Det ligger vackert vid Mälaren i en stor park full med sällsynta träd. Kanske det mer är en villa än ett slott, men huset är så pampigt att man förstår att det kallas slott. Än mer imponerad blir man när man får höra att det var avsett som ett sommarställe.

Det var Knut Ljunglöf som lät uppföra detta hus 1893. Han hade god råd, för han hade blivit stormrik på snus. Det var hans far Jacob Fredrik som hade startat snustillverkningen, och han blev också stormrik. Fabriken låg på det som då hette Stora Badstugatan, alltså nuvarande Sveavägen, där Thulehuset (eller Skandiahuset) i dag ligger. Det var fadern som lanserade fabrikens storsäljare: ”Ljunglöfs Etta”. Det sägs att vännen och kemisten Jöns Jacob Berzelius bidrog med sina kunskaper till den höga kvaliteten. Men det vill inte Jacob Fredrik  erkänna, så det slutade med ovänskap dem emellan. Hur som helst blev detta snus ett av de största varumärken som vi har i Sverige.  

Vi fick höra detta och mycket mer när vi intog kaffe och smörgås i matsalen av vår guide, Rolf Lenstam, som tillika är direktör för det bolag som i dag driver verksamhet på slottet. Han berättade vidare att sonen Knut inte vansläktades utan förvaltade verksamheten väl och köpte på sig stora områden i Västerort. Knut kom att kallas ”Snuskungen”, så där har vi ännu ett skäl till benämningen slott: en kung måste ju ha ett slott. Han frotterade sig med gräddan i samhället med kung Oscar II som den förnämste. Nere vid bryggan låg två praktfulla lustjakter. Den ena tjänade som transportmedel för Knut då han tog sig till och från stan. Slottet är ritat av Gustav Lindgren i en egenpåhittad blandstil, ibland kallad ”spansk haciendastil”. Slottet är väldigt välbevarat vad gäller exteriör och interiör. Väggarna i matsalen är klädda med gyllenläderstapeter, och i andra rum finns sidentapeter. Det fina väggmålningar i alla rum och vackra glasmålningar i trapphuset. Men tyvärr stod huset övergivet en tid, och då försvann det mesta av lösöret vid inbrott.

Snuskungen Knut separerade från sin första hustru med vilken han hade tre döttrar. Snart nog gifte han om sig med sin bästa väns änka, Hulda. Det lär ha skett på på uppmaning av vännen på dennes dödsbädd. Hon medförde tre döttrar. En av dem, kallad Mille, kom att bli upptäcksresanden Sven Hedins stora kärlek. Ödet ville dock inte att de skulle få varandra. Hon gifte sig med en annan man men blev aldrig lycklig. Han dog ogift med Milles foto på nattduksbordet.

Knut tog väl hand om sina anställda. Han införde bl.a. att slags pensionssystem för dem och gratis snus! År 1915 förlorade släkten fabriken, för då infördes ett statligt tobaksmonopol. Men Knut hade sin förmögenhet. Han var den sortens rikemän som generöst donerade pengar till välgörenhet och konst. Bl.a. bekostade han en del av utsmyckningen av Adolf Fredriks kyrka och operan. 

Både Jacob Fredrik och Knut var noga med kvaliteten på sin vara. Knut testade så gott som varje dag snuset genom att dra in det i sin näsa, som sades bli större och större med åren. Han ville till en början inte exportera sitt snus för han insåg risken med att det skulle försämras av transporten. Men så kom någon fiffig person, en kvinna trodde vår guide, på att man kunde använda samma metod som då man försluter syltburkar med paraffin för att förhindra mögel. Så då kunde snus fraktas i paraffinerade kärl ända till Amerika. Och det var bra, för där fanns tusentals utvandrade svenskar som behövde snus. I Chicago, som då vimlade av svenskar, finns det en gatuskylt som visar att gatan tidigare kallades ”The  Swedish Snus Boulevard”. En amerikansk järnvägsbaron sa ”Ge mig snus, brännvin och 100 svenskar, så skall jag bygga en järnväg till helvetet”.

År 1992 infördes ett snusförbud i EU. Bakom låg nog inte bara omsorg om hälsan utan också att tobaksodlare i EU inte ville ha någon konkurrens till sina produkter. När Sverige skulle ansluta sig till EU var snuset en oerhört viktig punkt, och vi fick faktiskt igenom ett undantag i avtalet. Det innebär att det nu bara är i Sverige som man får sälja snus i EU. Officiellt alltså. Den största inkomstkällan för Finlandsbåtarna är snuset. Mycket av det säljs sedan i Finland under disk. På frågan om kioskerna som säljer inte är rädda för att åka fast, svarar man att poliserna är de bästa kunderna! Hyckleri, tycker vår guide om allt detta, och det får man hålla med om. Han berättade om ett möte på hög nivå inför inträdet i EU som utspelade sig just i matsalen och där han varit med. Han sa då att om snuset skulle förbjudas även i Sverige, så skulle han plocka fram det snus som Snuskungen lär ha gömt i den praktfulla lampan i matsalen och sälja det och på så sätt göra sig en förmögenhet.

Snus var åtminstone förr något som inte alltid var så väl ansett. Därom skvallrar uttryck som som snusförnuftig, snusmumrik, snustorr (om något tråkigt), liksom Frödings rader: ”Snus är snus om än i gyllne dosor”. Men besöket på Ljunglöfs slott lärde oss hur viktigt snuset har varit och fortfarande är för Sverige och svenskarna.

Vår guide, som tidgare varit navigatör i flygvapnet, lyckades verkligen väcka allas intresse, för frågorna från åhörarna var många. Men till slut måste vi ta avsked, och då fick han förstås en varm applåd.

Birgitta Agazzi