Henrik Ekman, känd naturfilmare, vetenskapsjournalist och tv-producent gav oss en resa i ord och – förstås –­ bild om miljöpåverkan under sex decennier.

På 1960-talet var Henrik 10-årsåldern. Han läste ”Alla vi barn i Bullerbyn” (1947) med på Björn Bergs teckningar. Det är ett tidsdokument från ett bondesamhälle på väg bort med djur i hagen, höns på backen och en hussvala under takpannorna. Sedan kom ett rationellt, storskaligt jordbruk med stora förändringar.

År 1963 kom Rachels Carsons bok ”Tyst vår” ut i Sverige. Den tog upp användningen av DDT och andra miljögifter, som dödade insekter; därmed dog också många fåglar av svält. Boken blev miljörörelsens födelse. Henrik visade en annons för DDT som visar vilken tillit man tidigare hade till DDT. Där dansar en glad amerikansk farmarhustru med lika glada djur och grönsaker trallandes: ”DDT is good or me.”!

DDT förbjöds i Sverige redan 1969, men det fanns andra miljögifter, såsom kvicksilverbetat utsäde, hormoslyr och PCB. Övergödning och försurning blev storskaliga problem under 1970-talet. Sjöar växte igen. Henrik nämner flera av effekterna: Fasanerna nästintill försvann och det gjorde också gulsparvarna. Havsörn, säl och utter minskade och honorna blev ofta sterila.

År 1972 anordnas den stora miljökonferensen och det skedde i Stockholm. Man enades om ett antal principer och rekommendationer. Klyftan mellan rika och fattiga länder fanns redan då i synen på miljöfrågorna.

Under 1980-talet kom larmrapporter om att ozonskiktet bröts ner och orsakade hudcancer. Mycket tack vare att Margaret Thatcher trodde på riskerna så tacklade man denna fråga snabbt, och genom Montrealprotokollet 1988 kunde man enas om hur utsläppen av freoner skulle fasas ut.

Den globala uppvärmningen har blivit vår tids stora miljöfråga. Henrik berättar om effekterna på djur- och växtlivet. De kan vara både stora och små. Den gröna havssköldpaddan kommer tillbaka för att lägga ägg på samma plats. Men när sanden blir varmare blir det mest honor, och om den blir alltför varm dör äggen. I Arktis går uppvärmningen snabbast.  I Longyearbyen på Svalbard är naturen nu helt annorlunda med öppet vatten i fjorden. En del djur har svårt att anpassas sig. Sälar vill föda ungar på isen men det utrymmet minskar genom avsmältningen. Svalbardsrenen är byggd för att klara den arktiska kylan, men när det blir glansis på tundran får den problem att hitta mat. Isbjörnen däremot anpassar sig lätt men blir därigenom en fara. Den drar sig inte för att söka sig in i bebodda trakter.

Skogen, såväl regnskogen och den svenska skogen har varit i fokus för miljödebatten under alla år. Avhuggningen av regnskogen är pågående katastrof, och kalhyggen, monokulturer och besprutning av vår svenska skog innebär också svåra problem.

Men, som Henrik påpekade, skall vi inte glömma att det finns hopp också. Medvetenheten om problemen har medfört att man vidtagit många åtgärder för att rätta till det man har förstört. Många av de värsta miljögifterna har förbjudits, många sjöar har återställts till badbara genom kalkning, torvbrytningen minskar, det går att rena utsläppen från kolkraftverk. När ledningen på den tyska Springerkoncernen insåg vidden av vad klorblekning av papper innebar och att det gick att trycka tidningar på klorfritt papper innebar det att efterfrågan på blekt papper upphörde.

I Sverige men också i andra länder finns ett genuint folkligt intresse och engagemang i dessa frågor som driver på politikerna. Slutligen påminde Henrik om det fina exempel vi har inpå knutarna, framför allt i Nationalstadsparken. Där kvittrar åter gulsparven och ryttlar havsörnen. Vid Hornstull bor en slaguggla. Över huvud taget har antalet rovfåglar, korpar, tranor, vildsvin, vargar ökat i vårt land.

Uppbyggda och upplysta tackade vi Henrik för denna miljö- och klimatresa.

Inger Öhman och Birgitta Agazzi