Som vanligt hade ordförande Inger Öhman uppmanat oss att stänga av mobilerna. Tomas kompletterade med en episod från Soppteatern. För att variera uppmaningen att stänga av mobilerna hade Tomas före en föreställning sagt: ”Stäng inte av era mobiler. Det kan ju vara något jätteviktigt samtal som kommer. Och om det ringer, så svara för all del. Vi avbryter så gärna förställningen så att ni kan prata.” De flesta förstod budskapet, men som Tomas sa: ”Tror ni inte att det var en grabbhalva som hade mobilen på och som svarade när det ringde! Man kunde höra honom berätta att han var på teater och när den uppringande uppenbarligen frågade hur det var säger han ’Så där’!”

Det är en lång yrkesbana som skådespelare Tomas kan blicka tillbaka på. Han började redan som barn. På 1950-talet hade radion en ambitiös teaterverksamhet, även för barn. Tomas hade genom sina syskon kommit i kontakt med Elsa Olenius barnteaterverksamhet vid Medborgarplatsen och på begäran levererade hon de barn som behövdes till radiopjäserna, bl.a. Tomas. Men egentligen hade han radiodebuterat tidigare som fyraåring i ”Barnens brevlåda”. Storasyster Agneta hade förberett en sång från visboken ”Nu ska vi sjunga” och Tomas skulle framföra en sång som hans mamma skrivit om en riddare. Storebror Per retade sin syster Agneta och sjöng hennes sång på alla melodier utom den riktiga. Både hon och mamma var nervösa inför framträdandet. Skulle Agneta sjunga rätt melodi? Jo då, det gick helt galant. Så var det Tomas tur och då sjöng han sin sång på Agnetas melodi! Märkte det och avbröt sig och ville inte sjunga mer. Alla barn som framträdde skulle få 5 kr i gage. Men mamma ingrep och sa att Tomas inte skulle ha någon slant för han hade ju inte presterat. Tomas blev upprörd förstås. ”Det var så mitt fackliga intresse väcktes”, minns han.

Han tog igen det genom att medverka i över tusen radioprogram, och eftersom han fick 15 kr/program, så behövde han ingen veckopeng. Trots den imponerade mängden radioroller var han ingen kändis under skoltiden. Snart kom dock filmrollerna, och de skulle ändra på obemärktheten. Den första filmen ”Mälarpiraterna” (1959) var så där tycker Tomas. Gaget på 3.000 kr tog föräldrarna hand om och satte in på ett bankkonto. Men han fick traktamente också, som skulle täcka hotell och mat. Han var då så fiffig att han tältade i stället för att lägga pengar på hotell och för de insparade pengarna kunde han sedan den sista veckan hyra en stuga. ”Småsnål” kallar han sig. Fast jag tycker mer att det vittnar om ett smart sätt att hantera pengar, i synnerhet för en 14-åring.

Så hörde naturfilmaren Arne Sucksdorff av sig om huvudrollen i en kommande spelfilm. Sucksdorff bjöd Tomas till sin gård i Östergötland för att de skulle lära känna varandra inför filmningen. Det blev en upplevelse. De strövade runt i skogen, och Tomas fick lära sig skjuta med gevär, vilket var en bra förberedelse för filmrollen. När han återvänder till stan och skolan händer det märkliga: Han blir uppringd av en medarbetare till Ingmar Bergman, som vill ha med honom i sin kommande film ”Såsom i en spegel”. Redan då var Bergman den dominerande regissören och världskänd. Men de båda filminspelningarna skulle krocka. Han måste välja. Vilket dilemma! Efter viss betänketid tog han det hedervärda beslutet att stå fast vid sitt avtal med Sucksdorff. När han meddelade detta för Bergmans medarbetare trodde de inte sina öron. Man tackar väl inte nej till Ingmar Bergman! Men som Tomas konstaterade: Varför skulle han välja någon som inte behagade ringa själv och som dessutom ställde sig oförstående till Tomas önskan att filmandet måste tillåta honom att klara av läroverksstudierna. ”En skådespelare behöver ingen studentexamen”, lät demonregissören hälsa. Sucksdorffs film ”Pojken i trädet” gjorde Tomas till en tonårsidol, bl.a. för mig! Och studentexamen tog han också.

Tomas fick ett eget skivprogram i radion, och det innebar ytterligare popularitet. Det innebar också att han i alltför unga år började hänga på krogen, i illustert sällskap som Slas och Pär Rådström med flera. Klokt nog nöjde han sig med ett par öl. Men det kom inga nya erbjudanden om film- eller teaterroller. Han fick rådet att söka in på Dramatens elevskola. Han tvekade. Inte behövde väl han det med sin långa erfarenhet från radion och sina filmroller. Men så prövade han och kom in på första försöket. Då förstod han att på en scen krävs helt annan röstteknik än i radio eller på film. Han fick elevanställning. En sommar fick han och några andra elever idén att skapa en egen pjäs om arbetet i en gruva. När de återvände till Dramaten efter sommaruppehållet fick de veta från ledningen där bl.a. Ingmar Bergman satt att sådant där skulle inte Dramatenelever hålla på med och det vara bara att rätta sig efter eller gå. Gissa vad Tomas gjorde? Jo, han gick! Det var andra gången han trotsade Den Store. I stället var han med och byggde upp Fria Proteatern, där han verkade i 20 år. År 1986 satte de upp en föreställning med visor av den ryska poeten och skådespelaren Vysotskij. Det blev en stor succé. De fick t.o.m. göra en föreställning på Vysotkijs egen scen, Tanganka, i Moskva. Drygt 20 år senare upprepade de succén på Scalateatern.

Förutom oräkneliga film- och teaterroller har Tomas också gjort sig känd som röstskådespelare, t.ex. som den svenska rösten till Asterix och Tintin. Han är dessutom en populär uppläsare av ljudböcker och vann ett pris 2009. År 1988 fick han en Guldbagge för bästa manliga huvudroll i tv-filmen ”Fordringsägare”.

Så var det hans fackliga karriär. Han menade att den karriären berodde på att han gnällde på fackliga klubbmöten. Gör man det är risken stor att man blir invald i styrelsen för att avhjälpa problemen. Så gick han vidare och blev ordförande för Teaterförbundet vid 34 års ålder. Han planerade att stanna i ett par år. Det blev nästan 30 år! Inte nog med det. Han blev också vald till ordförande för den internationella skådespelarunionen, FIA, en post som han hade i 16 år. Han månade speciellt om upphovsrätt och var också drivande när det gällde att få till stånd facklig verksamhet för skådespelare i Afrika. Att arbeta fackligt innebär många uppvaktningar av politiker och beslutsfattare. Ibland kunde det vara trögt att få företräde. ”Om tre månader tidigast” lät en potentat meddela via sin sekreterare. Om då Tomas rabblade upp namnen på dem som skulle ingå i delegationen, en Erland Josephson, en Jan Malmsjö, en Margareta Krook, så vips gick det så bra att komma redan dagen efter! Tomas var tacksam för att dessa kändisar ställde upp och beredde vägen. Jag gissar att de inte behövde göra något på själva mötet, för det var förstås Tomas som skötte snacket.

Efter diverse frågor från publiken var det dags att tacka för detta givande framträdande. Men före slutapplåden framförde vår programansvariga Lillebil Björkman en önskan om att Vysotskijföreställningen skulle sättas upp en tredje gång! Höga instämmanden hördes från publiken. Nu håller vi tummarna!

Birgitta Agazzi