Så var det dags för det första månadsmötet för året. Meningen var att antikexperten Peder Lamm skulle komma. Men pandemin slog till igen, så det mötet fick skjutas på framtiden och vi fick satsa på möte via Zoom i stället.

Vi fick möta Ola Gäverth, journalist på Sverige Radio. Han har också varit guide på Carl Larssons Sundborn, där han är uppväxt. Han är alltså sällsynt väl skickad att hålla föredrag om herrskapet Larsson på Lilla Hyttnäs eller Carl Larsson-gården i Sundborn som de flesta säger. Förra våren berättade han för oss om Carl Larsson, en av Sveriges mest kända konstnärer genom tiderna. Nu var det dags för frun, Karin.

Karin föddes 1859 som Karin Bergöö och växte upp i Hallsberg. Hon skickades till Stockholm till Stockholms slöjdskola, nuvarande Konstfack, framför allt för öva upp sin handstil! Ola trodde att hennes förment dåliga handstil egentligen berodde på att hon var dyslektiker. Hur det än var med handstilen visade hon sig så konstnärligt begåvad att hon senare kom in på Konstakademin. Kvinnliga elever var då en nyhet där, inte alltid väl sedda. Bl.a. Carl, som gick i en högre klass, var negativ.  ”Kvinnor ska inte ägna sig åt konst”, lär han ha sagt. Ett uttalande han säkert fick äta upp många gånger.

När han senare 1883 möter Karin i Grez, där en skandinavisk konstnärskoloni höll till, blir han blixtförälskad. De gifter sig redan året därpå och ett år senare föds det första barnet, Suzanne. Ola visade exempel på vilken duktig konstnär Karin var. Det finns prov på hur de återgav samma motiv, ibland från olika håll, ibland från samma håll när de gift sig och får stå intill varandra.

År 1885 åker de hem till Sverige, och under ett par år bor de i Göteborg, när Carl undervisade på Valands där. Men 1888 fick de en stuga i Sundborn av Karins far. Det var den som genom flera tillbyggen blev det berömda konstnärshemmet, som Karin gjorde till sin livsuppgift att utforma.

Hon hade då slutat måla och ägnade sig åt inredning. Hon formgav möbler och textilier och färgsatte och inredde hemmet i en stil som har kommit att kallas Carl Larsson-stilen, men som nog hellre borde uppkallas efter Karin. Men Carl var den som genom att återge detta hem i sina konstverk gjorde den känd. Barnen, som till slut blev åtta, är återkommande modeller liksom Karin.

Stilen präglas av luft och ljus men också av en djärv färgsättning. Den uppfattades av samtiden som mycket modern och nyskapande och kontrasterar mot den mörka och murriga stil som då var rådande, som t.ex. i Zorns och Strindbergs hem. Det var Karin som skapade stilen, men hon var influerad av den engelska Arts & Craft-rörelsen. Många inrednings- och möbelfabriken har inte bara inspirerats av Karins stil utan ganska fräckt kopierat vissa möbler, textiler och andra detaljer.

Ola ansåg att påståenden om att Carl skulle ha tvingat Karin att sluta måla och att han var en kvinnoförtryckare var felaktiga och orättvisa. Förhållandet mellan makarna verkar ha varit gott. Karin föreföll ha varit nöjd med sin form av skapande. Hon var en mycket viktig person för Carl. Hon tröstade och stödde honom när han återkommande fick mörka stunder, och ingen tavla av Carl Larsson lämnade ateljén utan Karins godkännande.

Karin älskade också växter och blomster. Ola sa att de pelargoner, som i dag kallas Mårbackapelargoner och som vi ser i flera Carl Larsson-målningar, nog kom från Karin och därför borde heta Karin Larsson-pelargoner. Runt huset skapade Karin en vacker trädgård som hon ägnade mycket tid åt och som också avbildades av Carl. En dag satt Karin vid sin kaffekopp där när några flickor från byn gick förbi, däribland Olas farmor. Karin bjöd in flickorna och visade runt dem både i trädgården och huset. Över huvud taget hade paret Larsson ett gott förhållande till folk i bygden.

Inte så konstigt att man i Sundborn är stolt över denna gård, som numera alltså är ett museum. Vi var många som fick lust att åka dit när omständigheterna tillåter. Tack Ola Gäverth för ännu ett entusiasmerande föredrag!

Birgitta Agazzi