Fröding tronar på hedersplatsen.

I denna vackra anläggning kallad Nedre Manilla visas de porträtt som förlaget Bonniers samlat på sig sedan 1905, och porträtten föreställer svenska författare utgivna av förlaget, dock inte alla. Det inser man när man hör att det finns drygt 300 porträtt i samlingen, och givetvis har Sveriges största bokförlag, som inledde sin verksamhet 1837, gett ut flera författare än så. ”Man har alltid gjort ett urval”, berättade vår eminenta guide Johan Rosell. Det grundar sig inte på storsäljare utan mera på kvalitet och betydelse i samtiden. Det gör att urvalet faktiskt fungerar som en litterär kanon, menar Johan. Visst kan det finns en och annan avbildad författare som inte känns igen eller läses i dag, som t.ex. Per Hallström, ingenjör, författare, översättare och ledamot av Svenska Akademien. Men på sin tid var han en viktig person i det litterära Sverige. I de övre första salarna som täcker in den äldsta perioden plockar man aldrig bort några porträtt. Så Hallström hänger säker. 

För övrigt räcker väggarna inte till för att visa alla porträtt som inskaffats utan vissa hamnar i ett förråd. I de salar där man visar nyare tiders författare kan man ändra om lite. Man tar dock inte bort porträtt av författare medan de lever. Dock kan man som Horace Engdahl råka ut för att om­placeras. Hans porträtt utfört av Jan Håfström har flyttats från den stora salen till en mindre fin plats utanför toaletterna! Den officiella förklaringen är att porträttet var så stort att det måste omplaceras. Men eftersom flytten inträffade under Akademiskandalen 2018, där Horace inte precis var till sin fördel, ligger det nära till hands att tolka det som en markering. Men storleken är också påfallande. Horace har nämligen låtit avbilda sig i helfigur helt emot de regler som Bonniers har. Om alla gjorde så skulle man behöva ännu fler rum. Förresten har även Sven Stolpe råkat illa ut. Hans porträtt hängdes undan när en medlem av familjen Bonnier blev upprörd över något han skrivit. 

Karl Otto och Lisen Bonnier.

Det var Karl Otto Bonnier, son till förlagets grundare Albert, och hans hustru Lisen, som startade porträttsamlingen. Den första tavlan, som inskaffades 1905, var ett porträtt av Verner von Heidenstam utfört av Hanna Pauli. Karl Otto och Lisen, som för övrigt var kusin till Ernst Josephson, umgicks med dåtidens kulturelit, och beställde fler författarporträtt av samtida fram­stående konstnärer. De behövde snart mer utrymme och köpte därför Nedre Manilla på Djur­gården 1909 och lät uppföra en villa, som byggdes ihop med ett gammalt kruthus som stod där sedan 1700-talet. Arkitekten var Ragnar Östberg. Inredningen av huset var starkt influerad av Ellen Key, som tillhörde den nära vänkretsen och som också tidvis bodde där. Fortfarande är Nedre Manilla i familjen Bonniers ägo, men i dag används det till representation.

Namnet har sin förklaring: Tomten ligger på ett område där Spaniens ambassad tidigare låg, och det fick namnet Manilla efter huvudstaden på Filippinerna, som då var spansk koloni.

I matsalen, som lite liknar en vikingahall, hänger de äldsta tavlorna. Hedersplatsen ovanför den pampiga öppna spisen intas av vad som måste sägas vara ett av märkligaste författarporträtt som skapats. Det föreställer Gustaf Fröding sittandes i en sjuksäng. Hår och skägg vildvuxet och ovårdat. Nattskjortan, lite uppdragen, blottar låren. Blicken lite stirrande bort i fjärran. Han har dock armarna bestämt i kors. Det kan ses som ett porträtt av en mentalsjuk eller av en gammal­testamentlig profet. 

Det har hur som helst en intressant tillkomsthistoria. I motsats till andra tillfrågade författare ville inte Fröding låtas sig avbildas. Konstnären Rickard Bergh, som kände Fröding, tog ändå på sig uppgiften att göra ett porträtt. Fröding vidhöll sitt nej och sa att ”målarkonsten är den sämsta av alla konstformer” då Rickard Bergh besökte honom på sjukhuset, där han var inlagd på grund av psykisk ohälsa. Konstnären gjorde ändå några skisser, och en tid senare när Fröding var frisk och mötte Bergh på en promenad gav han plötsligt sitt tillstånd. Bergh satte igång. Han hade dock svårt att avstå från de skisser han gjort från sjukhustiden, och det resulterade i det porträtt vi ser i dag. Bergh bävade dock för att visa upp det för Fröding. Det slapp han, för Fröding hann avlida innan det var klart. Visst är det ett märkligt porträtt, ändå vackert och fascinerande och man skulle inte vilja vara utan det. Tanken var först att det skulle bli en muralmålning, men när tavlan väl var klar, insåg alla att det var bättre att sätta upp tavlan som den var.

På ena sidan flankeras Fröding av August Strindberg, även det målat av Rickard Bergh. Det av­bildar Strindberg, självmedveten med skarp blick, ena handen innanför västen à la Napoleon och håret lika yvigt som vanligt, men intrycket är ändå lugnare än man kunde vänta när det gäller denna dramatiska person. Men så tillkom det också när författaren var 56 år, tre år innan han gick bort. 

På den andra sidan Fröding hänger Hanna Paulis porträtt av Heidenstam, avbildad som Hans Alienus, huvudpersonen i romanen med samma namn; en ung man som söker lyckan för att till slut resignera. Ett fint symboliskt porträtt. Heidenstam hade själv planer på att bli konstnär. På en av väggarna hänger ett självporträtt där han står i en skog omgiven av skelett!! Det skall också tolka lite symboliskt, för han var drabbad av olika sjukdomar. Tekniskt sett är det väl rätt bra, men vi kan vara nöjda med att flera i hans omgivning rådde honom att satsa på författar­banan.  

Heidenstams självporträtt.

Naturligtvis finns det också ett porträtt av Selma Lagerlöf, här utfört av Carl Larsson. I motsats till Fröding var hon mycket villig att posera och hon var också nöjd med resultatet. Det var där­emot inte konstnären, som efter flera år gav upp. Trots att det alltså är oavslutat är det ett fint porträtt.

Selma Lagerlöf.
 
  Det finns också ett självporträtt av Carl Larsson. Det var inte det som Bonnier ursprungligen hade beställt och betalt, för det lånade konstnären till en utställning utomlands. Det väckte stor beundran och han fick ett bud som han inte kunde motstå, så han sålde den lånade tavlan! Men han målade en ny tavla till Bonniers när han återvänt.

I salongen hänger ett porträtt av Pär Lagerkvist, som han inte nöjd med. Han tyckte att han såg dum ut med stirrande ögon. Det kan man förstå. Porträttet är inte insmickrande. Det var där­emot porträttet av Hjalmar Bergman, som avmålats åtskilliga kilon lättare än i verkligheten. Han var förtjust och såg det som framtidsbild!

Ett porträtt, som man gärna fastnar för är utfört av en konstnär som själv var en Bonnier, näm­ligen Eva Bonnier. Hennes självporträtt är så härligt. Iklädd en märklig hög hatt blickar hon stolt mot åskådaren. Hon var en erkänd konstnär på sin tid och måste också ha varit en stark kvinna. Hon adopterade sin tidigare fästmans utomäktenskapliga dotter, då fadern dog.

Trots att många förlag lever högt på deckare har ju den genren länge inte varit erkänd som god litteratur. Därför finns det inte många porträtt av deckarförfattare på Nedre Manilla. Den som bröt trenden var Håkan Nesser. Man kan för övrigt notera att den första bok som Bonniers gav ut 1837 inte precis kan räknas som skönlitteratur: ”Bevis att Napoleon aldrig har existerat”.

De flesta porträtt ansluter sig till klassisk porträttkonst, men ju närmare nutiden man kommer, desto större stilvariation. Bror Hjorth har på sitt säregna sätt avbildat Harry Martinson. Por­trättet är utskuret i trä. Runt om ramen har han lagt in dikten med den kända slutraden: ”Giv doft i blomma!” Slas (Stig Claesson) har gjort ett ganska vilt porträtt av Per Anders Fogelström, som kanske mer avspeglar konstnären själv än den blide författaren.

Harry Martinson.

Per Anders Fogelström.

Det mest extrema porträttet av nog det som Elis Eriksson gjort av Bengt Emil Johnson. Man kan urskilja ett öga och kanske en näsa, annars är det helt abstrakt. Men det passar ju till poeten, konkretisten.

Bengt Emil Johnson.

  
Varje porträtt har sin historia, och det här var bara ett urval. Det finns heller inte plats att återge allt vi fick höra. 

Varmt tack till vår kunniga och trevliga guide, Johan Rosell!

Birgitta Agazzi