Det fick vi SPF:are uppleva en vacker aprildag på Kungliga Operan, och guiden var Roy Sandgren. Vi blev förvånade att höra att han funnits i huset i 45 år. Förklaringen var att han börjat i baletten som 15-åring.

Operahuset ritat av Axel Anderberg invigdes 1898. Det ersatte Gustav III:s operahus från 1782, som nu blivit föråldrat. Brandfarligt var det också med sina levande ljus, så nu skulle allt bli elektrifierat. Det funkade så där till en början. När alla ljuskronor tändes, gick många proppar, vilket medförde att ett och annat maskineri gick i stå. På sin tid var det dock världens modernaste operahus. Dåvarande kungen, Oscar II, var inte lika operaintresserad som Gustav III. De ansvariga för den nya operan fick honom välvilligare stämd genom att låta honom synas på alla möjliga sätt med porträtt, monogram och genom att kalla huset "oskarianskt".

Vi fick först se Guldfoajén. Roy berättade att den rektangulära formen med dörrar placerade i ändarna var viktig, för där skulle man förr i världen efter förebild från Paris-operan visa upp sig genom att spatsera i mittgången med beundrande åskådare på sidorna. Från början var det bara herrar som vistades där, och de visade upp sina älskarinnor! Fruarna fick vackert stå utanför och kika in genom fönstren.

Vi fick också se den kungliga entrén. Den byggdes för att de kungliga skulle anlända utan att behöva blandas med vanligt folk. Senare insåg dock de kungliga att det var bra att visa upp sig och började därför använda den vanliga entrén. Nu är den kungliga entrén en nödutgång, vilket måste vara världens vackraste nödutgång med sina milda gröna toner och ljus marmor.

Vi fick också veta att kungafamiljen bara gör ett eller två officiella besök, och då sitter man förstås i den kungliga logen, varifrån man inte ser och hör så bra. Men man syns och det var det viktigaste då huset inreddes. Kronprinsessan går ofta på operan privat och väljer då en bättre och diskretare plats.

I den kungliga foajén fick prins Eugén göra stora målningar, men pappa kungen lät honom inte signera dem. Det passade sig inte för en kunglighet! "Det ser man väl vem som gjort dem!" lär han ha sagt.

Roy visade förstås också salongen. Vi såg på Vicke Andréns takmålningar, som väckte skandal på sin tid, eftersom en figur förställde en älskarinna till Andrén, och beundrade den magnifika kristallkronan, som väger två ton. En gång om året hissas den ner för rengöring och byte av de över 250 lamporna. Däremot kunde vi inte gå ner på scenen, för där höll man på med scenbyte inför nästa förställning.

Intressant var också att få veta lite om den gamla gustavianska operan. Det var också en imponerande och vacker byggnad. Gustav III var som sagt mycket operaintresserad och ville gärna själv både komponera och uppträda, trots att han var tondöv! Onekligen var han dock en betydelsefull person för kulturen i Sverige. Så makabert att han mötte döden på sin älskade opera. I dag kan man i dagens operahus se det återuppbyggda Gustav III:s kabinett, dit han fördes efter attentatet.

Snart skall operan genomgå en omfattande renovering och då får åskådarna njuta av ännu mer guldglans och bländande marmor. Den nuvarande textmaskinen kommer att ersättas av små textskärmar vid varje plats, där man kan välja språk.

                              Birgitta Agazzi