Nu var det äntligen dags igen. Vädrets makter var på ganska gott humör. Temperaturen var runt 12 grader och solen kikade fram då och då. Visserligen blåste det, men det var västan, så det kändes inte så kallt.

Vi möttes i Hjorthagen och innan vi vandrade vidare berättade Marie lite kort om denna intressanta stadsdel. Sitt namn har stadsdelen efter det hjorthägn som inrättades där på Karl XI:s tid. Mot slutet av 1800-talet med industrialismens genombrott blev behovet av gas och el stort, och staden köpte in marken för att anlägga gas- och kraftvärmeverk där. Hjortarna flyttades till Gripsholm, och ättlingar till dessa hjortar betar fortfarande på ängarna där. De flesta arbetarna vid arbetsplatserna i Hjorthagen bodde långt bort, så ganska snart insåg man att det också måste byggas bostäder. Hjorthagen blev Stockholms första industriförort. Den har lyckats att bevara sin särprägel. När man går där i dag känner man sig nästan förflyttad tillbaka till 1940- eller 50-talet.

Det gamla Hjorthagen skall förbli som det är, men nu har man börjat bygga en ny stadsdel alldeles intill. Den kallas Norra Djurgårdsstaden. Det sägs vara ett av Europas största byggprojekt. Det planeras för minst 12.000 bostäder, och det innebär 25.000–30.000 invånare, vilket är lika med två nya Strängnäs! Man räknar också med cirka 35.000 arbetsplatser. Projektet har hög ambitionsnivå när det gäller vad som i dag kallas hållbarhet. Bl.a. finns det ett fiffigt underjordiskt system för att ta hand om och rena dagvatten. Framöver får vi räkna med återkommande extremväder. Om vädret är normalt släpps vattnet efter rening ut i Husarviken, men under torrperioder kan det återanvändas till bevattning. Rörande nog finns det också en grodundergång, så att de små liven kan ta sig ut till Nationalstadsparken utan att bli påkörda.

Det som är karaktäristiskt för den nya stadsdelen är att man mitt mellan alla nya hus behåller de flesta gamla vackra industri- och fabriksbyggnaderna, varav flera är ritade av Ferdinand Boberg, den kända arkitekten som satte sin prägel på Stockholm under förra seklet. Alla gasklockor utom en är kvar och de skall användas till olika ändamål, en skall bli hotell och en skall inrymma en stor scen med 3.000 sittplatser och en stor bankettsal för 1.000 gäster. Det finns också andra fina gamla byggnader kvar, varav en blivit bibliotek till den nybyggda skolan, som förstås uppkallats efter Boberg.

Karaktäristiskt är också att den nya bebyggelsen är stadslik och alltså inte ser ut som en typisk förort. Byggstilen är medvetet mycket omväxlande, ibland ganska extrem, men spännande. Färgsättningen är djärvare än i innerstaden. Ett hus är illande rött med balkonger i rött plexiglas. Eftersom tomtmarken är dyr, är husen höga, vilket också stärker stadskänslan. Det hus som kommer att bli det högsta är ännu inte byggt. Det blir dock inte så högt som en del drömde om utan man får nöja sig med bara (!) 90 meter.

Framväxten av området har varit kantad av flera svårigheter. Några visste man om på förhand, såsom att marken var förorenad av den tidigare industriverksamheten. Men det har man löst med gott resultat och det utan att behöva forsla bort jordmassorna till andra orter utan all sanering ha skett på plats. Som man kanske också kunde förvänta sig så har det varit många överklaganden. Det har försenat projektet åtskilligt.

Vid planeringen och genomförandet har man kunnat utnyttja erfarenheter från bygget av Norra Hammarbyhamnen. Planerarna av det området trodde ju att det bara var 55+ som skulle flytta dit, eftersom bostäderna bedömdes för dyra för barnfamiljer. Så fel de fick! Här i Norra Djurgårdsstaden planerade man in en skola från början. Marie pekade också ut den fina lekplatsen, som t.o.m. stod färdig innan husen runt om byggdes.

Och så var det konsten! Marie är ju konstguide. Och hade mycket att visa i den nya stadsdelen. Här gör jag ett urval och erkänner att jag tar det jag tyckte bäst om. När man vandrar från t-banestationen och bort mot Hjorthagens idrottsplats kan man beundra Sveriges längsta konstverk, en 500 m lång trottoar med ett mönster i form av symboler vi känner igen från skyltar som vi ser dagligdags, t.ex. exitskylten, nyckelhålsmärket. Och när det komponeras så här blir det så vackert. "Vardagslivets gång" heter konstverket finurligt nog och konstnären heter Gunilla Klingberg.

Inte långt därifrån strax intill idrottsplatsen står något som ser ut som ett litet fyrhus, och det konstverket heter också "Light House Io". Io är ju en av Jupiters månar. Konstnären Elle Klarskov Jørgensen har ställt huset lite slarvigt ut på kanten av bottenplattan och vill att åskådaren också skall associera till en rymdfarkost som just har landat. På kvällen är huset upplyst inifrån men det kunde vi inte njuta av i dagsljuset.

När vi passerat den nybyggda Hjorthagshallen på andra sidan fotbollsplanerna kunde vi på fasaden till hallen se ett annat fint konstverk av Anna Nordqvist Andersson. Hon har skapat fönster formade som ögon – blå, gröna och bruna. Marie berättade att man kan se dem inifrån också. Men det kunde vi i dessa pandemitider inte få möjlighet att se.

Inte heller kunde vi få gå in på Bobergsskolans gård och lyssna på ett ljudkonstverk där. Men vi häpnade över Maries beskrivning. Konstnären Åsa Stjerna har kopplat in högtalare i några vackra bänkar. Från geovetenskapliga institutionen vid Uppsala universitet, som mäter seismologiska förändringar i hela Sverige, får Åsa data som hon omvandlar till klanger. Tanken är förstås att barnen skall sitta där och lyssna till, just det, "Jordens sång", som konstverket heter.

På Storängstorget, som domineras av det illröda huset som nämndes tidigare, har konstnären Jeppe Hein skapat ett konstverk i form av fontäner med strålar som sprutar upp från marken och som man kan springa igenom. Gissa det blev populärt bland barn. Men knappt hade anläggningen varit igång förrän kringboende klagade – över vattenljudet! Myndigheterna tvingades ta itu med massor av problem: hur höga får strålarna vara, hur kraftfull får strålen vara m.m. Som Marie påpekade är det märkligt att folk som bosätter sig i en stadsmiljö inte accepterar att det finns ljud runt omkring. Och värre oljud än vattenplask och barnskratt kan man väl tänka sig. Nu får vattnet spruta bara då och då. Det får vara måtta på hur roligt barn får ha det.

En bit bort från torget, vid Husarviksparken, står konstverket "108 källor" av Eva Löfdahl. Den liknar lite en katedral med sina 18 stänger i varierande tjocklek och material. Stängerna förbinds på olika ställen av plattor och allra högst upp tronar en platta med stora hål i. Konstnären vill att vi påminns både om gasklockorna och grässtrån. Hur som helst vacker är den.

Allt det nämnda är konst som staden låtit uppföra. Men jag vill också nämna en skulptur som en enskild fastighetsägare satt upp inne på sin gård, "Möte" heter den utförd av Roland Tilajcsik. Ur ett stycke diabas, slipat på utsidan, har han skapat två stiliserade figurer, en man och en kvinna, vända mot varandra. Mellan dem finns ett litet tomrum, där man ser den råa stenytan. Bostadsrättsföreningen, som heter just Norra Djurgårdsstaden, är med rätta stolt över sin skulptur.

På grund av restriktionerna under pandemin strävade vi arrangörer efter att ha så små grupper som möjligt med högst åtta personer. Eftersom många anmält sig delade vi upp deltagarna i omgångar. Tre stycken blev det, så Marie hade verkligen en heldag i Norra Djurgårdsstaden. Vi tackar särskilt för det och förstås för att Marie med sedvanligt proffsig guidning och sin energi får oss att förstå och gilla konst bättre.

Birgitta Agazzi