Styrelsen har fått en ny ledamot, Elisabeth Starby, som egentligen är en nygammal bekantskap för oss som varit med några år. För övrigt hänvisas till årsmötesprotokollet, som snart kommer att ligga på hemsidan.

Så var det dags för underhållning med Jan Rudling och Kjell Lööw, medlem respektive vänmedlem hos oss. Vi har träffat dem tidigare då de i ord och toner och med glimten i ögat berättade om svenskarnas alkoholvanor sedan 1700-talet. Nu var det huvudstaden som var i fokus: ”Stockholmsvisan 500 år.­ Från blodbad till storstad. En musikalisk tidsresa.” Visorna och mellanpratet ackompanjerades av vackra bilder. Det blev samtidigt en trivsam historielektion.

De började med den äldsta visan man hittat med Stockholmsanknytning, nämligen ”Örjanslåten” om Örjan eller S:t Göran, som räddar en jungfru ur en drakes klor. Det är den låt som klockorna i Stockholms stadshus spelar kl. 12 sommartid. Samtidigt visas på en balkong ett spel med rörliga figurer, som just är huvudfigurerna i visan. Fram till 1970 kunde vi också höra den kl. 12 i radio. Sedan bedömde radioledningen att lyssnarna inte orkade med den längre. Märkligt. Sten Sture d.ä., som vann slaget vid Brunkeberg 1471 mot kung Kristian I, drog nytta av den populära balladen. Han tillskrev S:t Göran segern och lät uppföra det skulpturgrupp vi kan se i Storkyrkan. S:t Göran där är Sten Sture själv och den väna jungfrun som befrias, är Stockholm, och draken är givetvis kung Kristian. Själva låten lär ha eggat Stens Stures soldater till seger i kampen.

Så följde en mer öppet propagandistisk visa, där Stockholm också nämns. Den brukar kallas ”Vasavisan”, där Kristian Tyrann, alltså Kristian II, ”ligger för Södermalm, han äter stulen svin” och dricker mjöd och vin. Men vänta bara, snart kommer Gustav Eriksson (Vasa) med dalkarlarna! Då är det slut med festandet för dansken.

Efter det fick vi en fredlig och förtjusande hyllning till vår stad, ”Du lilla holma min” från ca 1648, av pseudonymen Skogekär Bergbo. Enligt Jan och Kjell är det den första riktiga Stockholmsvisan. Vi återger några strofer:

• Du lilla Holma min, alle små holmars ära
  […]
  Kringvärvd är du med ström och vatten
  friskt och salt .
  Med båtar, skutor, skepp omlagd på alla sider
  Var finns en sådan holm, man leta överallt

Några av de äldsta visorna saknar känd melodi, men då gjorde Jan och Kjell som man gjorde förr i världen, de tog en melodi från en annan visa, i det här fallet blev det psalmer. Det funkade alldeles utmärkt. Och som Jan sa, så händer sådant här i vår tid också. Tänk på Ulf Lundells ”Jag trivs bäst i öppna landskap”. Rena rama plagiatet av ”Hör hur västanvinden susar”.

Alla visor och personer som nämndes kan inte återges här. Vi tar ett hopp fram i tiden, närmare bestämt till 1700-talet, och där har vi Bellman. Det är nästan svårt att hitta en Bellmanvisa som inte handlar eller utspelar sig i Stockholm. Jan och Kjell valde paradnumret ”Stolta stad”. Stockholm har nu vuxit och blivit en riktig handelsstad. Bellman utmålar livfullt trängseln av fartyg vid Skeppsbron och folkmyllret där. Det märktes att trubadurerna trivdes med Bellman.

Stockholm fortsätter att växa och tekniska moderniteter kommer, bl.a. spårvagnar, först hästdrivna, sedan elektrifierade, och så telefonen. På 1880-talet var Stockholm världens telefontätaste stad. Givetvis kom det också visor om detta. Vi fick så höra ”Förstadsfröknarnas visa” eller ”Haver ni sett Karlsson, han som lägger ner rör”, som exempel på allt byggande i det nya Stockholm.

På 1900-talet kom många nya trubadurer som skrev visor om Stockholm. Vi fick oss till livs ”Stockholmsmelodi” av Evert Taube, som berättar om stadens inneställen på 1920-talet, såsom dansstället Sphinx, biografen Röda Kvarn och konditoriet Feiths. Så följde ”Balladen om Eken” från 1930-talet av Ruben Nilsson, som tar med oss på en långpromenad. Kärleken till ”Eken, våran stad” formuleras inte särskilt högstämt men det är ändå uppenbart att Ruben tyckte att staden är värd en ”sjucker” (vacker) ballad och att det går att uttrycka det på söderslang.

”Rågsved” från 1963 från av Hasseåtage hyllar livet ute i de då nya förorterna, där allt är ”renligt och snyggt” i motsats till kök i röda stugor och rivningshus utan wc. Den kan ses som en motpol till den avslutande sången, ”Gustav Lindströms visa” från 1962 av Olle Adolphson. Den är en protest mot det rivningsraseri som drabbade Stockholm på 1960-talet och som mer eller mindre tvingade stockholmarna att flytta ut till förorten. Vi tar sista versen:

• Men titta dej runt omkring, titta noga som fan
  för endera dan, serru, så river dom hela stan
  och sen rusar vi in i mardrömmen av glas och betong
  och där sitter vi sen och hurrar och tycker skjortan är trång, är du me på den!

Som innerstadsbo sedan mer än 50 år är jag väl jävig, men i det här fallet sympatiserar jag med Olle, även om jag inser nyttan av en köksfläkt över spisen.

Men tack Jan och Kjell för denna tidsresa om Stockholm i ord och toner!
 
Birgitta Agazzi