Dag Kronlund kunde konsten att framföra sitt föredrag så att det inte bara var lärorikt utan också underhållande. Han är fil. dr i teatervetenskap och chef för Dramatens arkiv och bibliotek, så han kan sitt ämne väl. Men han uppvisade även skådespelartalanger.

Vi fick följa med på en teaterresa genom flera årtusenden. Som det mesta i vår kultur började det med de gamla grekerna. Tänk att det som vi i dag kallar teater ursprungligen var hyllningsfester till guden Dionysos ära.

Hur de antika teatrarna såg ut vet vi, för det finns flera bevarade. Många teatertermer har sitt ursprung i antikens teater: scen av grekiska skene betecknade då tält eller bodar där skådepelarna kunde byta om och som också kunde vara kuliss, orkester av grekiska orkestra var själva spelplatsen, egentligen betyder det ’dansplats’ för man dansade mycket, och teater av grekiska teatron avsåg åskådarplatserna. Spelplatsen var halvcirkelformad eller helt cirkelrund under antiken i Grekland eller Rom med branta åskådarläktare runt om. Man kunde konsten att bygga så väl att akustiken var perfekt var man än satt. Nya genrer uppkom, såsom tragedier, där man mötte kampen mellan onda och goda. En lättare genre var komedierna. Många av dessa pjäser spelas fortfarande.

Under kristendomens första tid ansågs de antika skådespelen inte passande, men snart insåg kyrkan att det gick utmärkt att ha kyrkospel, där man hyllade den nya religionen.

Med tiden utvecklades spelplatsen så, att man skapade särskilda hus med en scen försedd med kulisser, som utformades så att det blev ett djupperspektiv. Åskådarna satt eller stod i en salong. Länge spelade man med samma ljus på scen som i salong. Det behövdes ännu ingen ridå framför scenen. Däremot kunde man som på Drottningholmsteatern sätta upp en ridå längst bak för att dölja de platser som Gustav III i sin nåd då och då upplät till populasen. Teater var fram till början av 1800-talet ett nöje för hovet och överklassen. Men med en växande medelklass, som också behövde roas och som hade råd till det, ändrades teatern något. Det blev populärt med melodramer, spännande historier men kanske inte alltid så högtstående litterärt sett. Med gasljus och sedan med el kom nya möjligheter för belysning. Nu kunde pjäserna bli längre, tidigare var de beroende av hur lång tid det tog för ett ljus att brinna ned.

Dekor och scenografi blir allt viktigare. I början var det viktigt med mycket naturtrogen scenografi. Men så småningom har man övergått till mer avskalade former. Dag demonstrerade med bilder från den rika källa som Dramatens arkiv utgör. Ett exempel var sceneriet från ”Johan Gabriel Borkman” av Ibsen. I en uppsättning från 1908 följs Ibsens scenanvisningar slaviskt. Man ser en typisk salong och för slutscenen en bänk under ett träd i ett norskt fjällandskap. Några decennier senare har det blivit lite mindre detaljerat, trädet i slutscenen är lite skelettartat. Priset tas dock av den senaste uppsättningen från 2006: av bänken och trädet har det blivit en rutschkana! Men skådespelarna var utmärkta intygade Dag, som givetvis fick rungande applåder från en tacksam publik.

Birgitta Agazzi