Var tredje "termin" slår Östermalms fyra SPF-föreningar ihop sig om ett gemensamt medlemsmöte. På Karl-dagen den 28 januari var det dags igen. Det ägde rum i Oscarskyrkans församlingssal på Fredrikshovsgatan. Ämnet, "Konstnären Evert Taube", hade lockat många, så det var fullt i salen med drygt 150 närvarande.

Föredragshållaren Maria Taube är inte bara konsthistoriker, hon är dessutom barnbarn till Evert, närmare bestämt dotter till Ellinor, så det var en sällsynt initierad bild vi fick av denna folkkära diktare och – som framgick av titeln – konstnär. Vi var nog många, som även om vi någon gång sett hans illustrationer, nu fick klart för oss att han var en framstående och mångsidig bildkonstnär. Han finns faktiskt representerad både på Nationalmuseum och Moderna museet.

I själva verket var det konstnär han ville bli från början. Han tecknade och målade redan som barn. Och det fortsatte han med hela livet, berättade Maria. Han fick gå och ta teckningslektioner, men fadern trodde inte på en karriär som konstnär. Evert rymde till Stockholm, där han efter många umbäranden så småningom kom in på Konstakademien. Fadern blev alltmer orolig och ställde sonen inför valet att börja på en internatskola eller att gå till sjöss. Evert valde det sista, 17 år gammal!

Även om livet ombord var hårt så fick han på så sätt se världen. En särskild plats i hans hjärta fick Argentina. Där försörjde han sig på olika sätt, bland annat som förman vid ett kanalbygge och gaucho. Där lärde han sig också att spela gitarr. Osökt går tankarna till Tatuerarvalsen: "Jag brukar försörja mig ibland som tatuerare i land" och till Rosa på bal: "Säg mig, hur känns det att vara charmör, sjöman och cowboy, musiker, artist? Det kan väl aldrig bli trist?" Ja, upplevelserna där gav motiv till många visor och bilder.

Han återvände till Sverige när första världskriget bröt ut och gjorde sin värnplikt vid flottan. Han hade turen att ha en kusin i Stockholm som kunde introducera honom i konstnärskretsar. En viktig mentor fick han i Albert Engström som publicerade en visa av Evert i sin tidning Söndags-Nisse. Everts karriär tog fart och han började också uppträda som vissångare mot betalning, men det var något han kände stor tveksamhet inför. Han liknade det faktiskt vid prostitution!

År 1920 träffade han Astri Bergman, som var i Paris på konstkurs. Tycke uppstod, och de förlovade sig, trots att hon redan var förlovad hemma i Sverige! Inte så konstigt att hennes far blev upprörd och kallade hem henne. Nåja, några år senare gav hennes far med sig, fast först hade han förhört sig med Everts far om vilka sjukdomar Evert kunde lida av. "Alla utom svart sjuksjuka", svarade fadern.

Hovkonstgjutaren Bergman blev förstås också en viktig förmedlare av kontakter inom konstvärlden. Evert och Astri verkar ha levt i ett lyckligt konstnärsäktenskap. Men även om Evert var framgångsrik och tjänade pengar, så var det ändå Astri som i verkligheten försörjde familjen med sitt arbete som skulptör och porträttmålare.

Evert var säkert en kvinnokarl, men han ger i sina texter uttryck för en kvinnosyn som verkar mycket respektfull och modern. Det finns många fina porträtt av starka och självmedvetna kvinnor, både i text, som Huldas Karin, Flickan i Havanna och Pepita, och i bild. En särskilt fin och kärleksfull målning föreställer Astri, "fröken Blåklint" som han kallade henne, och den är omslagsbild på den bok, som Maria Taube nyligen utkommit med. Titeln är just "Konstnären Evert Taube".

Vi fick möta ett barnbarn som verkar ha haft ett gott förhållande till sin berömda morfar, och vi kunde med henne glädjas åt den pinfärska stiftelse som skall värna om Everts och Astris konstnärskap. En av stiftarna är Björn Ulvaeus, och han kallar Evert "vår tids störste singer/songwriter". Därtill kan man som vi nu lärt oss foga konstnär.

Birgitta Agazzi