Arrangörer var de fyra SPF-föreningarna på Östermalm – Engelbrekt, Hedvig Eleonora, Gärdet–Djurgården och Karlaplan – i samarbete med Östermalms stadsdelsnämnd. Det var fritt inträde och var öppet för alla, så det var inte bara SPF:are som kom. 

Sådana här seniordagar anordnas sedan några år ungefär vartannat år, och de fyra SPF-föreningarna hjälps åt att ordna programmet med en förening som turvis tar huvudansvaret. I år var det SPF Seniorerna Karlaplan.

Åtta utställare informerade i olika rum om sin verksamhet: Studieförbundet Vuxenskolan, Reseskaparna, Veteranpoolen, Östermalms sjukvårdsförening, gymmet Activage, Saktabutiken Fleminggatan, Väntjänsten Östermalm och Pensionärsrådet SPR. Två av dessa, Reseskaparna och Activage, tog också tillfället i akt och höll varsitt föredrag. I nedervåningen kunde man vederkvicka sig i serveringen.

Dagens föredragsprogram inleddes av stadsdelsnämndens ordförande Andrea Hedin. Hon berättade om de områden inom äldrevården som nu prioriteras: att äldre i hemvården skall slippa möta nya ansikten hela tiden, bättre språkkunskaper och bättre demenskunskaper hos personalen, bättre måltider på äldreboenden. Viktigt var också ett tryggt mottagande hemma efter sjukhusvistelse.

Helen Tronstad, meteorolog på SVT och även SPF-medlem, berättade om sin långa resa till Thailand. Hon ville göra en så klimatvänlig resa som möjligt, helst bara tåg, i alla fall inte flyg. Via Finlandsbåten till Helsingfors tog hon sig till Moskva där hon kunde hoppa på den legendariska transsibiriska järnvägen till Peking. Så vidare till Mongoliet, Vietnam och Kambodja innan hon nådde Thailand. Så gjorde hon en avstickare till Australien, men dit måste hon åka båt. Här och var under den långa resan blev det buss och någon gång bil, men den enda gången hon flög var när hon tog sig tillbaka från Australien. Lite sorgset måste hon konstatera att inte ens tåg alltid var så miljövänligt, för även om tågen gick på el så drevs kraftverken med kol på många håll. Hon var inte ständigt på resande fot utan stannade till här och var. Mest udda upplevelse var kanske att dansa i en park i Peking med en entusiastisk kinesisk squaredansförening där. I drygt 5 månader var hon borta. Det hade förstås varit snabbare och billigare att flyga, men Helens resa var inte bara klimatvänligare utan även mer spännande. Imponerande var att Helen reste ensam, och hon skötte i stort sett alla bokningar själv.

Vi fick också lyssna till den "rockande ambassadören" som några kallar honom, Henrik Salander. Han var tidigare nedrustningsambassadör men har alltid haft ett musikintresse, speciellt för rock och pop. I tonåren bildade han ett framgångsrikt popband, The Hounds. Han berättade om 1960-talets musikrevolution, där The Beatles och Bob Dylan var portalfigurerna. De var nyskapande musiker och lyriker och obegripligt produktiva. Henrik levererade inte bara en musikföreläsning utan illustrerade den med sång och eget komp på gitarr. Åhörarna uppmuntrades att sjunga med och den gjorde många gärna – det var ju vår ungdoms musik vi återupplevde! De flesta satt kvar när vi egentligen skulle ha brutit upp för lunch. Ett gott betyg för en föreläsare.

Jonas Hallberg, känd från radio och tv, lade ut texten om sanning utifrån sin bok med titeln "Vad är sanning?" Den ställer 104 frågor, bl.a. Är självbiografier sanna? – Hur kan din sanning någonsin bli min? – Är det sant att man vet bättre när man blir äldre? – Behövs vita lögner? – Är det sant att en bild säger mer än tusen ord?". Det finns ett kort svar och ett längre. Tänkvärda och välformulerade och förstås underhållande.

Henrik Ekman, naturfotograf, också känd från tv berättade om en klenod i vår stad, Nationalstadsparken, världens första nationalstadspark faktiskt. Och vi satt strax intill den, för Tessinparken är en av entréerna. Parken är över en mil lång från Ulriksdal i norr till Djurgården och Fjäderholmarna i söder. Det finns en getingmidja med mycket bebyggelse men där finns några gröna stråk, där rådjur och andra djur kan vandra. Fågellivet är rikt, och där kan man höra sånglärkan jubla i skyn och studera hur mörten hoppar likt laxar vid Stora Skuggan. Men Henrik påminde oss om att vi alla måsta vara vaksamma mot hot om att nagga denna unika miljö i kanterna.

När journalisten och publicisten Amelia Adamo äntrade scenen och framför sitt föredrag "Pension och passion" var salen knökfylld och stolarna räckte inte till, så många fick stå. Men det gjorde inget. Det var med smittsam entusiasm som Amelia berättade om sitt liv och sin syn på livet som senior. Hennes eget liv är en framgångssaga. Hon föddes utom äktenskap i Italien, men hennes mor tog sig till Sverige med den niomånader gamla dottern och lyckades få jobb som hembiträde och hade sin dotter hos sig. En bedrift i sig. Modern gifte sig senare med en italiensk invandrare. Familjen gick in för att bli svensk, men ibland blev det fel, som när modern skapade en adventsljusstake med 3 olikfärgade ljus! Pinsamt, tyckte den 10-åriga Amelia, som visste hur det skulle vara. Amelia var duktig och ambitiös, och blev framgångsrik journalist. Två gånger har hon fått stora journalistpriset. Hon inte bara ryckte upp Veckorevyn utan har också startat inte mindre än tre tidningar för kvinnor, Amelia, Tara och M-Magasin. Nu som plus 70 ("det nya 50") har hon slutligen erövrat ännu lite mer svenskhet genom att våga sig ut på vandringar i naturen, något som hon aldrig fick uppleva som barn. Skog och annan vild natur sågs som något farligt. Men hon bor bekvämt och äter gott på sina vandringar.

Birgitta Agazzi