eftersom Anders Hanser gärna kombinerar två korta filmer, så grubblade han ett tag på vem han skulle välja som Jennys "partner". Så kom han att tänka på Jussi Björling. "Jenny och Jussi", det låter snyggt ihop tyckte han. Så var den saken klar.

Filmen om Jenny berättar om sångstjärnans fantastiska liv. Den bygger i hög grad på hennes brev till förmyndaren. Hennes liv började inte så bra, för det var inte idealiskt att födas utom äktenskap på den tiden, men hon visade sig ha en särskild begåvning, ja man måste säga att hon var ett musikaliskt underbarn. Som 3-åring (!) tog hon ut en marsch på pianot hemma som hon hört vaktparaden spela. Förbipasserande samlades när hon satt i fönstret och sjöng. Hon fick undervisning på operan när fyllt 9 år och debuterade i en huvudroll vid 17 års ålder.

Sedan gick allt rasande fort, och hon blev en världsstjärna som uppträdde på dåtidens alla viktiga operascener. "Den svenska näktergalen" kallades hon. Den som tror att idoldyrkan är något nytt fenomen tror fel, för Jenny gav upphov till det som i brittisk press kallades för "Jenny Lind-mania". Det såldes bl.a. cigarrer (!) med hennes namn. En av hennes friare var H.C. Andersen, men hon avspisade honom med hänvisning till att de båda hade för stora näsor. "Kan ni föreställa er vilka fula barn vi skulle få?" Han förblev dock hennes trogna beundrare, och två av hans sagor anses vara en hyllning till henne: "Näktergalen" och "Den fula ankungen". Jennys ömma känslor riktades i stället till Felix Mendelsohn, som dock var gift, så det blev bara en varm vänskap. Mendelsohn dog redan vid 38 års ålder, men då hade han hunnit skriva ett oratorium, "Elia", till henne.

Bara 30 gammal började hon tröttna på kringflackandet, men så kom den amerikanska cirkusdirektören P.T. Barnum med ett anbud om en turné i USA. Givetvis gjorde hon succé även där och tjänade massor av pengar, som hon sedan skänkte till välgörenhet och bekostande av musikskolor.

Under in tid i USA träffade hon den något yngre tyska pianisten Otto Goldsmith, som hon gifte sig med och fick tre barn med. De bosatte sig så småningom i England, men hade också ett sommarhus i Sverige, Lilla Nyckelviken i Nacka. Hon dog 67 år gammal i England, och begravningen var givetvis storslagen.

Hur stor hon var förstår man av det faktum att hon bestods äran att få en porträttplakett uppsatt i Westminster Abbey efter sig. Den 6 oktober, hennes födelsedag och den dag som sedan 1901 fått bära hennes namn, firar Jenny Lind-Sällskapet henne vid statyn på Djurgården. Det finns också ett stipendium som delas ut i hennes namn. Det bygger på en donation från henne själv, men egentligen ville hon inte att det skulle uppkallas efter henne. Hon tyckte att hon hade fått nog med uppmärksamhet. Men det hjälpte inte, och det finns dessutom gator både i Sverige och England som bär hennes namn, ja det finns t.o.m. en spårvagn i Göteborg som heter Jenny Lind!

Filmen om Jussi har en förhistoria. Anders Hanser hade fått förslag om att göra en film om Jussi i samband med Jussis hundraårsjubileum 2011. Han tyckte dock att det redan fanns goda dokumentärer om denna storstjärna, så han la förslaget åt sidan. I stället tog han itu med ett projekt som han länge haft, nämligen att skildra sin mor, Lina Hanser Göransson, vallkullan som blev operasångerska. Hon debuterade 1939 mot ingen mindre än Jussi Björling, som redan då hade slagit igenom. Filmen om modern blev klar 2014. Några år senare kom Hanser i kontakt med Jussis tre barn, Anders, Lars och Ann Charlotte, och fick idén att göra en film om Jussi sedd från barnens horisont.

Det var rörande att höra hur mycket de tyckte om sin far, och hur han trots att han ofta var upptagen med sin karriär ändå tycks ha varit vad man i dag kallar "närvarande" far när han väl var hemma, som engagerade sig i sina barn och verkade trivas i familjens sköte.

Familjen vistades hela somrarna i ett vackert gammalt hus på Siarö i Stockholms skärgård. Man fick se många fina foton från familjealbumen, där Jussi bl.a. leker cowboys och indianer med barnen, och även snuttar av amatörfilm som en av sönerna spelat in. Man ser pappa Jussi snällt agera efter den unge regissörens anvisning.

Hustrun Anna-Lisa följde ofta med Jussi på de månadslånga turnéerna ut i världen, men barnen hade den stora turen att ha en mormor, som tog hand om dem under tiden. Jul ville Jussi helst fira med familjen, men det blev inte alltid så. Med två jular i rad utan barnen stod han inte ut med, så ett år kom det brev till mormor att nu fick hon gå och skaffa pass och så komma med barnen till New York över jul och nyår. Man förstår vilket äventyr det måste ha varit för barnen.

Dottern Ann-Charlotte fick för övrigt ofta följa med sin far när han uppträdde och sitta i kulisserna, och hon var också med vid inspelningar. När han repeterade inför dem sjöng hon med honom, också det måste ha varit något som skapade starka band mellan dem. Hon blev sedan själv operasångerska. Hon hade inte bara påbrå från sin far utan även modern, Anna-Lisa, var sångerska, som dock hon la sin karriär på hyllan när hon bildade familj. Men av och till uppträdde hon med Jussi.

Det vackra stället på Siarö var högt älskat .och Jussi ville helst öva och repetera där i stället för göra det i stan. Han lät bygga ett litet hus för det ändamålet. Vackra dagar stod fönstret på glänt och hans sång bar ut över fjärden, som snart fylldes av småbåtar med tacksamma åhörare.

Barnen kom också in på det mörka faktum att Jussi fick problem med alkohol. Han drack ibland för mycket, men inte ständigt. Det hände att han ställde in föreställningar, inte alltid på grund av att han druckit utan också när han var sjuk. Sannolikt hade han ett hjärtproblem. Med tanke på hur många föreställningar han levererade under sin karriär var det bara ett fåtal han ställde in. Men kritiken i pressen var ofta hård, ja det får nog kallas ett drev. Samtidigt var han älskad och hyllad av folket, som ville ha mer, mer. Det måste ha varit en hård press, och man unnar honom verkligen att han hade en familj bakom sig. Han avled på sitt älskade Siarö bara 49 år gammal.

Birgitta Agazzi