Den som i dag går till Brunkebergstorg har svårt att föreställa sig att det här en gång fanns en höjd, en del av en rullstensås kallad just Brunkebergsåsen, som sträckte sig i nord-sydlig riktning på Norrmalm och Vasastaden. Det var Stockholms högsta punkt. 

Mellan S:t Klara och St Jakob ser man åsen, Mons Brunconi.

Stella Fare, arkivarie i botten även om hon kanske mest är känd som Stockholmspolitiker, gav oss en exposé över denna plats från medeltiden och fram till våra dagar.

År 1471 utspelades här ett berömt slag, Slaget vid Brunkeberg. Kristian I, inte bara kung av Danmark utan dessutom ledare av den då ganska skakiga Kalmarunionen, ville kväsa de upp­roriska svenskarna och lyckades inta berget, som var viktigt ur militärstrategisk synpunkt. Men svenskarna drev danskarna på flykten, och den segern utnyttjades förstås av dem som vill lös­göra sig från unionen och skapa en svensk nationalstat.

Länge stod ett torn på toppen av berget, ett vårdtorn, där det fanns en brandvakt. Om han såg en brand skulle larm ges via klockringning och flaggning enligt ett visst system. Detta kunde ses från andra platser där brandvakt fanns, som då kunde larma invånarna. Då släppte man allt man hade för händer och rusade till närmsta pump eller vattendrag och hinkade upp vatten. Någon brandkår fanns inte i Stockholm förrän mot slutet av 1800-talet.

Allt eftersom bebyggelsen växte tyckte många att åsen var i vägen. Den började grävas ur, så att gator kunde dras fram. Sten och grus utnyttjades till olika byggnadsverk. Under 1600- och 1700-talet skulle Stockholm omvandlas till en modern storstad. Till slut var Brunkeberg så utgrävt att vårdtornet riskerade att rasa. J.E. Carlberg, som tillträdde som stadsarkitekt 1727, och som mot tidens anda ville bevara och anpassa bebyggelsen efter terrängen, gjorde sitt bästa men förlorade slaget. Han lyckades dock med mycket annat och än i dag vittnar hus om vilken stilsäker arkitekt han var, bl.a. Stora Sjötullen på Blockhusudden och det hus som ligger i kvarteret Överkikaren i korsningen Hornsgatan Pustegränd, där han själv bodde och hade en arkitektskola.

En Carlbergs elever, Erik Palmstedt, blev vice stadsarkitekt 1773. Han fick i uppdrag att planera det nya Brunkebergstorg. Hans förslag om en pampig tempelliknande byggnad förverkligades aldrig. Men ödet ville att han ändå skulle få göra sitt avtryck där. Den fina pump han skapat för Stortorget mittemot Börshuset, som han också ritat, flyttades därifrån när vattnet började sina och placerades på Brunkebergstorg.

Brunkebergs Hotell.

Torget bebyggdes under 1840-talet med vackra byggnader, framför allt det som kallades Brunkbergs Hotell, som placerades på den norra, bredaste sidan av det kilformade torget. Något egentligt hotell var det knappast. Det fungerade mest som bostäder för besuttna och konstnärer och intellektuella. Hotellet flankerades på ömse sidor av andra byggnader. Det blev en livlig plats med butiker, serveringar och en droskstation. Artonhundratalet måste nog bedömas som Brunkebergstorgs storhetstid.

I närheten fanns Sergels ateljé på Beridarbansgatan, och Tekniska skolan, som senare blev Konstfack, låg vägg i vägg. Bland dem som rörde sig och verkade i området där kan nämnas Johan Hierta, Aftonbladets skapare, hans sambo journalisten Wendela Hebbe samt konstnärerna Johan Höckert, Maria Röhl och Julia Strömberg. Vid torget startade också Per Henrik Ling Gymnastiska Centralinstitutet 1815.  Invid låg Nya Elementarskolan. I ”hotellet” hade Svenska slöjdföreningens skola och Handelshögskolan sina första lokaler.

I februari 1848 utbröt en revolution i Paris på grund av höga brödpriser. Även i Sverige var det oroligt med motsättningar mellan reformivrande liberaler som ville ha frihandel och konservativa som ville hålla emot. Den 18 mars 1848 hölls en bankett i De La Croix-salongen vid Brunke­bergstorg anordnad av ett nybildat reformsällskap. Ute på torget samlades en folkmassa, som var ännu radikalare med krav på kungens avgång och allmän rösträtt. Det hela eskalerade och massan drog vidare. Resultatet blev krossade fönster, arresteringar, kroppsskador. Den som folkmassan var ute efter, hovkanslern von Hartmansdorff, som stod som symbol för motståndet mot alla reformer, undkom med nöd och näppe att bli lynchad, men 18 andra miste livet.

Det blev lugnare och så småningom fick Sverige lättnader i handeln och allmän rösträtt. Livet vid torget gick vidare. Nya butiker, nya nöjesinrättningar – torget var fortfarande en levande plats. 

Torget blev också platsen för den då nya tekniska uppfinningen telefonen. En driftig affärsman Cedergren kunde 1883 tillsammans med Lars Magnus Ericsson starta Stockholms Allmänna Telefonaktiebolag på Malmskillnadsgatan. Stockholm var då världens telefontätaste stad. En interiörbild från vad som kallades världens största telefonstation visar en otroligt vacker och på­kostad miljö. Telefonistyrket hade en viss status och telefonisterna var till en början rekryterade från de övre klasserna. På taket till byggnaden reste sig ett enormt torn dit alla stadens 4.000 telefontrådar samlades. Det var en storslagen syn men väldigt opraktiskt, så snart började man gräva ned kablarna i marken. Tornet fick ändå stå kvar tills en brand utbröt 1952.

 Telefontornet med telefontrådarna täckta av rimfrost.

Men på 1940-talet greps politiker och andra styrande av rivningsraseri. Nu skull vi ha ett City gubevars, trafikleder skulle breddas och tunnlar skulle byggas för den nya tunnelbanan. De hus som stod i vägen skulle bara bort! Det gick i olika etapper. Som värst var det på 1960-talet. Små­butikerna och hantverkarna drevs i väg liksom tidningsredaktionerna. Kulturhistoriskt viktiga byggnader revs, som Sergels ateljé, katolska Eugeniakyrkan och Betlehemskyrkan – Sveriges första frikyrka. I stället för att renovera och modernisera bostadshus skulle de rivas. Folk skulle inte bo där utan i förorten. Vi skulle ha skyskrapor och stora varuhus. Besluten togs i rasande fart. Det gick fort att riva men inte alltid lika fort att fylla de gropar för att inte säga kratrar som skapades. Den största gropen döptes till ”Riksgropen”, en så trist syn.

 Krigskådplats? Nej, rivning av en hel stadsdel.

Vad fick vi i stället? Fem Hötorgsskrapor. Dem kan man kanske försonas med, och Kulturhuset är vackert åtminstone om kvällen, tycker jag, sett från Sergels torg. Men i övrigt är det trista en­formiga byggnader, som t.ex. Åhlénshuset och parkeringshus. Är det inte betong så är det plåt – ”själlös konservburksarkitektur” enligt Stockkolmskännarna Henrik Andersson och Fredrik Bedoire. Och nedre delen av Sergels torg, gemenligen kallad ”Plattan”, är knappast någon trivsam plats och dessutom ökänd för sin knarkhandel.

Alla de vackra husen vid Brunkebergstorg försvann. Där det vackra Brunkebergs Hotell stod reser sig i dag en kolsvart skräckinjagande byggnad, som inrymmer Riksbanken. På ömse sidor av torget är det antingen plåt- eller betongfasader. Själva torget är totalt ödsligt. Ömkliga försök görs med planteringar och bänkar, som ingen vill sitta på. Och åsen är nu helt borta. Det enda som finns kvar av den är Observatoriekullen. Som Stella Fare säger i rubriken är det ”torget som försvann”.

Här ser man den dystra byggnad som ersatte Brunkebergs Hotell.

Man kan faktiskt bli gråtfärdig när man tänker hur trivsamt det en gång såg ut där. Dit åkte jag som barn med buss 90 eller 91 från bostadsorten Årsta, när mamma tyckte att vi skulle handla ”i stan” eller när familjen någon enstaka gång kostade på sig att gå på Povel Ramel-revy på Idéon. 
 

Men hur kunde det gå så här? För att travestera Olle Adolphson: ”Vad var det för ena dårar som härjade i stan”? Jo, nu skall de räknas upp. För evigt skall de stå fjättrade vid historiens skampåle:

Borgarråden Helge Berglund (s), Hjalmar Mehr (s), Joakim Garpe (s), Yngve Larsson (fp), Nils Hallerby (fp) och P.O. Hansson (fp), ivrigt understödda av Folke Kristensson, docent vid Handelshögskolan, chefsarkitekt Torsten Westman, chefen för saneringsbyrån Åke Hedtjärn, utredningschefen Anders Nordberg och stadsbyggnadsarkitekt Göran Sidenbladh.

Borgarrådet Garpe uppmärksammades särskilt för ett uttalande om att husen på ”äckliga gamla Strandvägen” borde rivas. Högerpartiet citerade honom på en valaffisch och skrev ”Det tycker inte vi. Rösta på Högerpartiet!”

Men vi skall också hedra dem som försökte streta emot rivningsraseriet: Gösta Bohman, då vd vid Stockholms handelskammare, som särskilt värnade om det småskaliga affärslivet; Eva Remens, fp,1:a vice ordförande i stadsfullmäktige, som kallade Sergels torg för ett akvarium och tvingades avgå som ledamot i Byggnadsnämnden; arkitekt Paul Hedqvist, som omtalade Hötorgsskraporna som ”Grönköpings Manhattan”; Henrik Cornell, Skönhetsrådets ordförande, Per Anders Fogelström och Olle Adolphson. Väl kämpat ändå trots att ni förlorade detta slag om Brunkeberg!

Ja, allt detta och mer därtill berätta Stella om, och den som vill veta mer kan skaffa hennes bok ”Brunkeberg – och torget som försvann”. Det är den jag hämtat alla bilder från!

Varma applåder och många frågor från publiken avslutade denna eftermiddag.

Birgitta Agazzi