Ingen kunde vara bättre skickad att svara frågan om Venedig sjunker än Hans Lepp. Han är ordförande i Pro Venezia, stödföreningen för Venedig. Han har en gedigen bakgrund som f.d museiman, f.d. diplomat, f.d. kulturråd vid Svenska institutet och har länge varit verksam som reseledare i Italien men även i faderns hemland Estland.

Han inledde med att bekräfta frågan. Jo, Venedig sjunker, men kunde han trösta oss med, det går långsamt. Vi kommer under vår livstid inte behöva studera denna vackra stad uppfrån i en båt med glasbotten. En tröst för tigerhjärtan. Vi vill  förstås att Venedig skall fortsätta ligga ovan vattenytan i all evighet.

Att Venedig sjunker beror på att det är byggt på gyttjebotten i en lagun. Bebyggandet började redan på 400-talet och berodde på att folk runtomkring på fastlandet flydde från hunnernas härjningar. På öarna i lagunen kunde de finna skydd. För att få lite mer mark började man dika ut och köra ned pålar i gyttjebottnen för att bygga upp grunder för hus. Om pålarna låg under vatten jämt skulle situationen vara något så när stabil. Då kunde man nöja sig med det nog så kostsamma arbetet med att byta ut pålarna, men så tillkommer problemet med att det sker ideliga förändringar i vattenflödet. Det beror både på tidvattnet och klimatförändringar. Än är staden översvämmad, än är kanalerna nästa stund torrlagda. Snabba motorbåtar drar upp vågor. Detta är inget nytt, men det blir värre. Det pågår ett intensivt arbete, och hela världen engagerar sig för att rädda staden, som är världsarv sedan 1987. Man har bl.a. byggt en barriär av rörliga portar för att reglera vattenflödet.

Att denna stad drar turister är inte märkligt, men det har fått alltmer negativa konsekvenser. Inte nog med att venetianarna tröttnar och flyttar ut och hyr ut sina bostäder i Venedig på Airnb för korttidsboende, vilket innebär att staden snart knappt har någon vanlig befolkning. De många turisterna driver också upp priserna på mat och annat. Turisterna på de jättelika passagerfartygen nöjer sig ofta med att sitta kvar på sina fartyg och studera staden via kikare. Om man dessutom genomför sina planer på att anlägga en s.k. shopping-mall för dessa turister behöver de verkligen inte ta sig in i staden.

Hans tycker att man bör stanna minst tre fyra dagar för att lära känna staden. Är man tillräckligt trevlig så blir man igenkänd och folk hälsar på en. På kvällen när de flesta dagturister lämnat staden är den som bäst. Det är tyst eftersom det inte finns någon biltrafik. Över huvud taget sker alla transporter till och från och i Venedig på vattnet.

I stödorganisationen Pro Venezia funderar man nu på att inrikta en del av sin verksamhet på att göra Venedig till en ”riktig stad”, alltså göra den attraktiv för folk att bo kvar där. En gång i tiden hade staden 250.000 invånare,  nu är man nere på 50.000.

Venedig har alltid haft en särställning i Italien och var aldrig inkorporerat i det frankiska eller heliga romerska riket. Det var länge handelscentrum långt in på 1400-talet och där byggdes fantastiska palats och andra byggnader, som t.ex. Dogepalatset, Arsenalen, Markuskyrkan med klocktornet, Kampanilen. Den bör man absolut ta sig upp i, tyckte Hans. Det gjorde på sin tid Goethe, som tjusades av utsikten mot Medelhavet. Även Gustav III besökte Venedig på sin Italienresa. Han blev så tagen av sitt besök där att han blev sjuk!

Utanför Arsenalen kan man se Pireuslejonet, ett krigsbyte från Grekland. Det har sitt särkilda intresse för svenskar, för i marmorn finns runor inristade av väringar, alltså  vikingar som tagit värvning som soldater eller livvakter hos kejsaren av Bysans. Tyvärr är skriften lite svår att tyda. Men en känd runristare, Åsmund, gjorde en del av ristningarna. På Historiska museet kan man se en kopia av lejonet och där är ristningarna vackert imålade med röd färg. Sedan 2002 finns ytterligare en kopia i Pireus, som tillkommit på svenskt intiativ.

Venedigs invånarna har alltid varit mycket medvetna om stadens särprägel och sin egen betydelse. Golven i palatsen skulle vara så blanka att venetianarna kunde spegla sig i dem och så beundra sig själva. Endast Gud stod över dem: ”Gud i himmelen och Venedig på jorden” heter det.

Venedig har t.o.m. ett eget språk, venetianska, men de flesta talar i dag italienska, fast som Hans sa: ”Det låter som en dalmas som talar italienska!”

Det kostar givetvis massor av pengar att rädda denna stad, men den är värd det. Det inser man när man hör Hans berätta om den. Alla kände vi en längtan att åka dit, så Hans fick frågan när nästa resa dit går. Vi fick nöja oss med ett vagt ”kanske i vår”.

Trots att situationen för Venedig är allvarlig, lockade Hans fördedrag till många glada skratt, och vi tackade med varma applåder.

Två litteraturtips nämndes: Thomas Mann: ”Döden i Venedig” och Joseph Brodsky: ”Vattenspeglingar”.

Och gå gärna in www.provenezia.se.

Birgitta Agazzi