Som vår utmärkta guide Marie Andersson berättat tidigare, så är Stockholms tunnelbana unik med sin konstutsmyckning. Visst är Moskvas Metro med sina kristallkronor imponerande och Londons Underground med sina vindlande gångar har sin charm, men vi har mest konst! Världens längsta konstutställning faktiskt. Det vet Marie, för hon har länge varit SL:s konstexpert. Och nu har den nya utgåvan av hennes bok om konsten i tunnelbanan kommit: ”En guide till konsten i tunnelbanan och i den övriga SL-trafiken.” Utgiven på Trafik-Nostalgiska förlaget med foton av Hans Ekestang.

I motsats till Moskva, som slutade med utsmyckning av metron på 1950-talet, så bestämde de styrande i Stockholm – efter ihärdig lobbyverksamhet från bl.a. Siri Derkert och Vera Nilsson – att alla tunnelbanestationer skulle förses med konst. Och på den vägen är det. Av 100 stationer finns det konst på 90. Inför en utsmyckning kan ibland utlysas en öppen tävling för konstnärer, ibland inbjuds några stycken konstnärer att komma med förslag, ibland får en konstnär uppdraget för en hel station, ibland får flera konstnärer dela på uppdraget. Det sista är ju naturligt när det är stora stationer som T-Centralen (ihop med pendeltågstationen Stockhom City).

Vi träffades, som vi brukar vid Karlaplans t-station. Den första gruppen var där kl. 9:45, den andra kl. 12:45. Kanske vi kunde ha trängt ihop oss i en grupp, men det är skönt att inte vara för många, och så är det bra att kunna välja tid.

Målet var att bese konsten på blå linjen, men innan dess hann vi i första gruppen på Karlaplans station beundra det enormt långa fotomontaget av Larseric Vänerlöf. Det lönar sig att titta noga. Där dyker det upp välkända figurer och motiv med händelser. ”Den dagen den sorgen” heter den. De ursprungliga ömtåliga fotona har i dag ersatts med emaljplåtar, och det är bra, sa Marie, för bilderna syns tydligare då. På andra perrongen har Tor Hörlin klätt väggen ned fin mosaik i abstrakt mönster och skapat små nischer, där man kan sitta avskärmad och vänta på ett tåg.

Vi åkte sedan till T-Centralen. Där stannade vi också kort till för att konstatera att det faktiskt finns en reklamfri perrong i tunnelbanan. Det är den övre. Väggarna där var klädda i mosaik av Anders Österlin och Signe Person Melin. Vissa mönster kan tolkas som trafiksignaler. På pelarna finns också konst. Siri Derkert har smyckat en. Där kan man bl.a. hitta en busskonduktris med den typiska myntväskan liksom Derkerts två döttrar. Vi drog vidare ned till den undre perrongen. Här hann vi titta på andra pelare med små reliefer, som man ser bara man tar sig tid.

Men vi skulle skynda vidare till blå linjen (Kungsträdgården–Hjulsta/Akalla). Dit kommer man genom Blå gången. Från början hade man oljemålningar där. Men de for illa, klottrades ned eller stals. Så i stället lät man Fredrik Reuterswärd leka fritt med SL:s logga i konstverket ”Take the A-train”. Den som orkar kan försöka räkna hur många S och L som finns där.

På perrongen för blå linjen var nu allt i blått. Det finns flera valv, vackert dekorerade med bladrankor. Precis vid ingången till perrongen ser vi siluetter av de arbetare som utfört stationen. Konstnären är Per Olof Ultvedt.

Vi gick av vid Rådhuset. När man utlyste en tävlan om konsten på denna station lämnade Sigvard Olsson in en puderdosa! Han påstod att färgen på pudret i den var samma som enligt honom finns på det inre i Atlasbergen i Nordafrika och att samma färg säkert fanns i berget under Rådhuset. Han fick uppdraget. Han har fantiserat vidare. Massor av lämningar har enligt konstnären sjunkit ned genom jorden till stationen: stora lådor, som kallas parmar efter ett gammalt volymmått för hö (och de som mätte kallades parmmätare, därav Parmmätargatan), ett fundament till en fabriksskorsten (kanske Bolinders), en hög med skinn (anknyter till de skinngarverier som fanns på Kungsholmen förr, därav Garvargatan, Garvar Lundins gränd), ”Lyckans galoscher” (anknyter till en skomakare på Hantverkargatan), en vedstapel och t.o.m. ett praktfullt portvalv till den tunnel som tåget kör in i. Konstnären går då och då en runda på stationen och kommer på nya grejor. Och väggarna är förstås puderrosa.

Nästa station vi gick av vid var Stadshagen. Först noterar man bara den grå färgen. Men så ser man de stora väggtavlorna av Lasse Lindqvist, alla med idrottsmotiv. De är målade på veckad plåt, och så finurliga att de ändrar motiv beroende på vilken vinkel man ser dem ur. En föreställer en fotbollsmatch. Från ena sidan ser man svenska landslaget i full aktion. Från andra hållet ser man rödklädda spelare (arvfienden Danmark?), som håller på att göra mål. Men den svenska målvakten verkar rädda situationen. Så kul att se på.

Vi drog vidare till Solna station. Väggarna är bjärt röda med massor av grön granskog i siluett. Konstnärerna Karl-Olov Björk och Anders Åberg hade först tänkt sig att det räckte så, men de som byggde stationen tyckte att konstnärerna skulle måla dit lite figurer också. Så blev det också. Motiven kan sägas avspegla problemen med avfolkning av landsbygden med nedläggning av butiker m.m., och man blir lite ledsen och nostalgisk. Men en hel del humor finns också, t.ex. med en jägare som inte ser att älgen står bakom honom. Det finns också tittskåp att fördjupa sig i.

Nästa och sista stopp var Västra skogen. Precis som med Stadshagen är väggarna milt grå, men det finns stora kakelklädda partier. På vissa ställen verkar det fattas en bit eller så sticker det ut en bit. Man kan roa sig med att försöka hitta den felande biten och på så sätt lägga pussel. Konstnären är Sivert Lindblom, och naturligtvis har han även här låtit sin profil ingå i dekoren på ett raffinerat sätt. Stationen ligger ju intill Ingentingskogen, men det tyckte man inte var ett bra namn på en station, så då hittade man på Västra skogen.

Vi hann inte flera stationer, för det är så mycket att se på varje station. Det jag har återgivit här är bara en bråkdel. Alla verkade sugna på att åka flera gånger med Marie som guide. En varm applåd från oss konståkare avslutade visningen.

Birgitta Agazzi