Vi var många SPF:are som vill vara med, så vi fick dela upp oss i två grupper. Vi hälsades varmt välkomna av våra guider, Karina Svensson och Caroline Bäcklund: ”Så roligt att äntligen få folk i huset och ha visningar igen!”, sa de. Och vi var förstås också glada.

Konserthuset stod klart 1926. Det var efterlängtat, speciellt av stadens symfoniorkester, den som vi i dag känner som Kungliga Filharmonikerna men som då hette Stockholms konsertförening.

Uppdraget att rita huset gick till Ivar Tengbom. Det blev hans stora genombrott. I dag verkar placeringen av huset vid Hötorget självklar, men det var det inte på 1920-talet. Visserligen fanns då nya varuhuset PUB där på andra sidan torget, men annars var det inte särskilt fashionabelt där. Men staden hade stora planer för området. Man satsade bl.a. på att göra Sveavägen till Stockholms Champs Élysées, och tanken var att ingången skulle ligga mot den gatan. Men Tengbom förlade den åt motsatta hållet, alltså mot Hötorget. Hans tanke var att det skulle blir effektfullare att man gick från myllret på torget in i lugnet i detta ”tempel till musikens ära” som han sa. Och på köpet fick vi stockholmare en härlig sittplats på den generösa trappan, där vi vackra dagar kan sola och njuta av folklivet nedanför.

Huset kunde byggas genom att man samlade in pengar, bl.a. genom lotterier. Det anses som Stockholms främsta exempel på nyklassicism och ett av Sveriges främsta arkitektoniska mästerverk. Ett genomgående tema är antikens myter. Många andra konstnärer bidrog till utsmyckningen, t.ex. Einar Forseth med mosaiker och stuckaturer, Carl Milles, som inte bara står bakom den ståtliga Orfeusgruppen framför huset utan även statyer i form av de fyra muserna inomhus, och Elsa Gullberg, som fick uppdraget att leverera textilerna. Utanför Stora salen på första balkong kan man beundra de fantastiska intarsiadörrarna av Ewald Dahlskog.

Vi kunde höra vacker cellomusik från ett övningsrum och kvittret av barnröster, som kom från elever i Adolf Fredriks musikklasser. De var där för att öva till en konsert. ”Det är precis som det skall vara”, sa guiden. Full fart och musik över allt.

Stora salen ville Tengbom ha som ett torg med ett podium omgivet av stora statyer. Men så ser det inte ut i dag. Det har varit flera renoveringar, den mest omfattande ägde rum på 1970-talet. En viktig anledning till de förändringar som gjorts är strävan efter bättre akustik. Tengbom må ha varit en storartad arkitekt men akustik hade han inte kläm på. När det kom på tal sa han: ”När det gäller akustik får man förlita sig till slumpen.” I sin himmel kan han dock glädja sig över att de nya röda stolarna är efter hans ursprungliga ritningar och att det vita taket som skulle ge en illusion av medelhavshetta nu finns i foajén utanför Grünewaldsalen. Och förstås att huset återfått sin riktiga färg. Det skulle vara blått, men ganska snabbt sjangserade färgen och blev smutsbrun. Enligt en anekdot stals färgburkarna och man fick införskaffa en billigare färg av sämre kvalitet. Hur som helst nu lyser huset med sin djärva blå färg upp stadsbilden.

I Stora salen går väggarna från en jordbunden gråbrun ton längst ned till ljusare guldgult högre upp. En tanke som Tengbom hade var att utsmyckningen i huset över huvud taget skulle vara finare ju högre upp man kom – till stor glädje för dem som sitter på de billigaste platserna. Hovlogen är placerad i mitten på första balkong. Vid behov kan man dra för draperier på sidorna om logen. När de kungliga närvarar på officiellt uppdrag hänger man en gobeläng, ”kungatäcket”, över balustraden. Men drottningen kommer ibland också privat och det gjorde även prinsessan Lilian på sin tid för att njuta av en konsert. Det är i Stora salen som Nobelprisutdelningen pågår. År 1982 installerades en ny orgel. Den gamla hade en totalt misslyckad placering och användes sällan. Den nya har 6100 pipor från en liten på 300 mm i diameter till den största på 10 m.

Lilla salen, den näst största salen, avviker helt från Stora salen. Med sin överdådiga ornamentik på väggar och tak påminner den om ett italienskt renässanspalats. Den har kommit att kallas Grünewaldsalen efter Isaac Grünewald, som var den som fick i uppdrag att utforma salen. Han var god vän med Tengbom men det var inte ett okontroversiellt val. Grünewald var en ledande företrädare och temperamentfull debattör för den nya modernismrörelsen, som många ogillade. Allt detta och hans judiska bakgrund gjorde med dåtidens starka antisemitiska stämningar många tveksamma. Man förknippar honom med starka färger, men i det här fallet har han hållit sig i en dämpad skala i ockra. I taket var det meningen att det skulle finnas en avbildning av kända kompositörer i de fyra hörnen. Men det gick inte att komma överens om vilka det skulle vara. Men en kompositör blev det i alla fall – Beethoven. Och dessutom målade konstnären i smyg in en bild av sig själv i ett hörn.

Sex månader fick Grünewald på sig och det klarade han. Han målade taket själv halvliggande i en fällstol. Det intressanta var att han utförde sitt arbete just då han hade fått en fängelsedom, men han fick respit för att måla färdigt. Hans brott? Han hade slagit till en tågkonduktör. Det hjälpte inte att Grünewald försvarade sin hustru, som tågkonduktören just hade örfilat och slängt omkull. Att angripa en kvinnlig konstnär vägde uppenbarligen lätt mot ”misshandel av statstjänsteman”.

Utanför Grünewaldsalen finns en vacker foajé med en enorm matta på 76 kvadratmeter. Den är formgiven av Grünewald med mönster som inspirerats av den minoiska kulturen. Den här mattan liksom andra mattor och många andra textiler slits hårt och har med tiden behövt ersättas. Det finns ju en bar i foajén så då och då spills det på mattan. Rödvin är inte så farligt berättade guiden. För det finns det rengöringsmedel att ta till. Värre var det efter en kräftskiva då någon hade tappat ut en hink med kräftspad på mattan!

Vårt besök slutade förstås med en varm applåd och tack för guidningen. Det går inte i ett kort referat att göra rättvisa åt allt som finnas att se. Men vid nästa besök är vi säkert flera som kommer att stanna upp och beundra all utsmyckning. Vad stolta vi kan vara över vårt konserthus!

Birgitta Agazzi