Två glada och vänliga brandmän tog emot oss, Christer Lundell och Tomas Nyberg, eller ”Ludde” och ”Nypan” som de vanligen kallas i kamratkretsen. De var pensionerade efter många års tjänst. Att de hade trivts med jobbet var helt klart. För en utomstående verkar arbetet både krävande och farligt, men man kan också förstå att det måste vara tillfredsställande och tacksamt att utföra något som så uppenbart är helt livsnödvändigt. Men så är ju brandman ett önskeyrke för många pojkar (och kanske några flickor) och det är inga problem att få nytt folk. Det är 1.000 sökande på 10 platser.

Man måste vara i prima fysisk form för att bli brandman, och det kravet finns kvar så länge man är aktiv. Fysisk träning ingår i arbetsuppgifterna. Vi är nog många som sett grupper av brandmän träna i parker och simhallar. Det spelar ingen roll om de sitter i bastun i en simhall eller är på sin brandstation: på 90 sekunder skall de vara påklädda och klara att sticka i väg om larmet går. Det gäller då inte bara att kläderna är i ordning med byxorna trädda ovanpå kängorna utan även att all annan utrustning finns på rätt plats och fungerar perfekt. Mycket tid går därför åt att kontrollera just utrustningen.

Det blir runt 2.000 larm om året varav 30 % är falsklarm. Alla falsklarm är dock inte okynneslarm utan kan bero på att en brandvarnare går igång på rätt ofarlig rök som uppstår vid svetsningsarbeten. Den som orsakar falsklarm får betala böter. Förr i världen kunde man larma brandkåren via brandskåp, som placerats ut på stan. Man skulle krossa rutan och dra ut ett handtag. Det utlöste via en telegraf ett larm på en brandstation. När släckningspersonal väl var på plats kunde de via en telefon stå i kontakt med kollegor på annat håll och be om förstärkning e.d. Nu för tiden behövs inga brandskåp. Vi kan alla larma brandkåren via våra mobiler, 112 är numret. Husägare och företag kan ha direktkoppling till larmtjänst.

Att släcka bränder är givetvis en central uppgift, men mycket annat ingår också, som att få loss folk ur krockade bilar eller att sanera vid farliga utsläpp eller bistå vid drunkningsolyckor. Hur är det då med att rädda katter som klättrat upp i ett träd och inte vill komma ned till husse eller matte? Nej, det är inte en uppgift för brandkåren, sa Christer och Tomas. Katten lär komma ned när den är tillräckligt hungrig. Men om en katt skulle hamna i en brunn och inte kan ta sig upp själv då kan man så klart hjälpa till för då handlar det om att rädda liv. Och svanar som fryst fast i isen måste få hjälp. En udda räddning gällde en elefant som rymt från en cirkus. Den tog sig ett dopp i Djurgårdsbrunnskanalen men kunde sedan inte ta sig upp, eftersom botten var så dyig. Det gick till slut att få upp den med lyftkran. En speciell syssla förr i tiden var att vara brandvakt på teatrar. En förställning fick inte börja om inte brandmannen var på plats.

Katarina brandstation är Stockholms äldsta brandstation, inrättad på Tjärhovsgatan på Södermalm 1876. Tidigare var stadens brandförsvar svagt och oordnat. Brandvakter fanns visserligen i kyrktornen, och de skulle signalera när de upptäckte misstänkt rök, men så gällde det att få folk att samla sig till en insats för att släcka branden. Det gick ofta illa. Men på 1870-talet tog man sig samman och beslutade att nu skulle man göra som i stora städer i andra länder. Det blev en militärt ordnad organisation. Man anlitade officerare som fick bli befäl och skrev kontrakt med ”brandkarlar”, som det hette då. (Brandsoldat har aldrig varit en officiell yrkesbenämning, bara ett ord som allmänheten använder.) Brandkarlarna fick arbeta i tre år i sträck utan ledighet. Förutom lön fick de kost och logi. För att avskräcka dem från att avvika innan kontraktstiden gått ut drogs en del av lönen av och den delen fick man först när man fullföljt sitt kontrakt. I början av 1900-talet övergick man till fast anställning och bättre villkor, bl.a. pension. 

Fram till 1910-talet var det hästar som drog vagnar och kärror. De tränades att stå ut med både oljud, rök och eld. När larmet gick visste de vad som var på gång och gick snabbt ut från spiltorna och ställde sig framför vagnarna. De spändes för med iordningsställda seldon, som hissades ned från taket. Den tid detta tog kallades anspänningstid, och det är ett ord som lever kvar i kåren än i dag men som vi utomstående kallar utryckningstid. Sedan bar det i väg i full karriär och det finns många vittnesmål om vilket intryck ekipagen gjorde på folk. Frustande hästar i galopp, hovar som slog blixtar i stenläggningen, skickliga kuskar och brandkarlar i stiliga uniformer. Hästarna fick jobba i åtta år. De kunde ha sina egenheter, men de var viktiga och sköttes om på bästa sätt.  Räkenskaperna för ett år visar att kosten till en häst var 99 för/dag medan den för manskapet var 54 öre! 

Många i kåren var emot att byta ut hästarna mot bilar. Dessa var ju brandfarliga med sin bensin, och dessutom kunde de kunna få motorstopp. En häst var så mycket pålitligare! Men det hjälptes inte.  År 1916 såldes den sista brandhästen.

Allt detta och mycket mer fick vi oss till livs när vi satt bekvämt vid en kopp kaffe med dopp i det museum som inrättats i de gamla hästspiltorna. Det är kamratföreningen ”Röda Hanen” som driver museet och som också ordnar visningar. Där finns massor av gamla saker att studera, brandskåp, sprutor och andra redskap, fotografier m.m. Om man vill se de gamla brandbilarna får man dock ta sig till Gysinge, som ligger mellan Uppsala och Gävle. Det finns inte plats för dem på museet på Södermalm.

Vi fick också höra om några historiska eldsvådor. Den mest spektakulära är nog Eldkvarn 1878. Röken från den syntes ända till Strängnäs. Den branden lever kvar i uttrycket ”inte sedan Eldkvarn brann”, som alltså betyder ’för mycket länge sedan’. Vidare fick vi veta att så gott som alla Stockholms kyrkor har brunnit, somliga flera gånger. Den senaste var Katarina kyrka, som brann för andra gången 1990.

Nu är vi snart inne i adventstid. Då brukar det bli många bränder i bostäder på grund av alla levande ljus. En brandorsak som försvunnit är brand i tv-apparater. Det tillhör den tid då vi hade tjock-tv. Inuti samlades mycket damm som kunde ta eld genom en kortslutning. Om man sedan ställde några levande ljus på ovansidan av apparaten så hade man skapat ytterligare en farlig situation. Torrkokning på spisen är en ständigt återkommande orsak till brandutryckning.

Plast och andra nya material skapar en särskild sorts bränder med mycket rök, och rök är alltid farligt. Just nu fruktar man inom brandväsendet bränder i garage med elbilar. Batterierna blir fruktansvärda brandhärdar och avsöndrar en extra giftig rök.

Intresset från oss åhörare var stort och frågorna var många. Efter en rejäl applåd till våra guider Christer och Tomas gav vi oss dock till slut ut i snögloppet igen.  

Birgitta Agazzi