Som vanligt när programansvarig Lillebil Björkman håller i trådarna hade vi fått en eminent guide, nämligen Per Ahldén. Per är intendent där, kanske en märklig titel för en butik, men Svenskt Tenn är mer än en butik. Det är en kulturinstitution på heminredningens område med eget arkiv. Merparten av personalen är kvinnlig. Per möttes första dagen på jobbet av följande replik från en kund: "Ah, en man på svenskt Tenn. Ni blir nog inte gammal här". Fast där fick kunden fel. Per har jobbat där i 18 år nu.

Vi började vårt besök med en god kopp te i Tesalongen. Den inrättades först 2011, men det hade varit en dröm hos grundaren Estrid Ericson, så vi kunde förnimma hennes gillande blick från ett foto i salongen. Per berättade om hur allt började. En driftig ung kvinna från Hjo,som hade lyckan att ha en förstående far som lät henne utbilda sig till teckningslärare, grundade redan som 30-åring 1923 Svenskt Tenn. De nuvarande lokalerna på Strandvägen har man haft sedan 1927. Till en början var det just tennkonst som salufördes. Snart nog blev det textilier och möbler samt andra inredningsdetaljer.

Estrid var inte bara duktig formgivare, hon förstod också att knyta till sig duktiga medarbetare. Hon säger själv blygsamt att hon inte var praktiskt lagd. Men om man lyckas att skapa en inrättning som Svenskt Tenn, som snabbt vann erkännande, så är det rätt att räkna henne som en av Sveriges första kvinnliga entreprenörer. Ett mått på hur snabbt företaget slog igenom var att det blev Kungl. Hovleverantör redan 1928, en utnämning som man behållit sedan dess.

Viktigt för Svenskt Tenn är att gynna svenskt hantverk. Det mesta av de egna produkter man säljer är tillverkade i Sverige. F.n. måste man dock trycka sina tyger i England, men man hoppas kunna ta hem även det. Hela 80 % av sortimentet är egen design.

År 1932 inleder Estrid sitt samarbete med den österrikiska arkitekten och formgivaren Josef Frank. Han var av judisk börd, och den tilltagande antisemitismen tvingade honom att gå i landsflykt. Eftersom han var gift med en svenska var det naturligt att bosätta sig i Sverige. Samarbetet med Frank varade livet ut, även om paret Frank var bosatt i New York under kriget, med tanke på den osäkra situationen för judar i Sverige då med grannländerna Danmark och Norge ockuperade av Nazi-Tyskland.

Samarbetet gick ut på att Frank ritade möblerna och textilierna, och Estrid hade öga för att exponera dem, eller som journalisten Eva von Zweigbergk formulerade saken: "Han gjorde allt hon bad om, hon uppskattade allt han gjorde" Skönhet och kvalitet var deras ledord. De hade som inredningsfilosofi att man gott kunde blanda gammal och nytt, och gärna skulle blanda mönster. Minst tre mönster skulle det vara i ett rum, tyckte de. Men väggarna skall vara vita, om det är ett rum där man ofta vistas.

Svenskt Tenn är berömt för sina vackra dukningar. Här kan man komma ihåg Estrids råd: låga vaser så man ser sina medgäster, men höga ljus så att alla blir vackert belysta.

När Estrid var 50 år gammal förvånade hon alla med att gifta sig, praktiskt nog med en man med samman efternamn, dock måste hon byta ett K mot ett C. Maken hade hon mött på en stormig resa över Atlanten. Han var kapten ombord och hon var VIP-passagerare, som förstås fick plats vid kaptensbordet.

Efter föreläsningen gick vi ut i butiken och beundrade allt, bl.a. "Nationalmuseiskåpet", "wellpappskåpet", den lilla vackra syltkrukan i tenn, vasen "Ekollon", tyger som Estrids "Elefant", Franks "Primavera", "Butterfly", "Manhattan", för att bara nämna några.

Vi kan vara stolta över att ha denna unika inrättning i vår stad. Det känns också tryggt att Svenskt Tenn i dag ägs av en stiftelse med det uttalade målet att företaget ska leva för evigt. Allt överskott som verksamheten genererar går till forskning inom bland annat ekologisk hållbarhet, miljövård, genetik, biomedicin och läkemedel.

Birgitta Agazzi