På månadsmötet i april fick vi åter träffa Ingrid Thörnqvist, tidigare utrikeskorrespondent i SVT. Förra gången hon var hos oss berättade hon om Gustaf Svingel (se referat från 16/11 2021). Svingel lyckades hjälpa östtyskar att komma till väst under det kalla kriget, bl.a. släktingar till drottning Silvia, vilket drottningen berättat om i en intervju med Ingrid.

Ingrid hade också mött drottningen i andra sammanhang och börjat bli nyfiken på henne som person. Hon slogs av att det sällan rapporterades i medierna om drottningens engagemang i olika välgörenhetsorganisationer. Så föddes idén att göra en reportagebok om drottningen genom att följa henne tätt i spåren under ett år och rapportera om vad hon gör utöver de ceremoniella plikterna, om hennes vardagsarbete.  Men för att komma henne nära måste det förankras och bli godkänt av hovet, och det tog månader att få det godkännandet. 

Till slut blev det klartecken. Ingrid ville inte vara en vanlig ”hovreporter”, vilket man förknippar med okritisk och devot rapportering. Hon minns från sin yrkestid hur kollegor värjde sig för att göra nyhetsinslag om de kungliga. 

I planen ingick också att få tre längre intervjuer med drottningen under året. Det visade sig bli svårt. Det kungliga schemat är fullspäckat, men man anar också en avvaktande hållning från huvudpersonen själv liksom från hennes rådgivare. Det blev till slut i alla fall två intervjuer.

Ingrid intervjuade även andra, personer som är med på möten och olika evenemang och personer som arbetar nära drottningen. 

Fram tonar en bild av drottningen som under den väna ytan verkar vara en viljestark och energisk person. Hon är omvittnat mycket vänlig och omtänksam, vidare har hon ett hästminne. Hon känner igen personer som hon kanske bara träffat en gång och minns vad de har pratat om tidigare. Sådant gör intryck. Det är svårt att få någon att säga något negativt. Det värsta verkar vara att hon åtminstone tidigare hade svårt att passa tiden. Hennes medarbetare men också svägerskan Christina och dottern Madeleine vittnar om hennes energi och höga arbetstempo. Hon missar inte något möte om hon inte är dödssjuk, sägs det. De undrar när hon sover, för det är inte ovanligt att man får ett sms kl. fyra om morgonen. En del medarbetare har lärt sig att sätta mobilen på tyst läge under natten. De framhåller alla risken för att hon skall överanstränga sig. 

Kungens roll och uppgifter är reglerad i regeringsformen. Men där står inget om vad drottningen skall göra. Kanske medger det ett visst svängrum att ägna sig åt egna frågor, menar Ingrid. Men enligt drottningens närmaste medarbetare, informationschefen Margareta Thorgren och statsfrun Anna Hamilton, är hennes uppgift ”att stötta kungen i hans arbete för Sverige”. Det är kungen som bestämmer och drottningen söker hans samtycke i allt det hon företar sig. Men eftersom hon är en envis person kan man gissa att hon ofta får sin vilja fram. Prinsessan Christina säger att hon beundrar sin svägerska på många sätt, inte minst för att hon, som  Christina säger, ”står ut med att leva med min lillebror. Han är inte alltid lätt”.

När Silvia Sommerlath lärde känna Sveriges dåvarande kronprins under OS 1972 München som OS-värdinna hade hon bakom sig en fyrårig utbildning som tolk och hade också arbetat som tolk på Argentinas konsulat. Kort senare blev hon utbildningsansvarig för OS-värdinnorna.

När hon sedan i mars 1976 kom till Sverige som blivande brud var hon alltså ingen bortkommen dununge. Hon ville ha något att göra. ”Var är min skrivmaskin?”, frågade hon. Det hade ingen tänkt på, men strax ordnades en skrivmaskin fram, ett kontor inreddes och en stab av medarbetare anställdes.

Hon är uppfödd med två modersmål: tyska på faderns sida och portugisiska på moderns. Sedan kan hon engelska och franska samt spanska som hon alltså har tolkutbildning i. När hon kom till Sverige satte hon metodiskt i gång med att lära sig svenska och hon är noga med att kontrollera att grammatik och ordval är korrekt i de tal hon håller. Hon har också strävat hårt med uttalet men en liten brytning avslöjar att svenska inte är hennes modersmål. 

Förutom de officiella uppgifterna, där hon representerar Sverige och kungahuset har hon skapat sig egna uppgifter. Liksom andra kungliga är hon hedersledamot eller ”hög beskyddare” av mängder med organisationer, som Böda Skogsjärnväg, Kungl. Musikaliska Akademien, Bröstcancerförbundet, Deutscher Damenklubb, Svenska dyslexistiftelsen, World’s Children’s Prize för att ta några exempel. Hon är också styrelseordförande i två fonder som gäller barn och ungdomar med funktionsvariation och två stiftelser som gäller demenssjukdomar. Vidare är hon hedersordförande i ett tiotal organisationer, Svenska friidrottsförbundet, Nationalmusei Vänner, Mentor International, World Childhood Foundation. Ingrid kan konstatera när hon får närvara på några möten att drottningen är en påläst och drivande ordförande, och det bekräftas i intervjuer med insatta personer. Hon utnyttjar när så behövs sin ställning som drottning för att få stöd för verksamheten. Och hon är duktig på att sätta andra i arbete.

World Childhood Foundation är en organisation, som drottningen startat själv.  Den ägnar sig åt att hjälpa barn som är utsatta för sexuella övergrepp, ett svårt ämne som många instinktivt värjer sig emot men som blivit en av hennes hjärtefrågor.

Ett annat ämne som ligger henne nära är demenssjukdomar, som hon kom kom i närkontakt med när hennes mor drabbades. Det var en tålamodsprövande tid och hon insåg då att det saknades mycket kunskap i vården om detta sjukdomstillstånd. Då tog hon initiativ till stiftelsen Silviahemmet, som syftar till att utbilda i första hand sjuksköterskor, s.k. Silviasystrar, om demensvård men även andra yrkesgrupper. Det hela har vuxit och har också spritt sig utomlands. Hon fick idén att skapa särskilda bostäder för par som ville fortsätta att bo ihop när ena parten drabbats av demens. Ikeas grundare Ingvar Kamprad bjöds in på te. Han blev eld och lågor över idén och skänkte genast flera miljoner. En tomt i närheten av Drottningholms slott anskaffades, bygglov beviljades och bygget sattes i gång. Silviabo kallas det. Men några grannar överklagade, så under sex år stod husen tomma där. Men nu planeras sådana bostäder även i Helsingborg.

En annan organisation som hon startat är Mentor Sverige, som skall främja hälsa och förebygga droganvändning bland barn och ungdomar. Idén är att skaffa fram vuxna som kan bli mentorer och förebilder åt ungdomar. 

Ingrid försökte också ta reda på om drottningen själv hade någon förebild, och det verkar som om drottning Josefina, gift med Oscar I, var en sådan. Det finns stora likheter. Hon var av tysk börd och blev drottning av Sverige och ägnade sig åt välgörenhet, särskilt för barn och äldre.

Drottningen har ett eget, inte officiellt, valspråk: ”Man kan om man vill, och man måste om man har möjlighet.” Det verkar som om hon lever upp till sitt valspråk. 

Ingrid Thörnqvist lyckades genomföra sin idé att följa drottning Silvia under ett år och ge en bra bild av en person som tar sitt yrke som drottning på allvar. Resultatet blev rapportboken: ”Yrke: DROTTNING. Makten och möjligheterna”.

Varma applåder och tack till Ingrid avslutade denna eftermiddag.

Birgitta Agazzi