Vi inledde med årsmötet. Det har aldrig varit så välbesökt. Det gick som vanligt smidigt. Inga förändringar gjordes i styrelsens sammansättning. Inger Öhman fick fortsatt förtroende som ordförande och styrelsen beviljades ansvarsfrihet. Vi hänvisar i övrigt till årsmötesprotokollet, som nu ligger på hemsidan. Läs här.

Efter årsmötesförhandlingarna blev det underhållning med Henrik Salander, ”den rockande ambassadören”. Han har ju varit nedrustningsambassadör och arbetat länge på UD. Men han har också ett förflutet som popmusiker och hade i ungdomen ett eget band, ”The Hounds”.

Han har uppträtt för oss förut. Han har talat om Nordkorea och om 60-talets musikrevollution. Men nu var temat inriktat på John Lennon och Paul McCartney. Titeln var: ”Beatles musikaliska resa med genierna John Lennon och Paul McCartney.” Som vanligt beledsagade han sin framställning med sång och gitarrackompanjemang.

Att han valt att lyfta fram John och Paul bland bandmedlemmarna är inte överraskande. Det var de två som stod för merparten av Beatles låtar. De var båda två textförfattare och kompositörer vid sidan av rollen som musiker och sångare. Enligt en överenskommelse i början av deras karriär skulle det stå ”Lennon–McCartney” (någon gång omvänd ordning) som upphovsman och royaltyn skulle fördelas fifty-fifty. Detta var rimligt i starten, för då samarbetade de tätt och hade verkligen del i alla låtar. Men så småningom kom de att göra låtar var och för sig, även om den andra partnern ofta bidrog på något sätt. Men överenskommelsen kvarstod, och det innebär exempelvis att Yoko Ono, såsom Johns efterlevande, får betalt varje gång någon spelar ”Yesterday”, som Paul är upphovsman till. Eftersom den låten är världens mest spelade låt, så drar den in miljarder. 

Förutom deras viktiga roll som låtskrivare var det också John och Paul som var de ledande i The Beatles. I början var det John som var den drivande kraften, senare var det Paul. 

I slutet av 1950-talet hade John ett skiffleband, The Quarrymen, som Paul gick med i 1957. Men 1960 var det dags för The Beatles. John och Ringo Starr var då 20 år, Paul 18 och George Harrison 17 år. De spelade på diverse ställen i Hamburg och däremellan på The Cavern Club i Liverpool. Brian Epstein dök upp och erbjöd sig att bli bandets manager. Han ordnade en provspelning hos grammofonbolaget Decca, men chefen där ratade dem med orden ”Gitarrgrupper är på väg ut”. Gissa hur många gånger han fick ångra den dissningen! På grammofonbolaget EMI fanns George Martin, som inte bara gav Beatles en chans till ett skivkontrakt utan som redan från start bidrog till det speciella Beatles-soundet. Inte för inte kallades han ”den femte Beatlen”. Han kom att producera alla Beatles skivor.

I bakgrunden ser man Brian Epstein.

. Och här syns George Martin.

I början av sin karriär spelade bandet mest andras låtar, men snart övergick de till att spela egna låtar, vilket då var något ovanligt. 

Den första utlandsturnén gjordes, hör och häpna till Sverige, i oktober 1963, där de bl.a. spelade i Karlstad i en gymnastiksal som förband till Trio me´ Bumba! När de kom till Stockholm medverkade de i ”Drop in”. Det kan ni se på Youtube. Det är bara så charmigt. En studiopublik bestående av ungdomar, som är entusiastiska men som inte stormar scenen utan sitter kvar på sina platser. Beatlarna verkar trivas. Snällt hjälper de till att framföra programmets avslutningslåt. Jag såg tv-programmet, sedan var jag fast. Och jag var inte ensam. Trots att bandet var så nytt hade de redan då mängder av hängivna fans. Även Henrik var ett fans. I slutet av maj 1967 kom ”Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band”. Några dagar senare bröt sexdagarskriget ut. Henrik och hans kamrater följde med ett öga och öra med i krigsrapporteringen samtidigt som de spelade skivan om och om igen för att lära sig låtarna.

Med Lill-Babs i Drop In.

Den andra turnén gick till USA i januari året därpå. De var själva förvånade över den succé de gjorde där. De fick en miljonpublik när de gästade tv-programmet ”Ed Sullivan Show”.  Men New York Times kritiker var inte så imponerad: ”I give them a year”, skrev han! Även denna person har nog åtskilliga gånger fått äta upp sina ord.

De kom åter till Sverige 1964. När det uppträdde på Johanneshovs isstadion höll det på att gå illa. Det regnade så kraftigt att de fick stötar av sina elgitarrer. Men de klarade sig, som bekant.

Henrik har tittat på vad bandet hann med 13 månader under denna period: 250 scenframträdanden, 28 tv-program, 58 livespelningar för BBC, 2 LP, 4 singlar och en film. Imponerade, eller hur? Och hela tiden skrev och komponerade John och Paul låtar. Ibland var det så hektiskt att de var tvungna att hitta på titlar på låtar som de ännu inte hade gjort, eftersom man måste trycka skivomslaget i god tid. 

Beatles fans blev alltmer hängivna och högljudda under konserterna. Efter den konsert som de höll i USA 1966 konstaterade de att de inte kunde höra sig själva. Sedan blev det bara framträdande utan publik. Och mest blev det skivinspelningar. 

Efter 10 år tog det plötsligt slut. Då hade bandet gett ut 13 album och 22 singlar med över 300 egna låtar, de flesta av John och Paul samt medverkat i fyra filmer. Man kan förstå att de inte orkade mer. 

Omslaget till deras sista album 1970.

Johns och Pauls samarbete varierade under deras karriär: först satt de mittemot varandra och arbetade fram låten efter hand. Senare satt de var för sig och drog sina utkast när de träffades, och de hjälptes åt att göra låtarna färdiga. Senare var det mera enmansjobb. Texterna blev allt viktigare och bättre! Jämför ”She Loves You” med ”Blackbird Singing”. Det finns John-låtar och det finns Paul-låtar. Paul-låtar är ofta mer komplicerade musikaliskt sett med större tonomfång. Det gör också att Pauls låtar är lite svårare att sjunga. Det återspeglar deras sånginsatser, där Paul sjöng den övre stämman och John hade en lägre stämma. En sak som kunde orsaka problem är att Paul var perfektionist medan John ville jobba på lite snabbare. 

De var överens om vem som gjort vad utom i två fall:  John menade att Pauls insats i ”In My Life” var minimal medan Paul hävdar att han stort komponerade den ensam. Paul vidhöll att skrivit ”Eleanor Rigby” helt ensam medan John ansåg att han skrivit huvuddelen av texten. Experter menar att ”In My Life” är en typisk John-låt och ”Eleanor Rigby” en typisk Paul-låt.

Men även om man kan tala om typiska John-låtar och typiska Paul-låtar, så upprepade de sig aldrig. Det var ständigt något nytt de kom med. Öppningsackordet i ”A Hard Day’s Night” med sin växling mellan dur och moll blev särskilt uppmärksammat som nyskapande och lär var ett av de mest analyserade ackorden i musikhistorien. Allt detta och deras imponerande produktivitet har skapat musikhistoria. Inget annat band har haft samma betydelse och genomslagskraft som de hade.

”Man brukar säga att om Einstein inte lanserat relativitetsteorin 1901, så hade någon annan gjort lite senare. Men om Beatles inte hade bildats 1960, så hade det inte kommit något motsvarande band lite senare”, sa Henrik.

Henrik får ofta frågan vem som var bäst av John och Paul. Han brukar svara att det inte går att avgöra. Paul var den största musikern medan John var den största personligheten. Hur som helst, var John och Paul verkligen genier och helt unika.

Vi gav vårt varma tack till Henrik som låtit oss återuppleva vår ungdoms idoler.

Birgitta Agazzi