I början av 1900-talet planerade man att bygga något ståtligt offentligt hus på den tomt där Eldkvarn stod tidigare innan det brann ned 1878. Först tänkte man bygga ett rådhus. Men så ändrade man sig och ville ha ett stadshus där. Det blev ändå ett rådhus, fast längre bort, intill polishuset.
 
Uppdraget att rita Stadshuset gick till Ragnar Östberg. Han inspirerades av olika byggnader i Venedig men även av andra stilar – renässans, svensk barock, nationalromantik, islamisk konst m.m. Sådana här stilblandningar brukar ju sakförståndigt folk sucka över men i det här fallet blev det sällsynt lyckat.
 
Det har blivit ett landmärke för Stockholm, där det ligger vackert vid Riddarfjärden. Det är vackert både utanpå och inuti och väldigt påkostat. Det inrymmer inte bara en rådssal för stadsfullmäktige utan även två stora samlingssalar, Blå hallen och Gyllene salen, samt förstås mängder med kontor för stadsförvaltningen.
 
Själva byggandet tog flera år, men 1923 stod huset klart. Det invigdes passande nog på midsommaraftonen den 23 juni, den dag då man trodde att Gustav Vasa gjorde sitt intåg i Stockholm 1523. Det firades bl.a. med ett stort medborgartåg på över 6.000 personer. I år när vi firar 100-årsjubileet av Stadshuset har vi sådan tur att den numera rörliga midsommaraftonen inträffar just den 23 juni! Det planeras massor av festligheter givetvis på den dagen men även under resten av året.
 

Just själva byggandet uppmärksammas med en utställning på Stadsmuseet ”Vi som byggde Stadshuset”, som pågår fram till den 5 november.

Det har gått åt cirka 8 miljoner tegelstenar, de flesta levererade av Lina tegelbruk nära Södertälje. Runt 1 miljon stenar är handslagna. De sitter förstås på utsidan av väggarna och ger en särskilt fin effekt.
 
Vi började vår tur i Blå hallen. Namnet förbryllar, men det har sin förklaring i att Östberg från början tänkt sig att väggarna skulle bli blåa, men han ändrade sig när han sig hur vackra tegelväggarna var. Det var inte den enda ändringen han gjorde under byggtiden, vilket förstås innebar att det tog tid. Å andra sidan är det skönt att höra att ett sådant viktigt bygge fick ta tid och att utförandet fick växa fram efter hand.
 
Den pampiga svängda trappan la Östberg ned särskild omsorg på. Hans fru fick provgå ett antal trappor för att han skulle hitta en som det skulle bli behaglig att gå i, speciellt för kvinnor i lång klänning och höga klackar. Att han lyckades kan vi se varje år då Nobelfesten visas på tv. Golvet består av en mosaik av kolmårdsmarmor. Golvytan är på imponerande 1.500 kvm och har plats för 1.200 sittande gäster vid bord.
 
I dag förknippas denna samlingssal med Nobelmiddagen, men det äger rum massor med andra evenemang här, bl.a. den årliga medborgarskapsceremonin den 6 juni, som infördes 1991. Då firas alla stockholmare som blivit svenska medborgare senaste året. Under 1960-talet var det danssalong här. Det missade jag som danslysten tonåring. Men jag litar på guiden Emmas ord.
 
Så klev vi uppför trappan och tassade respektfullt tysta förbi de många kontorsrummen i korridoren och kom så fram till Rådssalen. Den har en imponerande takhöjd på 19 m. Ovanför de frilagda takstolarna ser man en målad himmel med moln och stjärnor. Ledamöterna sitter i bänkar formgivna av Carl Malmsten. Till en början var det 100 ledamöter, och de kallades ”De hundrade”. Sedan kom man på att det är smartare vid omröstning med ojämnt antal, så då blev de 101. På ena sidan av salen finns läktaren för medierna, och på andra finns läktaren för allmänheten. Den senare rymmer 200 platser, och det är bara för den hugade att ställa sig i kö för en plats den dag sammanträde äger rum, vilket är var tredje måndag.
 
Så drog vi vidare och hamnade i Prinsens galleri. Det är målarprinsen Eugen som fått ge namn åt detta rum. På ena långväggen finns fönster ut mot Riddarfjärden, och den vyn har prins Eugen återgivit i freskmålningar på motsatta långväggen. Prinsen skänkte generöst detta konstverk till staden. Han var noga med sin roll som konstnär, så vid invigningen valde han att stå på golvet bland övriga medverkande konstnärer och inte på honnörsplats bredvid sin bror, kung Gustav V.
 
Så var vi framme vid vårt sista stopp, Gyllene salen. Den salen gör sannerligen skäl för sitt namn. Den är nästan bländande med sina guldväggar. De är besatta med cirka 18 miljoner (!) mosaikbitar med 24-karats guld. Här hade man turen att få dessa relativt billigt från en firma i Tyskland, som just då led under en våldsam inflation. Men utan stöd av NK-grundaren Josef Sachs hade det inte gått ändå. Det är Einar Forseth som skapat detta rum med motiv från Sveriges historia. Fondväggen utgörs av en jättestor bild av Mälardrottningen, symbolen för Stockholm. På ena sidan om henne ser man motiv från västerländska städer, som Eiffeltornet i Paris och skyskrapor i New York, på andra sidan syns orientaliska motiv.
 
Men innan vi slutar måste vi säga något om tornet, som vi inte hade tid att besöka. Det är 106 m högt. Den som orkar kan gå alla 365 trappstegen, annars kan man åka hiss nästan ända upp. Allra längst upp finns tre guldkronor, en symbol för Sverige. Stockholm är ju Sveriges huvudstad, och därför passar en rikssymbol här. Guiden fick frågan om det var sant att en krona var lika stor som en Volkswagen. Hon hade hört denna liknelse och mycket annat, men kunde lämna fakta: varje krona är 2,2 m bred.
 
Stadshuset väckte redan från början allmän beundran och anses fortfarande som ett mästerverk både i Sverige och utomlands. Ragnar Östberg själv såg det som sitt främsta verk. Men det hade kostat på. Han fällde senare kommentaren: ”Jag har ingen själ, den har jag lagt i Stadshuset”.
 
Vi SPF:are enades om att vi kunde vara stolta över vårt stadshus och gick glada därifrån trots det griniga januarivädret.
 
Birgitta Agazzi