Guiden Kristina Holmqvist ledde oss sedan till till huvudmålet ”Kungliga Vänthallen”.

På vägen in stannade vi till vid en modell av stationen. Kristina berättade att  stationen länge varit på väg att sjunka ned mot Klara sjöbotten, så  man har nyligen stagat upp den med stål- och betongpelare undertill. ”Skulle man vända hela bygget upp och mer skulle det se som en igelkott”, sa hon.

Centralstationen invigdes 1871 som ett led i förena norra och södra stambanan. Arkitekt var Adolf W. Edelsvärd, som var SJ:s chefsarkitekt och huvudman bakom alla de stationshus som byggdes under järnvägens barndom. I det som nu är entréhall finns kassettak med usökta målningar av Filip Månsson. Det inrättades tjänstebostäder och länge hade generaldirektören tjänsterum där.

Vid invigningen var Stockholms central den näst största byggnaden efter slottet. Onödigt stor tyckte många. Då var byggnaden ändå inte så hög och stationen inte så utbyggd som den är i dag.

Utbyggnaden har skett i flera omgångar, mest genomgripande på 1920-talet, då man hade bestämt sig för att satsa på järnvägen. En ny stor vänthall byggdes och spåren flyttades. Då var Hugo Zettervall huvudarkitekt. Utmed den östra väggen över nischerna med butiker finns åtta väggmålningar med svenska landskapsmotiv av John Ericsson (konstnären, inte uppfinnaren!) och Natan Johansson. Målningarna skall uppfattas som jättelika vykort. Taket är välvt och ljus släpps in via laterniner och fönster utmed väggarna. Belysningen är också värd att nämna. Det är vackra lampor av märket Luzette. Dagens lampor är dock kopior.

Införandet av tunnelbana innebar att stationen måste byggas ut igen. Det var då Ringen tillkom. I dag separeras lokaltrafiken med tunnebana och pendeltåg från regional- och fjärrtåg. Men stationen är ändå redan för liten och måste byggas ut rejält. I dag passerar 120.000 resande stationen och då ingår inte tunnelbane- och pendeltågstrafikanter.

Nå men Kungliga vänthallen då? Jo, det var där vi satt hopträngda på vackra Malmstensbänkar och fick oss stationens historia till livs. 

Redan  tidigt fanns det en kunglig vänthall. Men den var liten och låg i norra delen.  År 1904 flyttades den till den södra delen och byggdes ut. Den har en egen entré från gatan med en baldakin, som förstås är krönt av en krona. Egen entré bedömdes som viktig, för allmänhetens intresse för kungligheter var minst lika stort och påträngande då som nu. En bild visar vilka folkmassor en kunglig tågresa kunde dra. Förutom egen ingång finns en egen utgång till spåren.

Vänthallen består av en entré med kapprum och det som kallas ”Kungens toalett”, en stor tvådelad salong och så ett separat rum för drottningen med egen toalett. Det finns stora väggmålningar av de kungliga slotten utförda av Filip Månsson. En del möbler och gardiner m.m. har efter hand bytts ut. Men denna vänthall liksom stationen i övrigt är byggnadsminnesmärke, så man får inte göra vad som helst. Och mycket av det gamla som man inte kan ha kvar flyttas till Järnvägsmuseet i Gävle. Man kan få hyra denna väntsal privat. Men det är mycket ovanligt att så sker, för restriktionerna är många: Inget rödvin, inget kaffe, för det kan förstöra de vackra mattorna. Vi fick ta på plasttossor för stt inte smutsa ned.

Kristina inledde att hon egentligen inte är guide. Må vara att det inte är hennes titel till namnet men till gagnet var hon en medryckande och kunnig guide, och hon besvarade glatt alla våra frågor. Hon tyckte att det var roligt att vi var så engagerade.

Att sitta där och höra om stationens historia väckte barndomsminnen. Kommer ni ihåg det fina modelltåget? Man stoppade i en peng och så började hjulen röra sig. Var modellen finns i dag, om den alls finns kvar, är oklart. Kristina skulle gärna se att en kopia sattes upp. Det vore en annorlunda upplevelse för dagens barn som  annars upplever de mesta digitalt via sina skärmar.  Vi mindes också perrongspärrarna som man inte kunde ta sig förbi utan perongbiljett. Och dryckesfontänerna och personvågen.

Så släppte Kristina i väg oss, så att vi på egen hand kunde gå runt och se oss om. Självklart fick hon en stor applåd, och hon blev glad när hon fick veta att vi skänkte 100 kr per deltagare till Stadsmissionen som tack för denna fina stund.

Birgitta Agazzi