Inte vilka böcker som helst utan böcker som behandlar kända rättsrötefall. För tyvärr är det ju så även i vårt välordnade land att rättvisans kvarnar ibland mal fel, vilket kan innebära att oskyldiga människor får sina liv förstörda.
 
De lägger ned mycket arbete på att gräva fram fakta. Men det är inte vanliga faktaböcker som blir resultatet utan vad de själv kallar ”sannsagor”, alltså romaner. Arbetsfördelningen beskriver de så här: ”Ingen av oss hade kunnat skriva själva. I stora drag är det Per som drar fram fakta och Lena som gör skönlitteratur av det.”
 
De fall som togs upp mindes vi alla från vår barndom och ungdom. Vi såg ofta namnen på löpsedlarna: Kurt Hajby, Olle Möller, ”Husebyfröken” (Florence Stephens), rådman Folke Lundquist, ”Bombmannen” (Lars Tingsten), Jane Horney och så Jan Guillou ochPeter Bratt i IB-affären.
 
I ett charmigt och fint samspel presenterade de sitt författarskap och det rättspatos som driver dem. Här i referatet nöjer jag mig med att ta upp tre fall.
 
Knut Hajby, var ingen trevlig person. Småkriminell och inte särskilt lämplig som sällskap åt kung Gustav V, som sägs ha haft många sexuella relationer med unga män. Hajby var lösmynt och skröt öppet om att han ”hade ihop det” med kungen. Hovet betalade ut massor av pengar både till honom och hans fru för att få tyst på dem – utpressning kallas det. Man bör komma ihåg att homosexualitet då var olagligt. Kungen hade givetvis immunitet, men skandalen hade kunnat innebära en katastrof för monarkin.
 
Hajby förmåddes flytta till Tyskland, där Gestapo erbjöd sig ta hand om honom! Det hade inneburit en omedelbar död, för fängslade homosexuella överlevde inte många dagar. Han fick återvända till Sverige, men efter många sorgliga turer åtalades och fälldes han för utpressning. Flera, framför allt Herbert Tingsten och Vilhelm Moberg, har tidigare reagerat på hur Hajby behandlades. Det var i samband med detta som ordet rättsröta dök i svenskan. Titel på boken är: ”Ers Majestäts olycklige Kurt. En roman med verklighetsbakgrund”.
 
Men den tv-serie om Hajby som sändes nyligen, var Lena och Per inte inblandade i. Den bygger dock mycket på deras bok, så det verkar märkligt att de inte blev tillfrågade eller erkändes som källa.
 
Olle Möller inte heller någon odelat sympatisk person. Han levde i glansen av stora framgångar som terränglöpare och hankade sig fram som kaféidkare och potatishandlare. Lite småflirtig och skrytsam verkar han ha varit. Oförståndigt kaxig i sina kontaktar med polisen. Han blev misstänkt för inte mindre än tre mord, på 10-åriga Gerd 1939, femåriga Kerstin 1955 och ”Fjugestafrun” Rut 1959.
 
För Kerstin-mordet hade han alibi, men för de andra två dömdes han som skyldig utifrån vad som verkar vara svaga bevis. Rättvisans tjänare tycks ha varit besatta av att sätta åt honom. Själv hävdade han fram till sin död att han var oskyldig. Lena och Per lägger fram så många fakta att det finns goda skäl att tro att så är fallet. Vittnesmål som talade för honom förtegs i domslutet eller gömdes i en hemlig låda och kom inte ens fram till försvarsadvokaten. Det måste nog rubriceras som justitiemord. Boktiteln är: ”Mördaren i folkhemmet. En roman”.
 
Florence Stephens, ”Husebyfröken”, var en excentrisk förmögen kvinna, som var övertygad om att hon var ”oäkta” dotter till Oskar II. Hon hade ärvt ett stort bruk i Småland, men råkade ut för dåliga, för att inte säga kriminella rådgivare, bland dem prins Carl jr, son till prins Carl och prinsessan Ingeborg och alltså sonson till Oskar II. Hur mycket pengar han än lurade av henne behöll dock fröken Stephens livet igenom sin tilltro till honom som hon såg som sin brorson. Han blev frikänd i en rättegång med hänvisning till att han var ”så klent begåvad upptill att han inte var kapabel till att begå brott”!
 
När det gick allt sämre för Husebyfröken ekonomiskt så övertalades hon att låta omyndigförklara sig. Hennes förmyndare visade sig vara en synnerligen obehaglig person. Sina sista år ägnade hon åt kampen att återkalla omyndighetsförklaringen och lyckades till slut.
 
Även här var Vilhelm Moberg aktiv. Han skrev bl.a. en lätt fingerad pjäs om vad som hänt henne. Men hon blev ursinnig, eftersom prinsen där framställes som en lurendrejare. Senare försonades de dock, och Moberg vinnlade sig verkligen om att tala i hennes sak.
 
Slutkapitlet när frökens testamente efter hennes död skall läsas upp är en riktig rysare. Mer säger jag inte, utan säger bara: läs boken! ”Florence Stephens förlorade värld. En sannsaga om Huseby bruk” heter den.
 
Och läs förstås övriga böcker också: ”Bombmannens testamente. En roman om Lars Tingström”, ”Domardansen. En sannsaga om maktmissbruk” (om rådman Lundquist), ”Stormfågel. En roman om Jane Horney”, ”IB – som i inhämtning Birger”.  
 
Varma välförtjänta applåder avslutade detta månadsmöte.
 
 
Birgitta Agazzi