Det var dags för vandring i det som en gång var Sveriges eget Hollywood, även kallad ”Drömfabriken”, Filmstaden i Råsunda. Guiden Sven-Åke Peterson tog emot oss intill Portvaktsstugan. Att den och andra viktiga byggnader finns kvar i dag efter det att verksamheten upphörde kan tillskrivas honom och andra eldsjälar som engagerat sig för att bevara detta minnesmärke över svensk film.

Vi vandrade runt och Sven-Åke pekade på byggnader och platser samtidigt som vi fick oss svensk filmhistoria till livs. I Administrationshuset skrevs kontrakt och löner räknades ut. I Laboratoriehuset på bottenplanet framkallades och kopierades film, ett livsfarligt jobb på den tiden, för då tidens film kunde explodera. Det var – förstås – kvinnor som anförtroddes den delikata uppgiften. På den övre våningen satt direktionen, mest herrar, med ett extratjockt skyddande golv mellan sig den farliga verksamheten under. Vad Regissörshuset och Lilla ateljén (som minsann inte är så liten!) användes till kan man lätt räkna ut. I Kasematterna, förrådshus gjutna i betong, förvarades den explosiva filmen. Alla de andra byggnaderna som en gång fanns är nu rivna.

Redan tidigt i filmens historia på 1910-talet visade Sverige framfötterna med filmer som än i dag räknas in bland de bästa. Victor Sjöström gjorde succé världen över med ”Terje Vigen” (1917) och Mauritz Stiller likaså med ”Herr Arnes Pengar” (1919). Det fanns de som förstod att det här med film var något att satsa på, bland dem Ivar Kreuger. För att höja filmens status lät han bygga en flott biograf, ”Röda Kvarn” på Biblioteksgatan, avsedd att mäta sig med Dramaten. Dessutom blev han storägare av Svensk Filmindustri (SF). Det behövdes också en plats med studior där man kunde spela in film. Uti Råsunda låg en strutsfarm som gått i putten. Tomten var jättelik, motsvarande 10 fotbollsplaner, och det fanns bra kommunikationer dit via den nya spårvägen.

På 1920-talet kunde så Filmstaden invigas. En av de första filmerna som spelades in på området var ”Körkarlen” (1921) med Sjöström som regissör. Trickfilmningarna, där man får se döda uppstiga ur graven av fotograf Julius Jaenzon, var för sin tid oerhört avancerade. Sjöström blev inbjuden till USA för att göra film där. Ytterligare en succé från Filmstaden var filmatiseringen av en annan Selma Lagerlöf-roman, ”Gösta Berlings saga” (1924) med Stiller som regissör och Greta Garbo som Elisabeth Dohna. Selma, som annars var positiv till film som konstart, ogillade dock att Stiller lagt till ett lyckligt slut och kom ut till Filmstaden och gav honom en rejäl utskällning som lär ha hörts vida omkring. Även Stiller och Greta Garbo blev inbjudna till USA. Alla hade framgång där. Som bekant blev Garbo kvar medan Sjöström och Stiller återvände till Sverige. Stiller för att han var sjuk och Sjöström för att han längtade hem till Sverige.

Filmstaden väckte uppmärksamhet världen över, och utländska filmstjärnor kom på besök, bland dem ”Hela världens lilla fästmö” Mary Pickford och Douglas Fairbanks. Med tiden kom området att bli som en liten stad med allt man kunde behöva av hantverkare och andra yrkesgrupper.

På 1930-talet kom ljudfilmen. Nu satsades det på underhållande filmer. En som kom att bli särskilt omtalad var ”Pensionat Paradiset” (1937) med Thor Modéen i huvudrollen. Publiken skrattade men det gjorde inte kritikerna. De var inte nådiga: ”ett verkligt koncentrat av svensk tarvlighet och enfald”, ”en skamflack for var kultur”. Den kom att bli sinnebilden för filmer som nedsättande kallas ”pilsnerfilmer”. Men jag instämmer i guiden Sven-Åkes uppskattning av filmen. Den är stundtals vansinnigt rolig. Den har t.o.m. blivit kultförklarad på senare tid. Bland andra populära skådespelare som arbetade på Filmstaden kan nämnas Sickan Carlsson, Julia Caesar, Anna-Lisa Ericson, Stig Olin och Nils Poppe. På 1930-talet slog Ingrid Bergman igenom med filmen ”Intermezzo” i regi av Gustaf Molander och med Gösta Ekman som motspelare. Den filmen tog henne till Hollywood, där hon strax fick spela in samma film igen nu med Leslie Howard som motspelare.

På 1940-talet inledde Hasse Ekman sin karriär som filmmakare. Han hade vistats där i sin ungdom när hans far Gösta filmade och hade även spelat mot honom som sonen i ”Intermezzo”. Dock gjorde han inte alla sina filmer i Filmstaden, eftersom han kom lite på kant med ledningen. Han arbetade några år i stället åt Terrafilm. Men på Filmstaden gjorde han t.ex. ”Excellensen” (1944), ”Sjunde himlen” (1956) och ”Ratataa” (1956).

Det var också på 1940-talet som Ingmar Bergman gjorde sin debut. Han började som manusbearbetare. Den första film där Bergman står ensam för manus var ”Hets” (1944) i regi av Alf Sjöberg. Ni kommer väl ihåg den hemska latinläraren ”Caligula”, spelad av Stig Järrel! Den första film han regisserade själv var ”Kris” (1946), en urusel film enligt honom själv. Han gjorde sig en smula impopulär, dels för att han drog över budget, dels för att han redan då var som han var – inte lätt att ha att göra med. Ett tag var han borta från Filmstaden, men så återkom han och sedan vet vi hur det gick. Bland filmerna kan vi nämna ”Sommaren med Monika” (1953), som tillsammans med ”Hon dansade en sommar” (1951) kom att ge upphov till ryktet utomlands om ”den svenska synden”. Sven-Åke visade oss en amerikansk filmaffisch för ”Sommaren med Monika” som ser ut som vore det en porrfilm. ”Det sjunde inseglet” (1956) innehåller en scen där en häxa skall brännas. Det drog en jättelik publik till inspelningen, där ungar från trakten klängde på muren intill för att få njuta av skådespelet. Filmen har inspirerat till en skulpturgrupp, kallad ”Teatervagnen”, som kom på plats 2015, av Peter Linde. Där kan man se en riddare med Bergmans ansikte (alltså inte Max von Sydows), intill ett schackbräde. Bakom honom Döden med sin lie, och så en narr, en kvinnofigur och ett krypande spädbarn.

Nu börjar vi närma oss slutet på biofilmens och Filmstadens storhetstid. När televisionen gjorde sin entré i slutet av 1950-talet ville folk inte gå på bio lika mycket som förr. Dessutom började filmare vilja filma mer utanför ateljémiljön. Men bland filmer som kom till här i decennierna efter kan vi nämna ”491” (1964) i regi av Vilgot Sjoman, ”Att angöra en brygga” (1965) i regi av Tage Danielsson och ”Utvandrarna” (1971) i regi av Jan Troell. Till den filmen annonserade man efter ”två indianer i Stockholm”! Från 1990-talet kan nämnas ”Glasblasarns barn” (1998) i regi av Anders Grönros. Även många tv-serier har producerats här, t.ex. ”Skärgårdsdoktorn” (1997).

Svensk Filmindustri lämnade området 1969, och även om man fortsatte att spela in film och tv-serier här så fanns det risk för att allt skulle rivas och bebyggas med bostäder. Men då bildades en intressegrupp för att bevara Filmstaden. Gudskelov lyckades detta. De bostäder som byggdes smälter riktigt bra in. Lyckliga de som får bo i detta levande filmmuseum och kulturcentrum. I dag är det Stiftelsen Filmstadens Kultur som driver det hela.

Så var det dags att tacka Sven-Åke för en trevlig och livfull guidning. Det var en rätt kylig dag, så en kopp kaffe skulle sitta fint. Tyvärr var serveringen Backstugan stängd. Men vi var några som tillsammans med Sven-Åke drog i väg till ett ställe intill, där vi kunde få något varmt inombords.

Birgitta Agazzi