Det blev nytt publikrekord när journalisten och författaren Karin Thunberg kom till oss på vårt månadsmöte i november! Det var första gången på mycket länge som vi inte kunde ta emot alla som ville komma. Tråkigt, men det finns ju en gräns för  hur många som får tas in i hörsalen på Historiska museet, närmare bestämt 140 personer.

Karin har en gedigen karriär bakom sig som journalist med mer än 40 år på Svenska Dagbladet. Med rätta har hon blivit prisad under åren, 2002 med Publicistklubbens Guldpennan ”för sin förmåga att förena det privata och det politiska”, och 2015 med tidningen Journalistens pris Årets stilist. Motiveringen här löd: ”För att hon med reportage och intervjuer under en omfattande karriär brutit ny stilistisk mark för många journalister. Kunskap och närhet till stoffet växer fram ur personligt tilltal, trogen återgivning av mänskliga röster och omsorg om detaljen i ordval och meningsbyggnad.” Vi är många läsare som instämmer.

Hon inledde sitt föredrag med rådet till oss över 70 att aldrig kyssa någon under 4 år i november, för dessa små varelser kommer garanterat vara förkylda. Dessvärre hade hon själv brutit mot detta råd, eftersom lilla Artur var så oemotståndlig. Så där stod hon nu knappt återhämtad från en barnbarnsförkylning. Men det gick bra.

Temat var ”Konsten att leva medan vi gör det”.  Det är inte så lätt som det låter. I synnerhet inte om man som Karin alltid varit duktig flicka med många järn i elden och van att ha kontroll över tillvaron. En dag sa en väninna till henne: ”Du är alltid så duktig”. Först blev Karin smickrad men så insåg hon att det låg kritik under. Väninnan tyckte att hon jagade för fort fram. 

Men att ta sig tid och stanna upp är inte så lätt. Karin minns att hon gjorde ett försök då hon bestämde att en intervju med den värmländska författaren Bengt Berg skulle bli annorlunda. Hon föreslog att den skulle äga rum utomhus. Så blev det. Han kom med en kaffetermos och en filt, hon tog med kaffebröd. På vägen stannande de till på systemet och köpte en flaska brännvin. Bengt tyckte de behövde kaffekask i det svala vädret. En hel dag satt de där och pratade om allt möjligt på en strand vid Vänern. Det blev en artikel också förstås. 

Vi bör vara beredda på att livet kan förändras. Det kom en sådan dag då Karin fick en bröstcancerdiagnos på 1990-talet. Det var inte helt oväntat. Det låg i släkten. Hennes mor dog av bröstcancer. Beskedet var ändå en chock naturligtvis. Efter en operation där en bit av ena bröstet togs bort framgick det att det var en ”snäll” tumör. En lång tid av efterbehandling med strålning följde. Påfrestande men hon kunde hålla sitt löfte till sin då tonåriga son att inte dö. Och hon fortsatte jobba så mycket hon kunde. Sju år senare kom nästa chock. En ny cancerdiagnos, och nu var det en allvarligare sort. Ena bröstet måste tas bort. ”Som ni förstår gick det bra”, sa hon, ”annars skulle jag ju inte stå här framför er”.  Vi påmindes om Muminfiguren Totikkis visdomsord: ”Allting är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.”

De här erfarenheterna har hon skildrat i en bok med titeln Mellan köksfönstret och evigheten. Egentligen hade hon redan en del material till den hemma. Det var resultatet av ett tidigare försök att skriva en bok. Hon hade glad och yr efter att ha tilldelats Guldpennan lovat förläggaren Dorotea Bromberg att skriva en bok, trots att hon sedan tidigare visste hur plågsamt och svårt det var. Bråttom var det också, för boken skulle presenteras till bokmässan. Det gick inte så bra. Skamsen fick hon efter några månader gå till förlaget och visa upp ”ett sjok papper”, som både hon och Dorotea insåg inte räckte till. Men senare kunde hon vaska fram en del ur detta sjok och lägga till lite mer och så blev det till slut en bok.

I boken konstaterar hon att en människa behöver tre ben för att stå stadigt på jorden: kärlek, arbete, vänskap. 

Kärleken trodde hon att hon var färdig med efter sin skilsmässa, men så möter hon i mogen ålder en man och får uppleva förälskelse igen. De gifter sig och han blir ett ovärderligt stöd under hennes sjukdom. 

Arbetet har varit en viktig del av Karins liv. Hon skattar sig lycklig som långt efter pensionsstrecket fortfarande får skriva och numera också kan välja vad hon skall skriva om. På senare tid har hon börjat att hålla skrivarkurser. 

Vänskapen kallar hon kärlekens lillasyster, lite sedd över axeln ibland. Men Karin anser att vänskapen är minst lika värdefull som kärleken. Hon tog också upp mäns vänskap. Kvinnor tror ofta att den är mindre djup och mindre viktig för att män inte pratar så mycket om känslor med varandra. Så behöver det inte vara. Hon tog som exempel vänskapen mellan Brasse Brännström och Lasse Hallström. De kände varandra sedan barnsben, och träffades på senare år regelbundet och åt middag på en krog. De sa inte så mycket, men dessa stunder var ändå viktiga för dem. 

Karin tog också upp ålderismen, alltså fördomar om och diskriminering av äldre. I en undersökning ligger Sverige dåligt till när det gäller respekt för äldre. Den som är gammal vet hur det är att vara ung, den som är ung har däremot ingen aning om hur det är att vara gammal. Vår erfarenhet borde värdesättas mer. Andelen av befolkningen som är över 65 år är klart underrepresenterad i riksdagen.

Vi äldre fick uppleva utslag av ålderism under pandemin. ”Det tog mig 70 år att bli 70 år, men 7 sekunder att bli äldre”. Så kände Karin när statsepidemiolog Anders Tegnell och andra uttalade sig om att ”våra äldre” måste skyddas. De talade om oss inte till oss. Plötsligt behandlades vi som var äldre än 70 som okunniga personer som inte fattade vårt eget bästa och som helst borde låsas in. 

Hon skrev en artikel om saken och blev strax uppringd av Aktuellt som ville att hon skulle komma till studion för en intervju. ”Men stopp nu. Jag är ju äldre och skall väl helst inte gå ut. Skall jag ta mig till en tv-studio med den risk som det anses vara?” Hm, lösningen blev att en tv-fotograf skickades hem till henne. Det var ett rysligt ommöblerande då kamera och mikrofon skulle riggas. Hon försågs med hörlurar och hörde hur Aktuellt körde igång. Plötsligt hör hon att tidigare stats­epidemiologen Johan Giesecke är på plats i studion. Men, hur kan han vara där? Han är väl lika gammal som jag, tänkte Karin. Just precis, det är han, men 70-årsgränsen verkade inte gälla honom. Han var mångordig, och den tilltänkta tiden för Karin krympte. Så när det äntligen blev dags för henne drog hon i gång och pratade på för att få med det hon ville säga. Hon uppfattade i hörlurarna viss oro från studion och avbröt sig själv för att fråga nyhetsankaret Anders Holmberg: ”Tycker du att jag pratar för mycket?” Nej, nej, blev han ju tvungen att säga. Efteråt fick Karin många kommentarer, och hon förstod att det var den replikväxling som folk kom ihåg bäst. 

En fördel med att bli äldre är att man kan tillåta sig själv att slappna av lite. Karin läste upp den kända dikten av Jenny Joseph, som i original heter ”Warning”. I svensk översättning lyder första versen:

När jag blir gammal ska jag klä mig i illblått 
med en röd hatt som inte passar till och inte klär mig. 
Och för pensionen ska jag köpa konjak och sommarhandskar 
och sidenskor och säga att vi inte har pengar till smör. 
Jag tänker sätta mig på trottoaren när jag är trött 
och vräka i mig när det är provsmakning i butikerna 
och trycka på nödsignaler 
och dra med käppen utmed kommunens staket 
och ta igen för min ungdoms skötsamhet. 

Ingen åhörare sa sig ha frågor efter föredraget. Men efter den varma tackapplåden var det många som ville säga något till vår föredragshållare. 

Birgitta Agazzi