Men inte nog med det. Efteråt framträdde en av våra medlemmar, Birgitta Forsgren Meyerson, med ett kortare anslutande föredrag om sin far, som var en radiopionjär. Hennes intressanta föredrag kan du läsa om du klickat på denna länk.

Dessutom kan du på den här länken läsa en fin vers av Alf Henrikson, som en annan medlem, Catharina Grünbaum, skickat in. Versen berättar om vilken fantastisk revolution radion innebar runt om i stugorna. Klicka här.

Men nu till Hans Arnbom. Han har en imponerande lång karriär inom radio och tv (52 år!) bakom sig som kompositör och har samarbetat bl.a. med Hans Villius och Olle Häger. Hans far doku­mentärfilmaren och musikproducenten Arne Arnbom var en dem som startade SVT, så man kan säga att Hans föddes in i den här mediebranschen. Nu har han specialiserat sig på att forska om den svenska radions historia. Titeln på hans föredrag var ”Radiotjänst 1924–2024.”

Hans utlovade att vi skulle få så mycket nostalgi som vi kunde önska. Och det fick vi. För vår generation växte upp med radion som ett viktigt inslag i vår barndom och tidiga ungdom, så det blev många igenkännande nickningar. Föredraget var fint illustrerat med bilder.

Först fick vi en exposé om den allra första tiden som inte vi men väl våra föräldrar och deras för­äldrar upplevde. Någon kom i början av förra århundradet på att den radiotrafik som pågick i marinen och sjöfarten kunde utnyttjas civilt. Redan 1919 förekom det utsändningar från Vax­holms fästning. Räckvidden var inte stor. Men allt fler försökte sig på denna spännande nyhet. Enskilda personer, radioklubbar och företag gjorde mer eller mindre framgångsrika försök att sända radio till allmänheten, rundradio som det kallades efter engelska broadcasting. Telefonledningarna kunde utnyttjas, i synnerhet i Stockholm som i början av förra seklet var världens tele­fontätaste stad. Lyssnarna blev allt fler. En del byggde sin apparater själva. I början var det kristallmottagare. Fiffigt nog krävde dessa ingen elektricitet. Hörbarheten var det si och så med, liksom med de program som kunde uppfångas. Reklam förekom ibland. ”God natt och glöm inte borsta tänderna med Stomatol!” var avskedshälsningen från en sändare.

”Det blev rena vilda västern med alla som sände”, sa Hans. Inspirerade av utvecklingen med BBC i Storbritannien be­slöt riksdagen att nu skulle staten ta hand om rundradion. Telegrafverket fick ta hand om det tekniska och ett nystartat bolag, AB Radiotjänst, tog hand om programverksamheten. 

Nyårsdagen 1925 var det premiär. Det första inslaget var en gudstjänst. Efter det tidssignal. Så var det uppehåll och senare på eftermiddagen en festkonsert samt tal från generaldirektören för Telegrafstyrelsen och ordföranden för Radiotjänst. Så sändningsuppehåll och därefter en kvälls­konsert, nytt uppehåll och så en uppläsning av Strindbergs ”Från Damaskus”, ännu ett uppehåll och så till slut dagsnyheter från TT. Efter en tid var det nationalsången som fick avsluta pro­grammet, under de första åren framförd av orkester i studion. 

Nyhetsinslaget är värt en särskild kommentar. I tidningsvärlden var man mycket orolig för att folk skulle sluta köpa tidningar om de fick nyheter på radio. Den svenska pressen och TT fick en stor andel av bolaget Radiotjänst och kunde styra det dithän att TT hade ensamrätt på att leve­rera nyheter i radio. Så var det länge. Visserligen startade ”Dagens eko” 1937, men det var ett kommenterande program, som skulle behandla dagsaktuella händelser. Uppdelningen blev med tiden svårare att upprätthålla. År 1997 upphörde TT:s nyhetssändningar, och då hade radion länge haft sina egna nyhetsprogram.

År 1928 kunde verksamheten flytta in i lokaler om tre plan på Regeringsgatan 8. Hallåmännen hade då en viktig uppgift. Det rent tekniska skötte Televerket men allt annat hade hallåmännen ansvar för. De skulle påannonsera program och leda lyssnaren genom radiodagen, likt dagens julvärdar i tv. Ta emot och lugna medverkande. De var också sändningsledare. Den uppmärk­samma lyssnaren kunde höra hur hallåmannen rörde sig mellan olika studior. En av dessa hallå­män var Sven Jerring, som hade debuterat redan 1923 i förlaget Åhlén & Åkerlunds radiosänd­ningar. Han var även en skicklig sportkommentator. Hans referat av fotbollsmatchen i OS 1936, då Sverige oväntat förlorade mot Japan, har gått till radiohistorien: ”Japaner, japaner, från sig vilt slående japaner. Japaner som hoppar, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att rädda segern åt Nippon." Och så blev han allas vår ”Farbror Sven” i och med programmet ”Barnens brevlåda”, som började redan 1925 och som hann med 1785 sändningar när det lades ned 1972. En annan av hans långkörare var referatet från Vasaloppet, som pågick med få enstaka undantag 1925–1973.

Radiotjänst startade Radiokören 1925, och 1927 kom Radioorkestern, i dag ombildad till Sveriges Radios symfoniorkester. Båda högt ansedda kulturinstitutioner. Radion lockade de allra bästa. Kompositören Lars-Erik Larsson anställdes som kapellmästare och musikproducent 1937. Han fick i uppdrag av poeten Hjalmar Gullberg, som var chef för radioteatern, att skriva musiken till diktverket ”Förklädd gud”. Det blev en succé när det uruppfördes 1940 och är än i dag det mest kända och spelade svenska musikverket.

Till detta kan läggas till att radion haft en mycket ambitiös teaterverksamhet både för vuxna och barn och givit ut böcker på eget förlag.

Vid sidan av program direktsända från studio förekom tidigt reportage som spelades in på gram­mofon i en ombyggd taxi. En serie gjordes 1937 i svenskbygder i USA av Sven Jerring och ett annat 1938 av Ludvig ”Lubbe” Nordström, som rest runt i Sverige och avslöjade en förfärande misär och brist på hygien i många bostäder. Det reportaget kom också ut som bok, ”Lort-Sverige”. Detta kom att bli det första sociala reportaget i radio och det väckte stor uppståndelse. Många kommuner och personer kände sig utpekade och det blev protester. Man ansåg att det kunde ses om ett brott mot radions uppdrag att var neutral och opolitisk. 

Även om lokalerna utvidgades på Regeringsgatan behövdes fler lokaler. Framför allt för program inspelad med publik. År 1945 kunde Karlaplansstudion invigas med adress Karlaplan 4. 1940-talet och början av 1950-talet var radions storhetstid vad gäller underhållning menade Hans. Från Karlaplan sändes t.ex.  ”Frukostklubben” (1945–1951, 1954–1978) på lördagsmorgnar med Sigge Fürst som programledare och ”Karusellen” (1951–1954) på lördagskvällar med Lennart Hyland som programledare. När Karusellen gick låg gator och torg öde, taxi fick inga kunder och biografsalongerna var tomma. Efter påtryckningar ändrades sändningstiden så att folk åtminstone hann gå på den sena bioföreställningen. Vi är många som minns de lite udda uppdragen som folk fick, som att byta slipsar en snöig januaridag i Humlegården eller ”frufri­dagen” söndagen den 24 januari 1954, då familjefadern skulle stå för allt hushållsarbete, städa, bädda och laga middag. Ett recept på köttfärslimpa gavs med resultat att köttfärsen tog slut i butikerna!

I mitten av 1950-talet och senare förändrades radions inriktning och ställning. Det kom en andra kanal 1955, P2, som först var avsedd att vara en underhållningskanal. (I dag är det ju kanalen för klassisk musik.) Utländska stationer som det reklamfinansierade Radio Luxemburg pumpade ut populärmusik, som lockade många av oss som var unga då. I början av 1960-talet kom det svenskspråkiga piratsändare som sände popmusik med stöd av reklam från båtar på inter­nationellt vatten, bl.a. Radio Nord. Det fick till följd att vi 1962 fick ytterligare en radiokanal, P3. Jag minns hur jag gjorde läxorna och samtidigt lyssnade på ”Tio-i- topp” och ”Drop-in”. 

Men ännu större konkurrens till radion blev televisionen, som startade 1956. Fler radioprogram flyttades till tv. Det gick inte alltid bra, men klart var att tv nu blev den nya lägerelden, i synner­het i början när det bara fanns en enda tv-kanal.

År 1957 omorganiserades verksamheten och namnet ändrades till Sveriges Radio, SR. Ett annat viktigt årtal var 1962, då det länge planerade Radiohuset invigdes vid Oxenstiernsgatan på Gärdet. Ett TV-hus kom lite senare. Och 1979 invigdes Berwaldhallen, SR:s och SVT:s fina konserthus.

Med det sätter jag punkt för detta referat. Hans berättade mycket mer än det jag har fått med här. Flera önskade att det skulle ges ut en bok om radions historia. Vi får väl se om Hans nappar på det. Han avtackades med varma applåder, sedan var han snäll nog att bistå med bildvisning till Birgitta Forsgren Meyersons föredrag. 

Birgitta Agazzi