Det är inte avtryckaren på en pistol som avses med namnet på utställningen utan avtryckaren på en kamera, såsom framgår av underrubriken ”150 år av polisfotografi”. Här fick vi en exposé av hur kameran kommit att bli ett viktigt redskap i polisarbetet.
 
Vi började vid en vägg med foton av prostituerade kvinnor från förra århundradet dömda till tvångsarbete. Att vara prostituerad var då liksom senare inget brott, men prostitution ansågs innebära risk för spridande av könssjukdomar. Under en period (1859–1918) hade man därför en reglementerad prostitution, som innebar att prostituerade var skyldiga att registrera och regelbundet låta sig ”besiktigas” och vid behov läggas in på sjukhus. På så sätt menade man sig skydda männen. Att dessa skulle avstå från att gå till prostituerade var det inte tal om! De kvinnor som inte infann sig till besiktningen åkte fast. Även efter 1918 var det många prostituerade som åkte fast och sattes till tvångsarbete med hänvisning till lösdriverilagen. Fotona på den här väggen var typiska signalementsfoton. På en annan vägg såg vi privata foton tagna i fotoateljé. Kvinnorna var uppklädda och poserade stilfullt som man brukade vid sådana tillfällen. Men även dessa kvinnor var prostituerade, och fotona, som alltså var kvinnornas egendom, hade beslagtagits av polisen och hamnade i deras arkiv. Så slapp polisen kostnaden för att fotografera just dem.

 
Bäst som vi stod där och begrundade alla dessa kvinnors sorgliga öden, kom det en grupp förskolebarn förbitrippande. Väldisciplinerat höll de i ett snöre för att hålla ihop gruppen. De blickade oförstående på väggarna med alla fotografier. Det finns en avdelning för barn på museet, och vi får hoppas att de var på väg dit.
 
Med tiden blev det en enorm fotosamling av misstänkta, båda av kvinnor och män. Det finns personer som liknar varandra, och hur svårt det kan vara att avgöra om två foton visar samma person fick vi se prov på. Fotona kompletterades därför med noteringar om ögonfärg, kroppsbyggnad, längd och vissa andra mått, som t.ex. avstånd mellan ögon, och speciella kännetecken. Fiffigt, men så gällde det att ordna alla dessa uppgifter, och det var inte så lätt. Varje polisområde hade sitt arkiv, så man fick hjälpa varandra vid behov.
 
Snart började kameror även användas för att dokumentera brottsplatser. Det fanns dock ett visst motstånd mot det. De första kamerorna tunga och svåra att bära omkring, och man fick vänta på resultatet till framkallningen var klar. Det fanns tecknare som på plats snabbt kunde framställa önskade bilder. Men med tiden var det kameran som vann. Den kom också att användas för brottstrekonstruktion. Och snart nog blev foton godkända som bevis i domstol.
 
Kameratekniken har utvecklats, och det har givetvis polisen utnyttjat. Det finns övervakningskameror, som kan förebygga brott men förstås även ge bevis vid begångna brott. Det var bl.a. med hjälp av sådana som man snabbt kunde gripa den skyldige till dådet på Drottninggatan 2017. Numera får poliser i yttre tjänst bära kroppskameror.
 
Vi fick också se ett fotomontage om Norrmalmstorgsdramat, där den gisslantagna bankpersonalen tvingats ned i bankvalvet. Polisen borrade upp ett hål i taket och hissade ned en kamera. Kameran visade att de bankanställda var hopknutna med varandra i en löpsnara. Om polisen hade fullföljt sin första plan att skicka ned gas för att söva alla hade snaran strypt alla i gisslan så snart den första fallit omkull.
 
Innan guiden Marie lämnade oss blev det frågestund. Någon undrade om det fanns polisfordon på museet. Det gör det egentligen inte med några enstaka undantag. För att se en riktig samling fordon måste man bege sig till en specialutställning i Tullinge. Dagens situation med kriminella gäng och alla skjutningar kom också upp. Det behandlas inte på denna utställning, men Marie sa att det fanns planer på att ta upp det när den här utställningen hade packats ihop, vilket skulle ske inom kort.
 

Men kriminella gäng har det minsann funnits förr. Vi kunde på museet bekanta oss med Stora ligan, ett gäng i Gamla stan som stal allt de kom över. I centrum stod en kvinna, Hedvig "Morsan" Aronsson, som fungerade som hälare. Ligan var en plåga för många, men de ägnade sig trots allt bara åt stölder. Värre var det med Salaligan. De begick förutom rån även fem synnerligen råa mord. Den drivande var Sigvard Nilsson-Thurneman, som var intresserad av mysticism och sades ha närmast hypnotiserat de övriga i ligan, som kallade sig själva Den Magiska Cirkeln.

Vi vandrade vidare på egen hand, och kunde en trappa upp bese övriga utställningar, som t.ex. ”Brottsspår ”och ”En större uppgift – om polisyrkets växlande vardag”. I den första fastnade jag för en hjärtevärmande text om en klok polis vid namn Uno Hernroth. Han skulle förhöra en man misstänkt för lösdriveri. Mannen berättade att han försörjde sig på att göra och sälja fjärilar. Nu hade han slut på material och kunde inte jobba. Därför hade han bedömts som lösdrivare. Uno sköt upp förhöret och införskaffade ståltråd och kräppapper och gav till mannen, som efter fem minuter tillverkade en fjäril. Därmed hade han bevisat att han hade ett yrke som han kunde försörja sig på menare Uno, och så försattes mannen på fri fot.

Den andra utställningen handlade som sagt om polisens uppgift och vardag. Det finns många olika slags poliser: spanare, tekniker, hundförare, ingripandepoliser och många fler. Man får se utrustning och läsa berättelser om vad polisyrket innebär. Även här fanns en gripande detalj, nämligen en polisbil överöst med blommor. Det avbildar de spontana hyllningar som poliser fick efter dådet på Drottninggatan. Det tycker jag är värdigt slut på besöket på Polismuseet.

Birgitta Agazzi