Nåväl, de flesta hade klätt sig efter vädret, så det gick bra ändå. För många blev det ett kärt återseende med guiden Marie Andersson, som senast ledde oss i konståkning på tunnelbanans blå linje. Men nu var det vandring utomhus.
 
Vi startade på Eriksbergsplan. Det är en plats som bytt namn flera gånger. Först hette det Träsktorget, uppkallat efter Stora Träsket, som låg i närheten. En sjö som utnyttjades till att dumpa dasstunnor i, så man kan tänka sig hur pass trivsamt det var där då. Dessutom stod under lång tid här en skampåle här. Trots det fungerade det som salutorg för Roslagsbönderna. När skamstraffet avskaffades 1865 passade man på att döpa om torget, som då fick namnet Roslagstorg. Träsket torkade ut, och långsamt förändrades området, som fick namnet Eriksberg efter den Timmermansordens egendom uppe på höjden. Efter cirka hundra år, 1950, fick det sitt nuvarande namn, Eriksbergsplan.
 
Timmermansordens imponerande byggnad ser ut som en vasaborg, men den är faktiskt knappt hundra år. Timmermansorden är ett slutet sällskap, och det bedriver som andra liknande sällskap välgörenhet. Inte vem som helst blir invald, man bör tillhöra samhällets toppskikt. Kötiden är f.n. 16 år, avslöjade Marie. Dessutom bör man vara man. Inte så mycket att reflektera över för de flesta av oss.
 
Vi vände i stället blicken till det abstrakta konstverk som finns på torget. ”Fordon” heter det, utfört av Göte Bejemark. Han som gjort så många roliga skulpturer av kända personer, t.ex. ”Humor”, där en gatuarbetare, misstänkt lik Hasse Alfredson, dyker upp ur en gatubrunn, eller ”Sven Jerring intervjuar Gunder Hägg”. Men den här skulpturen återspeglar hans tidigare mer abstrakta period, ofta med vagnar som motiv. ”Hans vagnperiod”, sa Marie. Och den här består just av en jättelik vagn med tre hjul, som rusar fram, och en grupp figurer bredvid, som tillsammans med en hund förskräckta betraktar vagnens framfart. Den väckte mycken diskussion när den sattes på plats 1973. Kar De Mumma, som engagerade sig i sin stad, tog sig dit och konstaterade sedan i ett kåseri att det rörde sig om ett ”felparkerat fordon”.
 
Vi rörde oss vidare och passerade det vackra bågformade hus där numera fastighetsbolaget Wallenstam har sitt Stockholmskontor. Exteriören är välkänd sedan den förekom i tv-serien ”Varuhuset”. Då stod det Öhman på skylten, åtminstone i tv-rutan. Men huset byggdes på 1920-talet som Shells huvudkontor, och fortfarande ser man Shells varumärke, snäckan, ovanför en fönsterrad. För äldre stockholmare är och förblir det Shellhuset. Arkitekten bakom är Fredrik Lidvall. Tyvärr kunde vi inte beskåda det konstverk som Wallenstam låtit uppföra framför huset i form av två jättelika myror som tillsammans bär på ett tallbarr, hela 12 m högt, för det var för tillfället inhöljt i presenning. ”Två myror” heter den och upphovsman är Torgny Larsson. Myran, detta flitiga samhällsbyggande djur, är fastighetsbolagets symbol.
 
Däremot kunde vi vid Jarlaplan bese en silverskimrande skulptur av Björn Evensen. Man måste ha mycket fantasi och förklaring från Marie för att fatta att den föreställer vad titeln anger:  ”Drottningen och hennes skepp”. Nu hade vi även här lite otur, för vattnet som skall spruta fram var inte påsatt.
 
Vi svängde sedan in i Ellen Keys park intill det som förut hette Borgarskolan. Där finns en underbar lekplats, som förställer Ellen Keys vardagsrum och bibliotek med jättelika fåtöljer och böcker som barnen få klättra i och under. Ellen Key själv står staty i parken. Det är Sigrid Fridman som gjort den. Hon fick sannerligen pröva på vad det innebar att vara kvinnlig skulptör i början av förra seklet. Alla skulpturer hon lyckades få antagna kritiserades: den av Fredrika Bremer i Humlegården påstods vara anatomiskt fel (lite komiskt, eftersom Sigrid som utbildad sjukgymnast nog hade ordning på kroppen), kentauren på Observatoriekullen var det också något fel på, och den av Ellen Key kritiserades för att Ellen ser ut att trampa på kjortelfållen! Det bildades till och med ett sällskap ”mot stadens förfulning genom offentlig konst”, som enbart riktade sig mot Sigrid. Själv menade hon att mycket av kritiken berodde på hennes sexuella läggning som ”halvherre”, som det hette på den tiden.

Så drog vi vidare uppemot Valhallavägen. Vi passerade ingången till kolumbariet till Engelbrektskyrkan. Marie rådde oss att vid tillfälle besöka det. Men hastade vi vidare och blickade förstås också uppemot den vackra kyrkan som tronar på klippan. Arkitekt är Lars Israel Wahlman. Tornet avslutas med en sirlig krona, som är en symbol för att kyrkan är Kristi brud. Omdömet ”vacker” tyckte dock många inte passar på det brutalistiska betonghus i närheten som byggdes som arkitekthögskola på 1960-talet. Det har utsett till stans fulaste hus flera gånger. Det ersatte en borgliknande byggnad, som inhyste ett kvinnofängelse. Som en deltagare påpekade är dock det nuvarande huset mera likt ett fängelse än det gamla huset. Men det nya huset är sedan många år en blåmärkt byggnad, vilket skyddar den mot rivning. Men blivande arkitekter slipper numera sitta där för de har fått en ny byggnad inne på KTH:s område. Ganska extrem i sitt utseende även den, men betydligt vackrare i mina ögon, och tydligen även i andras, för den har fått flera pris.
 
Vi avslutade vår vandring just på KTH, alltså Kungliga Tekniska högskolan. Det finns ju ett referat från en tidigare visning av KTH (7/11 2019), som ligger på vår hemsida. Men jag upprepar lite här. Arkitekten bakom hela anläggningen, som invigdes 1917, var Erik Lallerstedt. Hela anläggningen är rikt utsmyckad. Carl Milles har skapat fontänen i mitten. Uppdraget var att hylla industrin, och det officiella namnet är ”Industribrunnen”. Men det verkar han ha glömt bort medan han höll på, för den anknyter mest till antikens värld, som så många andra av Milles verk. Han har dock reliefer på sidorna som föreställer olika hantverksskrån.
 
Alla byggnader är prydda med statyer och reliefer, som symboliserar de olika ämnesområdena. Marie menade att vi i dag är lite sämre att tolka och känna igen dessa figurer än vad man var förr. Ändå kan vi njuta av hur vackert och imponerande det är med all denna konst. En skulptör som är särskilt flitigt representerad är Ivar Johnsson.
 
Till slut fick vi lite huttrande tacka Marie för en som vanligt givande och kunskapsbringande vandring. En kopp kaffe inne på Östra stations legendariska järnvägsrestaurang satt sedan fint.
 
Birgitta Agazzi