Vi skulle samlas vid Karl XII-statyn. Men några tog fel och väntade vid Karl XIII-statynav Erik Gustaf Göthe Men det är skillnad på ett lejon mellan fyra krukor (Karl XII) och en kruka bland fyra lejon (Karl XIII). Marie berättade att DN utlyst en tävling om vad man skulle göra med statyn av Karl XIII. Han inte var särskilt uppskattad som kung. Följande förslag vann: ”Låt honom vara, han har ju ingenting gjort.” Fast rätt länge var Karl XII inte heller så populär. Men så fick man veta att Ryssland bestämt att det enda slag som skulle firas där var slaget vid Poltava, den största militära katastrofen i Sveriges historia. Det retade upp många svenskar, så man startade en insamling, och så kom Karl XII-statynutförd av Johan Peter Molin på plats 1868. Så där står han nu och pekar mot ärkefienden Ryssland. Fast elaka tungor säger att pekar ut var Grand Hotel ligger.

Marie berättade att Kungsträdgården är indelad i fyra rum med varsin karaktär. Det närmast Slottet hyser Karl XII-statyn och tehuset med de berömda almarna, som det stod strid om på 1970-talet. Där finns vackra planteringar, och för cirka 10 år sedan har det tillkommit en ny statygrupp av Marianne Lindberg De Geer. Den föreställer två stora gulliga kaniner, som barn älskar att klänga på. Men titeln ”A Study in Unhuman Sexual Expectations” är allt än gullig.

I det andra rummet finner vi Molins fontän. Även den står där till följd av ett folkligt initiativ. En gipsmodell som Molin ställde ut på Stockholmsutställningen 1866 väckte sådan förtjusning att man samlade ihop pengar till att förverkliga den. Tyvärr hann Molin dö innan den kom på plats 1873.  Den heter egentligen ”Ägirs döttrar”, och på mittpelaren kan man förutom Ägir och hans döttrar samt hustru Ran också se Näcken, och fyra svanar i själva dammen. Näcken är ju insjöns gudom och Ägir havets gud, så som Marie påpekade kan man det som en symbol för Stockholms läge mellan Mälaren och Saltsjön.

I rum nummer tre står den redan omnämnda statyn av Karl XIII och den stora scenen, som faktiskt bryter sikten mot vattnet. Och där finns också den stora rundeln där man anlägger den populära isbanan på vintern.

I det fjärde rummet har vi Forumdammen, som vid behov kan tömmas och utnyttjas på annat sätt. Den är omgiven av alléer körsbärsträd. När de blommar drar det mängder med besökare. Det känns nästan som i Japan!

Marie pekade också ut de fina serveringspaviljongernasom står utmed Kungsträdgårdsgatan.

Vi gjorde en avstickare åt västra sidan och besåg Tändstickspalatsetgård där vi beundradeMillessmäckra”Dianafontän”. Marie berättade att Milles var svår att samarbeta med, men med Ivar Tengbom, som är arkitekten bakom palatset, gick det bra, sannolikt på grund av att Tengbom förstod att låta Milles få glänsa mest. Vi såg också på relieferna av Lasse Andreassonpå en vägg och en port. De avspeglar att här intill låg en gång Blanche café, som var en viktig nöjesinrättning. Hus de sitter på är lika ocharmigt som Sverigehuset intill, men heder åt fastighetsägaren som ligger bakom att konstverket finns där. På andra sidan Sverigehuset såg vi på Siri Derkets väggrelief, som hon utförde när hon var 81 år! Imponerande. Motiven är välkända från andra av hennes verk: miljön, freden och kvinnornas rättigheter. Vi var flera som gått förbi detta konstverk i åratal utan att se det. Så fint att bli uppmärksammad på det.

Så gjorde vi en avstickare åt andra hållet och gick in på Synagogans gård. Synagogan är ritad av Fredrik Wilhelm Scholander. På gården står "Flykten med Toran" av Willy Gordon. Längre in på gården tätt intill fasade finns minnesmärket över Förintelsens offer med en mur där det f.n. finns 8.500 namn ingraverade. På marken intill muren och bort mot Wallenbergmonumentet ligger ett järnvägsspår, som påminner om de fruktansvärda transporterna med järnväg till olika koncentrationsläger. På marken ligger gatsten från gettot i Budapest. Det är Sivert Lindblom som formgivit minnesmärket. Vi gick sedan över till minnesmärket över Raoul Wallenbergav Kirsten Ortwed.Det är omdiskuterat, och många tycker att det är både fult och ovärdigt. Men vår guide, som ju är konstvetare, talade sig varm för det och när man hörde hennes förklaringar, så blev kanske en och annan lite försonligare stämd.

Slutligen hamnade vi på Blasieholmstorg. Även här är det Sivert Lindblom som ligger bakom den nuvarande utformningen med två vackra hästar i varje ände. De är repliker av de bysantinska hästarna på San Markusplatsen i Venedig.  Platsen är vacker men lite ödslig.

Så tog vi med applåder farväl av vår guide, och alla hoppades på snart återseende!

Birgitta Agazzi