Återigen var det fullsatt i salen på ett månadsmöte när Bo Kragh äntrade talarstolen för att tala om Ukrainas kamp för frihet.

Bo har goda inblickar i detta hörn av världen. Som anställd i Handelsbanken har han tidvis varit stationerad i Moskva. Under 1990-talet var han rådgivare till premiärministrarna i Estland och Lettland. Efter sin pensionering 2017 företog han en studie av Ukrainas bankväsende. Han lärde sig ryska som ung på Försvarets tolkskola.  

Han inledde med en kort historisk tillbakablick på Ukraina, som för övrigt egentligen borde uttalas /ukra ´i:na/, alltså med betoning på i-et. Landet har sitt ursprung i Kievriket, som uppstod på 800-talet. Det har en gammal anknytning till Sverige då Olof Skötkonungs dotter Ingegerd år 1019 gifte sig med storfurste Jaroslav av Kiev. Hon blev senare nunna och helgonförklarades som Sankta Anna. Hennes grav finns i den vackra Sofiakatedralen i Kiev.

Under århundraden var landet omstritt och låg än under det ena än under det andra väldet. Under hetmanatet, alltså kosackstyret på 1600-talet, gjorde en hetman misstaget att vända sig till ryssarna för stöd. Men dessa var precis som i dag inställda på att utplåna all strävan efter frihet och självständighet för ukrainarna. En senare hetman, Mazepa, vände sig till Karl XII för stöd mot ryssarna. Även om det hoppet då krossades vid slaget vid Poltava 1709, räknas det som ett viktigt datum för Ukraina som nation. I vårt riksarkiv finns flera viktiga dokument från denna tid.

Som alla vet blev Ukraina en del av Sovjetunionen och utsattes likt andra sovjetrepubliker för förryskning, framför allt genom deportationer av oppositionella och folkomflyttningar. En särskild händelse var holodomor, den fruktansvärda svältkatastrofen på 1930-talet, då miljoner ukrainarna svalt ihjäl trots att de bodde i det bördigaste landet i Sovjetunionen. Ukrainas parlament antog 2006 en lag om att holodomor var ett folkmord med syftet att utplåna det ukrainska folket. Många länder har instämt, bl.a. USA, Finland och de baltiska länderna men inte Sverige. Europaparlamentet erkände det 2008 som ett brott mot mänskligheten. 

Vid bildandet av FN 1945 fick Ukraina en egen röst, men det var bara en skenmanöver för att Sovjetunionen skulle få en plats till. Efter augustikuppen i Moskva 1991 utropade sig Ukraina som en självständig stat. Sovjetunionen upplöstes året därpå, och sedan följde flera internationella överenskommelser om att Ukrainas självständighet och gränser skulle respekteras mot att Ukraina överlämnade sina kärnvapen. År 1997 undertecknade Ryssland och Ukraina ett avtal om att respektera varandras gränser. Som bekant bröt Putin senare mot detta avtal liksom han bryter mot alla avtal och löften. ”Han har bara hållit ett löfte”, sa Bo, ”att behandla Jeltsin och hans familj väl.” En självklarhet kan man tycka med tanke på att Jeltsin var den som låg bakom att Putin kom till makten. Men i Ryssland liksom i det forna Sovjetunionen kan man vara aldrig vara säker på hur man behandlas av sina efterträdare.

Så följde några oroliga år. Korruptionen var stor, men ett närmande till väst och ett handelsavtal med EU var positiva tecken. Ryssland såg inte detta med blida ögon och understödde separatister, vilka för övrigt ofta visat sig vara ryska militärer. År 2014 annekterade Ryssland Krim efter en illegal folkomröstning som påstods visa att en majoritet av befolkningen önskade tillhöra Ryssland. Även andra områden i östra Ukraina har Ryssland försökt lägga sig till med genom att erkänna dem som utbrytarrepubliker, som förstås också sägs vilja tillhöra Ryssland. Övriga fria länder runt om protesterade men Ryssland gav sig inte.

År 2019 fick Ukraina en ny president, Volodymyr Zelenskyj. Hans bakgrund är märklig. Han var skådespelare, och under perioden 2015–2019 hade han huvudrollen i tv-serien ”Folkets tjänare”. Han spelar där en gymnasielärare, som får ett utbrott över korruptionen i landet. Detta utbrott videofilmas och klippet sprids. Han övertalas att ställa upp i nästa presidentval och vinner!  Och 2019 övertalas Zelenskyj i verkligheten att ställa upp och vinner en jordskredsseger.

En president som vill motverka korruption, ena landets olika etniska grupper och driver på en utveckling mot demokrati. Detta är det sista Ryssland önskar skall hända i ett grannland. Den 22 februari 2022 anföll Ryssland Ukraina med en fullskalig invasion i syfte att som Putin uttrycker sig ”denazifiera” landet, som de anser tillhöra ”Rysslands intressesfär” och vara ”en omistlig del av Ryssland”! I Ryssland är det ett lagbrott att kalla detta ett krig, det skall kallas ”en militär specialoperation”. Det blev dock inte riktigt så enkelt som Putin och hans generaler föreställt sig. Ukraina bjöd på oväntat starkt motstånd, så de nådde inte fram till Kiev. De ryska invasionssoldaterna hade tagit med paraduniformerna i stridsfordonen, vilket innebar att det inte fanns plats till så mycket vapen. Det kunde man skratta åt om inte situationen vore så allvarlig. Kriget har krävt fruktansvärt många offer även bland civilbefolkningen, för Putin följer inga krigslagar. Vidare en stor ödeläggelse av landet. Och därtill kommer det hemska faktum att ryska soldater kidnappat 30.000–40.000 ukrainska barn, som i dag ”uppfostras” att bli ryssar. 

Med den här invasionen blev omvärldens reaktion skarpare än 2014 med protester, sanktioner och ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina. President Zelenskyj har vunnit allmänt förtroende och beundran. Han kunde ha flytt och bildat en exilregering. Han erbjöds uppehälle i flera länder. Men han svarade: ”Jag behöver era vapen, inte er skjuts.” Han har varit outtröttlig i sina kontakter med utländska politiker för att utverka stöd för Ukraina. Den allmänna uppfattningen i väst är att Ukraina inte bara kämpar för sin existens utan även för andra länder. För om Putin lyckas med att erövra Ukraina, så kommer han inte att nöja sig med det. Sedan står andra länder i tur, och den dag det är ett Natoland blir det ett nytt världskrig.

Att länder som Kina och Nordkorea och diverse icke-demokratiska länder i Afrika och Asien står på Rysslands sida förvånar inte, men att Indien gör det har förvånat mången. Men Bo menar att det kan förklaras dels med gamla band till Ryssland, dels med den politik som den nya presidenten Modi står för. 

Bo slutade med att i denna stund vet vi inte hur det skall gå i kriget. Ju längre det drar ut på tiden, ju mer kan man frukta att omvärlden tröttnar på att skänka vapen och annan hjälp till Ukraina. Det hjälper nog inte om Putin försvinner. Det kan komma de som är ännu värre. Kriget och sanktionerna verkar inte ha drabbat vanligt folk i Ryssland särskilt mycket. Många av de ryska soldater som dött är antingen fängelsekunder, som ingen saknar, eller hämtade från områden långt bort i de asiatiska delarna, som inte har så mycket att säga till om.

Kanske Belarus är jokern i leken. Om de goda krafterna i Belarus vinner och vänder Belarus mot väst måste kanske Ryssland  ge upp.

Med det denna positiva öppning bröt vi upp och Bo tackades med en varm applåd.

Birgitta Agazzi